Hon gav mig en lapp med ord på. Ord som gick rakt
till mitt hjärta. Hon är elva och jag är tjugo.
Det här är ingen kärlekshistoria. Det
handlar om kommunikation.
Hur många gånger har inte jag drömt
om att berätta för dig exakt hur jag känner?
Eller av att bara kontakta dig. Varför är jag
rädd för Dig? Är Du rädd för mig?
Jag och min kompis Ante jobbade med att fixa datorer på en mellanstadieskola
(Ante gör det fortfarande, poor soul...). Klassen var där medan
vi kollade upp datorerna i klassrummet. Vi hade varit i samma klass dagen
innan och hade börjat lära känna några av eleverna.
Några av grabbarna uppträdde verkligen störande och skulle
vara 'tuffa' och 'macho'; de slog varandra, jävlades
med tjejerna, skrek åt dem och slog dem (en rolig sak hände
när jag stannade och sade till en tjej som just blivit slagen att
hon skulle slå tillbaka ifall någon gjorde så mot henne,
annars skulle grabbar fortsätta att göra så mot henne för
resten av hennes liv. Hon och de andra tjejerna köpte detta och började
slå tillbaka!). Några av grabbarna spelade också tuffa
mot oss särskilt en som kallade mig bög pga min frisyr (och en
mängd andra saker). Andra frågade vad vi höll på
med och bara hängde med oss. Vi lärde känna några
av dem mer eller mindre.
Hursomhelst. Det var en tjej, Jenny, som tyckte att jag liknade
Robyn pga av mitt hår (suck - ska jag klippa mig?). Så
hon och några andra började kalla mig Robyn, vilket jag tyckte
var helt okej... Den andra dagen, när vi jobbade med en felande dator,
kom hon fram till oss och gav mig en lapp som sade: "Hej. Du är
rolig och snäll och ganska duktig. Helsningar Jenny."
Jag kan kanske inte uttrycka innebörden av dessa ord - eller
kanske inte orden men själva lappen. Jag ser det som något som
är så tufft! Så imponerande. Något som borde vara
fundamentalt. Jag vill lyfta fram det viktiga i hennes agerande - dvs att
låta någon få veta vad man tycker om den personen - därför
att jag behöver den uppskattningen. Jag behöver känna mig
unik och speciell. Och hon fick mig att känna detta. Och vi vill alla
känna dessa saker. Och alla håller tillbaka dessa saker genom
att inte kommunicera. Jag antar att det är orsaken till varför
vi är så osäkra; Ingen berättar för oss att vi
är roliga, snälla och duktiga (förutom våra mammor
då kanske...). Att vi inte är fula; att vi inte behöver
skämmas över våra kroppar; att det inte är något
fel på oss; att vi är bra på saker, att vi är speciella.
Vi ger sällan beröm, eller berättar för
folk hur vi känner. Även ifall vi vågar säga dessa
saker, så gör de flesta inte det - det är enkelt att glömma
bort andra eftersom vi är upptagna med en jävla massa personliga
saker. Vi går omkring oh förväntar oss att andra ska berätta
för oss att vi gör en massa bra saker, att vi är snygga,
att vi är speciella - men vi säger aldrig detta till någon.
Det skulle kunna vara något så enkelt som att säga till
någon att han eller hon har en cool tröja eller en fräck
hatt.
Jag undrar bara, ifall dom (dom? Dom som har makten, schmuck!)
har gjort så att det är så här? Jag menar, de har
definitivt en hel del att vinna på att socialisera människor
till att vara rädda för varandra, att inte prata med varandra
osv (Jag försöker bara fundera ut en konspirations-teori här,
det är inget konstigt med det...). Hur ska vi kunna organisera oss
och riva ned det här systemet av skit - som vi hävdar att vi
är så gräsligt emot - ifall vi är rädda för
varandra? Rädda för att prata med varandra. Rädda för
att demonstrera våra sanna jag.
Det kommer inte att bli någon revolution (va? är
den inställd?) eller förändring ifall det inte finns någon
kommunikation. Inte på en personlig nivå eller på en
global nivå. Ingen kommer att bli omvänd eller få information
utan kommunikation. Så uppenbarligen, drar en del människor
fördelar pga mitt låga självförtroende, eller av min
tradition av att inte kommunicera. Av att vara tyst. På något
sätt verkar det som om jag skäms över mitt sanna jag. Den
verkliga Henriken. Hans tankar och ideér. Eller i varje fall är
jag inte så säker och bekväm/nöjd med honom ( det
kanske kan tyckas konstigt med tanke på detta fanzines existens,
men världen är bra knäpp ibland... precis som matematik;
oförståelig för vissa...).
Jag blir arg, jag blir arg, jag blir arg på mig själv varenda gång jag misslyckas med att kontakta dig. Det händer att jag inte vågar gå fram till dig, prata med dig. Dom gångerna hatar jag mig själv, eller faktumet att jag inte vågar. Jag hatar faktumet att detta är på det sätt som jag fungerar - för att jag vill ha revolution. Förändring. Jag vill kommunicera. Jag vill lära känna dig. Jag vill bli din kompis. Jag vill kunna säga till dig att jag tycker du har tuffa jeans, vackra ögon och att du är en underbar person. Jag vill berätta för dig att jag gillar dig. Kanske nästa gång.