Berättelsen om Sanna

Jag föddes den 14 december 1986 på en kennel som heter Vidblicken, (eller Anniehill) mellan Landskrona och Helsingborg i Skåne. I februari 1987 blev Ewa min matte, och jag flyttade till Helsingborg. 1989 skulle jag ha valpar, men tyvärr fick jag missfall och alla sex dog. Året därpå gjorde vi ett nytt försök, och denna gång fick jag sex underbara små valpar. Efter åtta veckor blev de bortadopterade till nya hem, och jag är säker på att de blev väl omhändertagna.

1990 skaffade min matte Ewa ännu en cocker spaniel flicka som hette Lina, och vi kom väldigt bra överens i början. Men när Lina blev vuxen började vi att bråka då och då. I maj 1992 var det så illa att det blev omöjligt för oss att bo tillsammans, så Ewa lämnade mig hos min nya husse över sommaren. Men så fort jag träffade Lina igen började vi att slåss… Ewa bestämde sig för att jag kunde stanna hos min nya husse för gott, och det gick jag gärna med på.

Min husse bor i ett gult hus på landet, med stor trädgård och en stor skog alldeles utanför. Oh boy, vilken känsla att springa fritt i skogen varje dag. Jag kommer ihåg den första dagen jag var där, och hur jag rymde över ett stengärde och sprang ut i skogen själv. Ja, jag sprang nästan vilse. Husse sprang efter mig, och när han till slut hittade mig tror jag att vi båda blev lika glada. Jag hoppade upp i famnen på honom, och han bar mig ända hem. Jag kommer också ihåg den första natten i hans hus, och hur jag hoppade upp i hans säng kl 4 på morgonen för att jag ville ha lite sällskap. Husse trodde att jag behövde gå ut och kissa, så han klädde på sig och gick ut med mig. Jag bara tittade på honom som om han var dum, så vi gick in igen. En timme senare var jag uppe i hans säng igen, så det blev ett nytt varv runt huset med samma resultat. Nästa natt tror jag han förstod att jag bara hoppade upp i sängen för att jag var ensam… På dagarna är jag antingen hos hans mamma, eller hos hans grannar. Det känns bra att ha två "andra hem".

En av de bästa sakerna med min husse är att han har en bil, och jag älskar att sitta i baksätet och titta på trafiken. Det bästa är när han ska göra en omkörning, för då brukar jag titta in i den andra bilen lite överlägset och sätta nosen i vädret. Och när vi möter en lastbil eller buss brukar jag fixera blicken noga så att jag kan följa den precis när vi passerar varandra. Jag har mitt eget bilbälte, och jag vet hur man ska lyfta på tassarna när det ska knäppas på.

Jag tycker också mycket om att jaga kaniner, men på något sätt lyckas de alltid att lura mig. En gång sprang jag efter en kanin så långt att jag glömde var jag var. Men som tur var hade min "reserv husse" följt efter mig, annars hade jag varit helt vilse. Katter har jag aldrig litat på, eftersom jag fick en smocka rakt över nosen av en när jag skulle smaka hans mat… (Jag tror att han hette Musse, och var 17 år och bodde i Linderöd)

1996 fick jag en knuta i ena bröstet som man var tvungen att operera bort. Men den kom tillbaka flera gånger, och 1999 opererades hela mitt högra bröst bort. Då fick jag stanna på djursjukhuset i Helsingborg i nio dagar, och när husse hämtade mig blev jag så glad att jag skällde och sjöng i bilen hela vägen hem. (13 mil…)

Åren har gått och jag har träffat Ewa många gånger efter jag flyttade. Ibland har jag stannat hos henne i några dagar i Helsingborg, men jag måste erkänna att det trots allt är bättre att bo på landet. Ibland har Ewa också kommit och hälsat på mig i mitt nya hem.

I början av 2000 blev jag sjuk, och fick åka till veterinären. Jag hade fått inflammation i livmodern, och fick äta penicillin i några veckor tills jag blev bra igen. Men bara någon vecka senare blev jag sjuk igen sent på kvällen, och husse blev tvungen att åka till djursjukhuset med mig. Där tog man några röntgenbilder, och hittade en cancertumör i min mage som varken gick att bota eller ta bort. Både jag och husse blev väldigt ledsna, för vi förstod båda två att vår tid tillsammans skulle bli mycket begränsad. Trots cancern kände jag mig bra, och jag började ta tabletter som skulle göra att tumören inte växte så fort. Från och med nu blir varje ny dag jag får uppleva en bonus, och jag är säker på att husse kommer att avsluta denna berättelse när jag blivit tvungen att flytta till de sälla jaktmarkerna. (Skrivet första gången 2000-02-20)

24 april 2000: På morgonen gick Sanna sin vanliga runda, men när hon skulle äta såg jag att hon inte mådde riktigt bra. Jag avvaktade några timmar, och då hon inte blev bättre var jag helt inställd på att åka iväg med henne till veterinären för sista gången. Då gick Sanna och lade sig på en av sina favoritplatser här hemma, och jag satte mig ner intill henne och höll hennes lilla huvud i min hand. Plötsligt insåg jag att hon höll på att somna in. Hennes lilla hjärta orkade inte mer, och hon dog lugnt och stilla här hemma kl 12.45. Jag tror Sanna förstod att jag var på väg att ta henne till veterinären, så hon bestämde sig helt enkelt för att dö hemma. Hon fick 65 bonusdagar sedan den dag vi fick veta att hon hade cancer. Precis som jag lovat henne ligger hon nu begravd i en liten vit kista i min trädgård, för det var hennes revir. Sanna var en mycket speciell hund, och vi var många som hade förmånen att känna henne. Vi saknar henne alla väldigt mycket, och kommer alltid att minnas henne med glädje. Denna hemsida kommer jag att vårda till minne av Sanna.

Return to homepage...