| Förord | |
| Socialdemokratin i globaliseringens tid | |
| I sitt kongressanförande om varför det behövs en programrevision angav Göran Persson som ett av de främsta skälen den allt snabbare globaliseringen. | |
| I dagens värld är samarbetet, kontakterna och kommunikationerna över gränserna större än någonsin. Globaliseringen har medfört, att ekonomi, information och teknologi inte längre känner några nationsgränser. | |
| Arbetarrörelsen har alltid varit internationalistisk. Den välkomnar en öppnare värld. | |
| Samtidigt innebär globaliseringen, att arbetarrörelsen ställs inför nya utmaningar. Kapitalets fria rörlighet tenderar att leda till att arbetsplatser flyttas till länder, där lönenivån och de sociala villkoren är särskilt gynnsamma för kapitalet. Detta kan - om utvecklingen mekaniskt får fortgå - i sin tur medföra, att levnadsstandarden också i de rika länderna pressas. | |
| Den internationella ekonomin - handel, investeringar och finansiella transaktioner - påverkar på ett avgörande sätt enskilda staters, särskilt små staters, möjligheter till utveckling. Ökade krav på att hålla kvar nationella företag i hemlandet och locka till sig investeringar utifrån förs allt oftare fram. Stater tvingas till åtgärder för att ge multinationella företag gynnsamma förutsättningar. | |
| Demokratiska institutioner, fackföreningsrörelsen och andra organisationer i det civila samhället får i värsta fall se sina förutsättningar allvarligt beskurna. Denna utveckling ställer nya och stora krav på politiken, när det gäller att slå vakt om det demokratiska inflytandet och en utveckling, som garanterar lika rättigheter åt alla människor. | |
| Globaliseringen är inte entydigt positiv eller entydigt negativ utan en motsägelsefull process. Samtidigt som den skapar välstånd och utveckling, leder den till ökade klyftor och orättvisor. Globaliseringens dynamiska kraft har ökat tillväxten. Samtidigt leder den till ökade klyftor inom och mellan länder och regioner, vilket i sin tur lätt leder till ökade politiska och ekonomiska spänningar. Samtidigt som en global elit samlar rikedomar och makt, lever tre miljarder människor - mer än hälften av jordens befolkning - på mindre än två dollar om dagen. De fattigaste måste bli delaktiga i den internationella ekonomin för att få i gång den utveckling, som kan lyfta dem ur fattigdomen. Detta är så väl en social fråga som en demokratisk rättighet. Vi kan inte överlåta åt marknaden att ensam styra utvecklingen. | |
| Allt detta är gemensamma problem för demokratiska vänsterkrafter i så väl rika som fattiga länder och länder stadda i utveckling. I dagens och framtidens värld angår allt alla. Globaliseringen har goda sidor. Men motkrafter måste genom internationellt samarbete skapas till globaliseringens negativa effekter. Vi behöver en ny balans. | |
| I slutet av detta häfte ställs en rad konkreta frågor om globaliseringen, dess följdverkningar och hur man ska tackla dem. Men eftersom den tilltagande globaliseringen är den kanske allra viktigaste utgångspunkten för den programrevision, som nu inleds, och eftersom den innebär nya utmaningar på nästan alla de områden, som tas upp i detta studie- och diskussionmaterial, har vi velat föra in globaliseringsperspektivet redan i inledningen. | |
| 2000-talets partiprogram - så här växer det fram | |
| Partikongressen i Sundsvall hösten 1997 gav programkommissionen i uppdrag att lägga fram förslag till nytt partiprogram till partikongressen år 2001. | |
| Till ordinarie ledamöter i programkommissionen valdes Göran Persson, ordförande, Åke Gustavsson, Anne-Marie Lindgren, Margot Wallström och Ilmar Reepalu och till suppleanter Björn von Sydow, Wanja Lundby-Wedin, Lena Nyberg, Niklas Nordström och Eva Marcusdotter. Sekreterare är Enn Kokk. | |
| I kongressbeslutet ingick också att programrevisionen skulle föregås av en bred programdebatt och ideologiska studier med början omedelbart efter valet 1998. | |
| Programdebatten inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen kommer att stimuleras genom studiegrupper/studiecirklar, kurser, möten, seminarier och en bred offentlig debatt, som förhoppningsvis når också utanför partiet, bland annat i form av böcker, artiklar, enkäter och diskussion på internet. Från och med oktober 1998 går det att skicka in synpunkter på de olika delarna i partiprogrammet via partiets hemsida på internet. Gå in på adressen www.sap.se/filer/partiprogram.asp, och klicka dig vidare därifrån! | |
| Detta studie- och diskussionsmaterial har som syfte att inom hela arbetarrörelsen få i gång den av partikongressen beslutade breda debatten i program- och idéfrågor och att programkommissionen får in synpunkter, också redan innan den våren 1999 har börjat formulera det nya partiprogrammet. | |
| Studie- och diskussionsaktiviteterna kring det här materialet ska alltså genomföras från och med den 1 oktober 1998 fram till - i den första etappen - den 31 mars 1999 och därefter fram till den 1 december 2000, då motioner med anledning av förslaget till nytt partiprogram senast ska vara inlämnade. | |
| I första hand rekommenderar vi, att programstudierna genomförs i form av studiegrupper eller studiecirklar. | |
| De synpunkter som deltagarna i studieaktiviteten kring partiprogrammet finner vara de allra viktigaste ska vara Socialdemokraterna, Programkommissionen, 105 60 Stockholm, till handa senast den 1 april 1999. | |
| Det kommer även att finnas en möjlighet att diskutera partiprogrammet på SAPnet; vi öppnar en ny konferens på SAPnet, kopplad till arbetarekommunkonferensen. Detta innebär, att det här - i motsats till diskussionen på internet; se ovan) blir en partiintern diskussion. Adressen är SAPnet/Arbetarekommunerna/Partiprogrammet. | |
| Programkommissionen, som självfallet arbetar också under hösten 1998 och under första kvartalet 1999, tar del av cirklarnas och organisationernas synpunkter, allt efter som de kommer in. Förslaget till nytt partiprogram skrivs i huvudsak under perioden april 1999-maj 2000. Det trycks under sommaren år 2000 och sänds på remiss till partiorganisationerna i augusti samma år. Därefter har organisationerna hösten 2000 på sig för att granska programförslaget och lämna synpunkter antingen i form av remissvar, ställda till programkommissionen, eller i form av motioner ställda till partikongressen år 2001. I båda fallen - det gäller alltså också motionerna - vill vi, för att de ska kunna påverka den slutliga programtexten, ha in synpunkterna senast den 1 december år 2000. | |
| Observera, att motioner för att kunna behandlas av partikongressen, obligatoriskt måste vara behandlade av arbetarekommunen. Det är den, som ska lämna in motionerna senast den 1 december år 2000. Varje arbetarekommun fastställer själv det datum (tidigare under samma höst), då programmotionerna senast måste vara inlämnade till arbetarekommunen. Tänk på det, när ni arbetar med partiprogrammet, och också på att en behandling i s-föreningen därför måste vara klar ännu tidigare. | |
| Därefter (efter 1 december år 2000 och under våren år 2001) bearbetar programkommissionen, utifrån remissvaren och motionerna, sitt förslag ytterligare en gång och svarar formellt på motionerna. Motionsutlåtandena och programkommissionens omarbetade förslag till nytt partiprogram går sedan, tillsammans med övriga kongresshandlingar, ut till partiorganisationerna och kongressombuden. | |
| Beslut tas vid partikongressen i september 2001. | |
| Sju olika partiprogram | |
| 1897 års partiprogram | |
| 1911 års partiprogram | |
| 1920 års partiprogram | |
| 1944 års partiprogram | |
| 1960 års partiprogram | |
| 1975 års partiprogram | |
| 1990 års partiprogram - hur ska det revideras | |
| Ett nytt partiprogram är en viktig händelse i det socialdemokratiska partiets inre liv. Partiprogrammet ska ge uttryck för partiets ideologi, för de grundläggande värderingar som ska styra partiet i dagspolitikens olika skiftningar. Dessa värderingar är i många avseenden tidlösa. | |
| Samtidigt förändras den verklighet, som politiken måste ta sin utgångspunkt i och söka förändra, i ett allt snabbare tempo. Det är i spänningsfältet mellan de grundläggande värderingarna och den ständigt pågående samhällsförändringen programrevisioner äger rum. Blundar man för att en ny tid kräver nya lösningar, behöver ju programmet aldrig revideras. Låter man sig i stället styras av dagspolitikens tillfälligheter, måste man revidera programmet snart sagt varje kongress. Risken är då stor för att politiken blir hållningslös. | |
| Därför har socialdemokratin reviderat sitt program relativt sällan och med eftertanke och varsam hand. Under sin snart 110-åriga historia har det socialdemokratiska partiet bara haft sju olika - och i många avseenden lika - partiprogram. | |
| 1881 höll August Palm sitt första socialistiska föredrag i Sverige, på Hotell Stockholm i Malmö. I den socialdemokratiska partimytologin brukar det här anges som startpunkten för socialdemokratin i Sverige. Det är naturligtvis inte sant. Palm var varken först eller ensam. Men det är sant i meningen att August Palm var typisk: han och andra, som arbetade i Tyskland och andra länder, bringade över socialistiska idéer till Sverige. Och han kom förstås att spela en större roll än de andra. | |
| Under 1880-talet följde en period av organisationsuppbyggnad, både på den politiska och den fackliga sidan. Olika lokala socialdemokratiska partisammanslutningar antog åren 1882, 1885 och 1888 program, som alla byggde på de tyska socialdemokraternas program. Det socialdemokratiska partiet (som en organisation med ambitioner att täcka hela landet) bildades först år 1889. | |
| 1897 års partiprogram | |
| Det första riktiga socialdemokratiska partiprogrammet antogs nästan tio år senare, år 1897. Programmet, som nästan helt skrevs av Axel Danielsson, hade det tyska erfurtprogrammet som förlaga och ställde partiet på marxismens grund. Danielssons och Hjalmar Brantings socialdemokrati var socialrevolutionär i meningen att den krävde en mycket grundlig samhällsomvandling, men den var aldrig - ens i sin barndom - revolutionärt samhällsomstörtande i den mening, som något senare kom att förknippas med kommunismen. Tvärt om ställde socialdemokratin redan från början allmän rösträtt som sitt viktigaste mål. | |
| I sin skrift "Den tredje vänstern" skriver vänsterpartisten Johan Lönnroth: "Sverige är nog det avancerade kapitalistiska industriland, som haft den starkaste reformistiska och den svagaste revolutionärt marxistiska traditionen inom sin arbetarrörelse." | |
| 1897 års svenska partiprogram var heller ingen enkel kopia av den tyska socialdemokratins program. Där fanns för Sverige unika skrivningar om fackföreningarnas roll. Det stod tidigt klart för svensk arbetarrörelse, att den politiska och fackliga arbetarrörelsen var två grenar på samma träd. Man ska komma ihåg, att flertalet av dem som år 1889 bildade partiet representerade fackföreningar och att partiet, fram till LOs bildande år 1898, fungerade också som facklig samorganisation på riksplanet. För den unga socialdemokratin var det därför självklart att sätta åtta timmars arbetsdag först på sitt dagspolitiska program. | |
| Det är viktigt att komma ihåg, att en av grundvalarna för det nya partiet var den marxistiska uppfattningen, att samhället är indelat i klasser, som definieras utifrån deras ställning i produktionslivet, och att socialdemokratin är arbetarklassens parti. Det här har genom partiets hela historia präglat socialdemokratins självuppfattning. | |
| Partiet skulle alltså vara ett klassparti, vilket också betydde, att det skulle vara ett massparti, en demokratisk folkrörelse. Denna uppfattning blev senare en av de avgörande sprängpunkterna, när det som skulle komma att bli kommunistpartiet avskildes från socialdemokratin. Enligt den leninistiska partiteorin skulle ett socialistiskt parti vara ett elitparti, det mindretal av arbetarna som genom sitt högre medvetande kunde vara arbetarklassens avantgarde. | |
| Folkrörelsetanken fick så småningom - en bit in på det nya seklet - också ett vidare, om man så vill ideologiskt innehåll. De växande socialdemokratiska och fackliga organisationerna, till vilka kom nya folkrörelser som kooperationen och ABF, blev något av ett nytt samhälle i det gamla samhället, förebådade genom sin existens och sitt exempel mitt i det förefintliga borgerliga samhället det kommande socialistiska samhället. | |
| 1911 års partiprogram | |
| 1897 års partiprogram reviderades år 1911. Revisionen blev en halv framgång för det som kallades partivänstern, som leddes av folk som humanisten och före detta liberalen Carl Lindhagen och av bondesocialisten Fabian Månsson. De och flera med dem - Fredrik Ström, Zäta Höglund, Ivar Vennerström och andra - gick vid partisprängningen 1917 till det nya Socialdemokratiska vänsterpartiet. | |
| 1911 års programrevision innebar, att programmet snarare blev mer utopistiskt än marxistiskt. Den marxistiska klassanalysen modifierades till exempel, och mellanklasserna småbönder, hantverkare och småhandlare lyftes fram som bestående grupper, vars produktionsmedel inte skulle socialiseras. Det var alltså paradoxalt nog den dåvarande partivänstern, som för första gången i partiets programhistoria lyfte fram småföretagarna! | |
| Många av de ledande krafterna i Socialdemokratiska vänsterpartiet kom senare, i omgångar, tillbaka till socialdemokratin. Ett par av de viktigaste faktorerna bakom deras brytning med socialdemokratin hade varit deras antimilitarism och deras motstånd mot partidisciplinen inom socialdemokratin. I det nya partiets "partidemokratiska manifest" stod det i första paragrafen: "Hos partiets djupa leder, icke hos några överledare skall ledningen och avgörandet ligga. Partiets förtroendemän äro folkets jämlikar och tjänare, icke dess herrar." Och i tredje paragrafen hette det: "En majoritet har följaktligen ingen rätt att påtvinga andra medlemmar sina meningar att hävdas såsom de senares egna åsikter." Man kan ju förstå, att de tidigare nämnda personerna och andra intellektuella idealister inte fann sig väl till rätta i det parti, som år 1921 bytte namn till Sveriges kommunistiska parti och blev sektion av Komintern, med den styrning utifrån och den så kallade demokratiska centralism det innebar. | |
| 1920 års partiprogram | |
| Nästa programrevision skedde år 1920, alltså relativt nära inpå partisprängningen. Man kunde tro, att detta program därför skulle vara mer högerinriktat. Men dåtidens unga - en Per Albin Hansson, en Gustav Möller, en Rickard Sandler, en Arthur Engberg - var alla väl skolade i tidens kautskyanska marxism och skrev ett program, som kanske är det mest marxistiskt betonade i partiets historia. I själva verket tyckte de, att den ryska bolsjevikrevolutionen, för att låna Brantings ord, var ett förmarxistiskt återfall. Uttryck som "utsugning", "utarmning" och "klasskamp" är karaktäristiska för språket i 1920 års partiprogram. Så här lyder programmets inledning: | |
| "Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra de utsugna klassernas sociala frigörelse, till betryggande och utveckling av den andliga och materiella kulturen. | |
| Huvudorsaken till de lyten, som vidhäftar våra dagars civilisation, är nämligen det privatkapitalistiska produktionssättet, som lagt äganderätten till produktionsmedlen i ett mindretals händer, dömt flertalet till egendomslöshet och beroende samt gjort motsättningen mellan arbetare och kapitalister till det nutida samhällets bestämmande drag." | |
| Det här programmet kom att bli gällande ända fram till 1944. En av förklaringarna till dess livslängd är förstås andra världskriget. För egentligen hade ju partiets trettiotalserfarenhet gjort en programrevision påkallad. I början av trettiotalet kom socialdemokratin för första gången till makten på riktigt. Man kunde sätta makt bakom orden. Ernst Wigforss kunde göra insatser för att sänka arbetslösheten, och Gustav Möller tog de första stegen för att bygga det som senare kom att kallas välfärdsstaten. Att "förtryckarstaten" kunde användas till folkflertalets fromma var en ny erfarenhet för arbetarrörelsen. | |
| 1944 års partiprogram | |
| 1944 års partiprogram, som väsentligen formulerades av en av den socialdemokratiska vänsterns förgrundsfigurer, Ernst Wigforss, bröt inte med den marxistiskt präglade socialdemokratiska idétraditionen, men språket i programmet var märkbart förändrat. Wigforss' egen motivering på partikongressen var, att uttrycken i 1920 års partiprogram lätt kunde missförstås och därför måste kläs i en annan och modernare språkdräkt. Följaktligen saknades i 1944 års partiprogram ord som "utsugning", "utarmning" och "klasskamp". | |
| Samtidigt hade alltså den politiska och sociala verkligheten förändrats. Partiet satt sedan 1932 i regeringsställning. 1944 års programrevision var den första, då partiet hade verkliga möjligheter att genomföra det som programfästes. Följaktligen kom också de mer omedelbara samhällsförändringarna att få större plats i programdebatten. Det är karaktäristiskt, att det så kallade efterkrigsprogrammet (de 20 punkterna för bland annat full sysselsättning) kanske uppmärksammades mer än det reviderade partiprogrammet. Diskussionen om handlingsprogrammet för den första efterkrigstiden tedde sig viktigare än diskussionen om det mer långsiktiga partiprogrammet. | |
| 1960 års partiprogram | |
| Nästa progamrevision ägde rum år 1960. När det gäller det socialdemokratiska idéarvet, låg 1960 års partiprogram - både när det gäller idéinnehåll och när det gäller språkdräkt - nära det wigforsska från 1944. Kritiken av kapitalismen fanns kvar i sak men i tidsanpassad form. Till socialisering - som ju efter maktövertagandet 1932 heller inte hade praktiserats i någon större skala - intog programmet en pragmatisk hållning - man konstaterade, att olika företagsformer inte bör betraktas som självändamål och att "valet mellan dem måste bestämmas av vilka uppgifter som ska lösas". | |
| Från och med programrevisionen år 1960 etablerades ordningen, att partiprogrammet som en av sina huvuduppgifter skulle ha att tjäna som underlag för beslut och ställningstaganden under de kommande 15 åren - progammet har därefter reviderats med 15 års mellanrum. Programmet präglades av Tage Erlanders tanke, att det inte bör råda starka spänningar mellan program och praktisk politik. Det rymmer följaktligen en rad konkreta politiska ställningstaganden. I en punkt krävdes till exempel: "Husmödrarnas arbetsbörda minskas genom rationalisering av hushållsarbetet." På gott och ont var det ett program, starkt präglat av tidens utvecklingsoptimism och faktiska framsteg. Det hyllade den tekniska utvecklingen, strukturrationaliseringen och konkurrensen som viktiga drivkrafter för ett växande välstånd. | |
| 1975 års partiprogram | |
| 1975 års partiprogram är sannolikt det bäst förberedda och bäst förankrade av partiets samtliga, hittills sju partiprogram. Det föregicks av ett öppet rådslag kring ett studiematerial och av studiecirklar, som nådde många partimedlemmar och partiorganisationer. Därefter sände programkommissionen, som hade fått ta del av alla dessa synpunkter, ut sitt första utkast till partiprogram på remiss, vilket ledde till rekordmånga motioner - flest dittills på någon partikongress; 579 av dem handlade uttryckligen om partiprogrammet. Med ledning av dessa skrev programkommissionen om sitt programförslag, som tillsammans med alla motionerna behandlades av kongressen. | |
| Det var Olof Palme, som ledde programkommissionens arbete inför 1975 års programrevision. 1975 års partiprogram, som skrevs i befrielse- och solidaritetsrörelsernas tid, blev ett mycket mer internationalistiskt program än sina föregångare. Ideologiskt knöt det starkare än 1960 års partiprogram an till den marxistiskt färgade men givetvis reformistiska idétraditionen inom socialdemokratin. Kapitalismens avigsidor - sådana de framträdde i tidens samhälle - kritiserades, och det nya partiprogrammet lyfte fram arbetsplatsdemokratin som ett av medlen att demokratisera det ekonomiska livet. Samtidigt var 1975 års partiprogram det första av våra partiprogram, som med namns nämnande, utförligt och hårt angrep kommunismen, vilket säkert hade att göra med den revolutionära vänsterns uppsving under det sena sextio- och det tidiga sjuttiotalet. Socialdemokratins egna centrala värderingar - frihet, jämlikhet och broderskap - gavs större utrymme och det redan i programmets inledning. Också begreppet arbete lyftes fram i paritet med socialdemokratins grundvärderingar. | |
| Olof Palme formulerade i programmets kapitel om den demokratiska socialismen ett reformismens credo, som är värt att citeras i sin helhet: "De framsteg, som har vunnits genom arbetarrörelsens kamp, har befäst socialdemokratins övertygelse, att den fredliga samhällsomdaningen på den demokratiska socialismens grund erbjuder den enda framkomliga vägen till människornas frigörelse. Denna samhällsordning bygger på mänsklig vilja och mänskliga ansträngningar. Denna frigörelse måste vi genomföra i ett samhälle, som är starkt beroende av en omvärld präglad av stora motsättningar, av förtryck och ofrihet, av starka kapitalistiska intressen. Den ska genomföras på den demokratiska övertygelsens väg under öppen debatt och under respekt för andras uppfattningar, som hör demokratin till. Denna väg kan synas mödosam och tidskrävande. Den medför emellertid den helt avgörande fördelen, att samhällsomdaningen kan genomföras under aktiv medverkan av medborgarna och att dess resultat vinner en fast folklig förankring. Därmed skapas också trgghet för att reformerna blir bestående." | |
| Att diskutera | |
| Vilka erfarenheter ska vi dra av den socialdemokratiska partiprogramhistorien? Har de förändringar, som har gjorts, varit berättigade? Finns det något område, där vi borde vrida utvecklingen tillbaka? Och omvänt: finns det områden, där ändringarna borde ha varit mer omfattande? | |
| 1990 års partiprogram - hur ska det revideras | |
| En omfattande eller en varsam revision | |
| 1990 års partiprogram, det sjunde i ordningen och det som fortfarande gäller, ska vi nedan uppehålla oss mycket utförligare vid än vid de tidigare partiprogrammen, och vi gör det ämnesvis och med anknytning till programmets olika delar. | |
| Men innan vi gör det, skulle vi vilja be deltagarna i programdebatten att, med eftertanke och utan pekpinnar från någon annans sida, läsa igenom partiprogrammet. | |
| Tänk också igenom, vilka viktiga samhällsförändringar och internationella skeenden som har ägt rum efter programrevisionen år 1990 och om det gällande partiprogrammet ger tillräcklig vägledning om hur vi ska förhålla oss till dessa. | |
| Att diskutera | |
| Känns programmet föråldrat, och i vilka avseenden? Behövs det en omfattande revision? Eller räcker det med ändringar, strykningar och tillägg här och där? Vilka avsnitt är särskilt i behov av revision? Finns det formuleringar eller avsnitt, som i stort sett utan ändringar borde föras över till nästa version av partiprogrammet? | |
| Principprogram eller handlingsprogram | |
| Partiprogrammets allmänna grundsatser, den text som sträcker sig till och med sidan 48, har karaktären av principprogram. Det ska innehålla socialdemokratins samhällsanalys, värderingar och grundläggande hållningar och ge principiell vägledning utan att, som ett handlingsprogram, beskriva den socialdemokratiska politikens mer konkreta utformning på olika områden. | |
| På sidorna 49-72 finns för 35 områden vägledande principer, som skulle kunna karaktäriseras som ett mellanting mellan principprogram och handlingsprogram. Kapitlet kallas "Socialdemokratins Sverige - Politiskt program" men brukar populärt kallas punktprogrammet. | |
| Tidigare var detta punktprogram formulerat i stenstil. En rest av detta finns sist i den första punkten, "Författning", där det kort och gott står "Republik". Men i övrigt utvecklades punktprogrammet i 1990 års partiprogram till hela meningar, ibland till ansatser till resonemang. | |
| Vägledande för urvalet av frågor i punktprogrammet har varit, att de ska vara politiskt viktiga och hålla i det femtonårsperspektiv, som över lag gäller för partiprogrammet. Naturligtvis är det svårt att hitta rätt balans: att sålla bort mindre viktiga och alltför detaljerade krav och att programfästa sådant, som verkligen är principiellt betydelsefullt för socialdemokratin. | |
| I många fall tas i partiprogrammet enskilda krav och hela politikområden upp endast i punktprogrammet. I andra fall berörs frågor dessutom också i de allmänna grundsatserna. Välfärdspolitik och gemensam sektor är sålunda inslag i avsnittet "På väg mot folkhemmet" (sidan 16) och också i avsnittet "I hela folkets händer" (sidorna 32-33). Miljöfrågorna löper igenom hela partiprogrammet. Viktiga internationella frågor analyseras i kapitlet "En värld inför gemensamma problem och möjligheter" (sidorna 8-12). | |
| I slutet av de allmänna grundsatserna behandlas några politiska områden, som är fundamentala för socialdemokratisk politik, i separata, halvlånga delavsnitt: "Tillväxt, välfärd, miljö" (sidorna 33-35), "Fördelning" (sidorna 35-38), "Arbete" (sidorna 38-40) och "Kultur för mångfald och frigörelse" (sidorna 40-42). De allmänna grundsatserna avslutas med ett kapitel, "Alla folks frihet, hela världens fred", om bland annat fred, nedrustning, säkerhet, utrikespolitik, bistånd och internationellt samarbete. | |
| Utöver det principiellt hållna partiprogrammet har partiet olika typer av handlingsprogram, som är mer kortsiktiga och också innehåller mer av konkreta och detaljerade krav. Dessa handlingsprogram är av två typer. Dels finns det sektorprogram, i allmänhet antagna av partistyrelsen, om ämnen som skattepolitik, integration, bistånd, jämställdhet, välfärd och miljö. Det finns dock inte sådana sektorprogram för alla politiska områden, och de förnyas inte enligt något bestämt schema; det skrivs alltså inte automatiskt en ny version, när ett program av den här typen antingen till stora delar är förverkligat eller känns föråldrat. Dels har flera av de senaste partikongresserna antagit handlingsprogrambetonade riktlinjer, som spänner över ett vidare politiskt fält. Ett exempel är de riktlinjer, som antogs av partikongressen 1997, "Steget in i 2000-talet". Inte heller detta och liknande program täcker dock lika många politiska områden som punktprogrammet. | |
| För samtliga typer av program men främst partiprogrammet, specifikt dess allmänna grundsatser, gäller att de avses ge vägledning åt partiet självt. De är alltså inte tänkta att användas för masspridning, till exempel för att delas ut till väljarna eller till skolungdomar; för detta finns andra slag av skrifter och texter. Tanken att partiprogrammet är partiets inre kompass påverkar självfallet dess språk och utformning. Språket i och utformningen av partiprogrammet styrs också av att det är skrivet i en idétradition med sina egna signalord och facktermer. | |
| Att diskutera | |
| Vilket är enligt er mening partiprogrammets viktigaste uppgifter? Hur borde uppläggning och språk påverkas av det ni har kommit fram till? | |
| Borde programmet göras kortare, och vad borde i så fall utgå? Eller borde programmet i stället utökas med något avsnitt - om vad? - och alltså bli längre? | |
| Skulle man kunna slopa punktprogrammet (Socialdemokratins Sverige - Politiskt program) och i de allmänna grundsatserna - som nu på några områden - ha med längre och mer resonerande skrivningar på de politiska områden, som vi verkligen tycker är grundläggande för socialdemokratisk politik? Vilka områden är så viktiga, att de måste behandlas i de allmänna grundsatserna? | |
| Om man slopade punktprogrammet, måste det då kontinuerligt finnas aktuella handlingsprogram på politikens samtliga områden, till exempel de 35 som nu täcks in av punktprogrammet? | |
| Om i stället punktprogrammet ska finnas kvar, vilka är då era viktigaste ändrings-, tilläggs- och strykningsförslag? Tänk då på att partiprogrammet inte bör innehålla alltför detaljerade och dagsbetonade krav. | |
| De socialdemokratiska grundvärderingarna | |
| På sidorna 5-8 i partiprogrammet beskrivs de socialdemokratiska grundvärderingarna "frihet", "jämlikhet" och "solidaritet". Här ställs de värderingar som vägleder oss, våra ideal, i centrum för socialdemokratins strävan, "Vad socialdemokratin vill". Denna betoning av grundvärderingar har vi gemensam med utopistisk socialism och socialliberalism. Det som - utöver de olika betoningar och innehåll vi lägger in i de nämnda begreppen - skiljer oss från både socialliberaler och rent utopistiska riktningar är, att vi dessutom analyserar samhället i från marxismen hämtade klasstermer; mera om detta nedan. | |
| Frihet behandlas på sidan 6. Som framgår av texten har socialdemokratin, när det gäller de medborgerliga fri- och rättigheterna - allmän och lika rösträtt, tanke- och trosfrihet, yttrandefrihet och organisationsfrihet - principiellt samma grundsyn som andra demokratiska riktningar. På några punkter finns det dock meningsskiljaktigheter mellan socialdemokrater och borgerliga demokrater: Ekonomiska och sociala skillnader skapar olika förutsättningar för medborgarna att bruka sina fri- och rättigheter. Socialdemokratin hävdar därför också, att jämlikheten är frihetens förutsättning. Skillnader, när det gäller ekonomiska resurser, kunskap och utbildning, gör det till exempel svårare eller lättare för olika grupper och individer att bruka den frihet alla formellt har. Flera av dessa fri- och rättigheter måste, även i vårt samhälle, försvaras mot till exempel ekonomiska maktgrupper. Maktkoncentrationen inom mediavärlden och den kommersiella medvetandeindustrin kan utgöra exempel. | |
| Nyliberala grupperingar menar, att en överföring av allt mer makt till marknaden ger medborgarna en vidgad frihet. Den valfrihet marknaden erbjuder är, också enligt socialdemokratins mening, på många områden värdefull, men även den frihet att välja varor och tjänster marknaden erbjuder har sina komplikationer. Också när det gäller varu- och tjänstemarknaderna utgör stora skillnader i inkomster och framför allt i förmögenheter plus kommersiell påverkan hinder för en valfrihet i reell mening. | |
| Socialdemokrater, med sin mer klassbaserade och jämlikhetsinriktade syn, har lättare än många borgerliga att se, att friheter ofta kommer i konflikt med varann, om de relateras till individer och grupper med olika förutsättningar. Socialdemokrater är därför mer benägna att fråga: Frihet för vem och till vadö | |
| En rimlig målsättning, när det gäller socialdemokratins strävan att öka den enskilde individens frihet, är att se till, att individen i olika situationer får ett eget handlingsutrymme. Detta förutsätter både frihet från olika saker, som begränsar individens handlingsutrymme (underordning, beroende, fattigdom, brist på kunskap et cetera) och frihet till saker, som ökar hans eller hennes handlingsutrymme (ett varierat utbud av varor och tjänster, en utökad verkningskrets för demokratin, ett varierat kulturliv och så vidare). | |
| Att diskutera | |
| Socialdemokratin vill forma en samhällsmiljö, som ger plats för varje individs egenart och uttrycksbehov och som är ägnad att dana fria, självständiga och skapande människor. Det sägs också ofta, att människorna i dagens kunskapssamhälle, med det självständiga ansvarstagande dagens skola fostrar dem till, själva måste få välja och besluta mer i egna angelägenheter. På vilka områden borde man, som en följd därav, öka medborgarnas valfrihet och självbestämmande? Finns det också en gräns för detta, om man ser till andra gruppers och individers intressen? Har valfrihet och självbestämmande även negativa effekterö Kan den enskildes frihet komma i konflikt med andra människors friheter? | |
| Finns det hos socialdemokrater en tendens att - i all välmening - ställa livet till rätta för mycket? Är det rätt att - som har hävdats i den så kallade förnyardebatten - den generella välfärden och välfärdssamhället i vidare mening rent av kan tänkas hämma människor och ta ifrån dem ansvar? Hur kan man befrämja, att individen i olika situationern får ett reellt eget handlingsutrymme? | |
| Jämlikhet behandlas på sidorna 6 och 7. Även i fråga om jämlikheten finns, när det gäller principen om allas lika värde, en samstämmighet mellan socialdemokratin och andra demokratiska riktningar. Men socialdemokratin förespråkar mycket starkare än olika borgerliga grupperingar jämlikhet i fördelningen av resurser, som har betydelse för människors möjligheter att påveka samhället och sina egna liv: makt, jobb, ekonomisk styrka (inkomster och förmögenhet), utbildning och kultur. Till exempel vänsterliberaler kan i likhet med socialdemokrater förorda, att man bör sträva efter att ge människor lika chanser, men socialdemokratin är dessutom inriktad på att på samhällslivets olika områden ständigt också korrigera det faktiska resultatet i avsikt att ge alla människor ett rikt och utvecklande liv. Särskilt när det gäller en mer jämn fördelning av ekonomiska resurser, finns det starka motsättningar mellan socialdemokrater och borgerliga. Fördelningen av ekonomiska resurser beror i sin tur bland annat på hur stor makt olika grupper och individer har i samhället. När man, som arbetarrörelsen, förordar ökad jämlikhet - alltså omfördelning av inkomster och förmögenheter - utmanar man naturligt nog de maktgrupper, som har intresse av att bibehålla den rådande fördelningen. | |
| Jämlikhetsaspekter kan läggas på snart sagt varje politikområde: skatter, förmögenhetsfördelning, utbildning, kultur, arbetsmarknad, arbetsrätt, löner, regionalpolitik, bostäder, opinionsbildning, konsumtion, gemensam sektor, socialförsäkringar, hälsa, handikapp, rättskipning, internationell handel, fattiga och rika länder och så vidare; jämställdhet - jämlikhet mellan män och kvinnor - diskuteras separat nedan. | |
| Jämlikhetstanken är något av socialdemokratins ideologiska särmärke, som skiljer den från både kommunism och olika borgerliga ideologier. Författaren Lars Ahlin skrev i en valbroschyr 1968 följande under rubriken "Därför stöder jag socialdemokratin": "Åter är demokratin hotad och därmed den fortsatta kampen för allas jämlikhet. Minns hur ung den kampen är, minns hur infiltrerat samhällslivet alltjämt är av gamla elit- och meritvärderingar. Hotet kommer både från höger och vänster, men inte bara från fjärran extremistgrupper, hotet står tätt intill den socialdemokratiska fronten. Genom ett och detsamma vill man komma socialdemokratin till livs: genom att hävda någon elits företräden framför de många. Elittänkandet är alltid ideologi, aldrig ett ofrånkomligt öde eller ett naturligt arv. Den reaktionära `eliten' är kanske mest känd. Men känner vi liberalismens så kallade naturliga elit, den som sägs framgå av `fri' konkurrens inom skilda områdenö Känner vi kommunismens `elit' eller den nya vänsterns svärmiska elittankar om den fåtaliga gruppen med `det högre medvetandet'ö Gemensamt för allt elittänkande, hur stridigt det än utförs, är att de många som lever här och nu omyndigförklaras - de många är ej kapabla nog, de saknar kvalifikationer och rätt omdöme, de underkänns, de bör tas om hand och styras. Detta är samtliga eliter överens om. Och eliterna, varifrån allt gott påstås utgå till massan av omyndigförklarade, kräver för sin del privilegier. Makten och rätten är deras, äran och - naturligtvis - kapitalet." | |
| Begreppet "rättvisa" har också länge använts inom arbetarrörelsen, nu senast i LOs rättviseutredning. Den konkreta diskussionen inom ramen för rättviseutredningen rör klassiska jämlikhetsfrågor som klass- och könsklyftor, mer konkret löner, arbetsvillkor, hälsa, boende, välfärd, utbildning och så vidare - de "orättvisa skillnader" som finns i dagens svenska samhälle. Begreppet "rättvisa" är dock inte synonymt med begreppet "jämlikhet". Det är till exempel viktigt att komma ihåg, att känslan för vad som är rättvist är något subjektivt; vad som känns rättvist kan variera från individ till individ. Det finns till exempel de som menar, att mycket stora löne- och förmögenhetsskillnader är rättvist. Jämlikhet däremot är mycket tydligare en likhetsvärdering och innebär på politikens olika delområden något kvantifierbart. Likväl finns det poänger också med att använda rättvisebegreppet. I slutordet i LOs "Rättvisa i vågskålen. Om 1980-talets välfärdsutveckling och 1990-talets möjligheter" heter det: "Alla skillnader i livsvillkor är naturligtvis inte orättvisa. Rättvisa handlar just om att vidga människors möjligheter att själva forma sina livsvillkor och genomföra sina livsprojekt. Det mänskliga livets mångfald har ett grundläggande värde för individen och samhället." | |
| Att diskutera | |
| Vilka nya klyftor - och nya typer av klyftor - har det uppstått i det nutida svenska samhället? På vilka samhällsområden är ojämlikheten mest påtaglig, och på vilka politiska områden är det mest angeläget att sträva efter ökad jämlikhet? | |
| Förmodligen går det inte ens att skapa absolut jämlikhet mellan alla individer och grupper, men på vilka områden är det inte ens till skada - kanske i stället till nytta - att det finns olikheter? Jämlikhet är frihetens förutsättning, står det i partiprogrammet, men kan jämlikhetssträvandena drivas för långt, så att individens valfrihet och självständighet och personliga utveckling hämmas? | |
| Begreppet kunskapslyftet har blivit symbolen för de utbildningsinsatser, som är nödvändiga för att skapa ökad jämlikhet och bättre livschanser för stora grupper, som har svårigheter att hävda sig i dagens kunskapssamhälle. I partiprogrammet behandlas utbildningsfrågorna bland annat i avsnittet "Fördelning" (på sidan 37) och i punktprogrammets punkt 26 (sidorna 64-66). Vad mer borde tas upp i partiprogrammet om utbildning? | |
| Ännu mer fundamental för jämlikheten i samhället är fördelningen av förmögenheter och inkomster. Vilka skillnader är oacceptabla, och vad borde man göra åt dem? Finns det acceptabla skillnader? Hämmas tillväxten av en allt för stark förmögenhets- och inkomstutjämning? | |
| Diskutera också rättvisebegreppet. Vilka skillnader i levnadsvillkor är inte orättvisa? Måste man, för att vidga människors möjligheter att själva forma sina livsvillkor och genomföra sina livsprojekt, också acceptera, att det finns skillnader? | |
| Jämställdheten behandlas - eftersom den handlar om jämlikhet mellan kvinnor och män - i partiprogrammets avsnitt om jämlikhet (sidan 7). "Socialdemokratin vänder sig mot den ordning, som innebär, att rättigheter, skyldigheter och arbetsuppgifter fördelas efter kön", står det där. Ett jämställdhetsperspektiv återkommer sedan på flera håll i partiprogrammet: "Från klassamhälle till välfärdsstat" (det dubbla förtryck arbetarklassens kvinnor utsattes för, sidan 14), "Framtidens utmaningar" (kvarvarande ojämlikheter som beror på kön, sidorna 18 och 19) och "Socialdemokratins Sverige - Politiskt program" (punkt 4, "Jämställdhet", sidan 50). | |
| Att jämställdheten än så länge långt ifrån är en realitet finns det rader av exempel på från den svenska verkligheten. Män har högre lön än kvinnor. De flesta chefer är män. Män har fler fringisar. Kvinnor gör mest hemarbete. Alltför många kvinnor hoppar av partiuppdrag. Inom det offentliga området gäller fortfarande i alltför stor utsträckning principen "mannen som norm". | |
| Att diskutera | |
| På vilka områden behöver vi främst göra fler insatser för att öka jämställdheten? Vad kan vi göra genom opinionsbildning, genom utbildning och genom politiska förändringar? Vad kan vi göra för att få män att i ökad utstäckning ta ansvar för hem och barn? Vad kan vi ytterligare göra för att öka jämställdheten, när det gäller fördelningen av politiska förtroendeposter och arbetet i våra egna organisationer? Hur kan vi förändra vår partiorganisation och andra organisationer för att ta till vara både mäns och kvinnors kompetens och erfarenheter? | |
| Solidaritet behandlas på sidorna 7 och 8. Där framhävs människornas ömsesidiga beroende av varandra som en utgångspunkt för solidariteten: "Ur medvetandet om detta ömsesidiga beroende föds den ömsesidiga hänsyn och respekt som utgör solidaritetens kärna." Just denna insikt om det ömsesidiga beroendet skiljer solidaritet från välgörenhet. Ett solidariskt stöd åt dem som kämpar ur underläge och en inlevelse i varandras villkor är inte detsamma som gåvor uppifrån. | |
| Solidaritet handlar om att olika grupper i samhället ställer upp för varandra men också om solidaritet inom klassen eller gruppen; all facklig verksamhet bygger till exempel på gruppsolidaritet. | |
| Att diskutera | |
| Trygghet och gemenskap i samhällslivet kräver en tillit, som föds ur solidaritet, inte strid och konkurrens, konstaterar partiprogrammet. Den kapitalistiska marknadsekonomi, i vilken vi lever och som positivt bidrar till den nödvändiga tillväxten, har som en av sina avigsidor, att konkurrens lätt leder till stress och utslagning. Vad kräver solidariteten med dem som inte lyckas så väl av de övriga i samhället? | |
| Solidaritet - också ekonomisk solidaritet - är en grundval för välfärdssamhället. Hur kan vi mota den egoism, misstro och skattekverulans, som periodvis breder ut sig i samhället? | |
| Ofta hävdas det - även om det också finns motsatta data från senare tid - att klassmedvetandet och därmed klassolidariteten minskar. Fackföreningsrörelsen själv kan av och till ha svårigheter med att få medlemmarna att ställa upp för gemensamma, solidariska mål - och med att få anställda att över huvud taget bli medlemmar i facket. Vad i samhället är det, som underblåser sådana här tendenser, och hur kan vi stärka solidaritetstanken? | |
| Inledningsstycket i partiprogrammets avsnitt om solidaritet handlar om internationell solidaritet. Lever Sverige - när det gäller kamp mot nöd och förtryck - upp till de principer, som redovisas i partiprogrammet? | |
| En del av den internationella solidariteten gäller de flyktingar, som kommer till vårt land. Vad kan vi göra mer för att motverka rasism och främlingsfientlighet? | |
| Demokrati behandlas i det allra sista stycket i kapitlet "Vad socialdemokratin vill" (på sidan 8). Dess grundvalar sägs vara frihet, jämlikhet och solidaritet, och den sägs också utgöra själva grundvalen för socialdemokratins åskådning: dess ideal måste prägla samhällslivet i hela dess omfattning - politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt. | |
| Att diskutera | |
| Just det sista - att den demokratiska principen bör omfatta hela samhällslivet, även till exempel det ekonomiska livet, ifrågasätts av många andra politiska riktningar. Finns det ytterligare områden, som borde inordnas under demokratins verkningskrets? Finns det områden, där den demokratiska principen inte är eller borde vara tillämplig? Diskutera mot bakgrund av de här båda frågeställningarna demokrati kontra marknad! | |
| Globaliseringsfrågorna återkommer vi till, men det kan vara på sin plats att redan här ta en första diskussion om hur demokratin påverkas av en internationaliserad ekonomi, ny teknik och EU-anslutningen. | |
| Även segregationsproblematiken återkommer vi till. Här kan det vara lämpligt att diskutera, hur demokratin påverkas av att stora grupper invånare känner sig stå utanför samhället och därför ställer sig utanför den politiska processen genom att inte rösta ens i de val, där de har rätt att delta. Vad kan vi själva göra för att i större utsträckning få med invandrare i partiarbetet och det fackliga arbetet? | |
| Enligt samstämmiga uppgifter från vetenskapliga undersökningar ökar klyftan väljare och valda; misstron mot politiskt förtroendevalda ökar. Bakom detta ligger vitt skilda faktorer som politikerskandaler, att politiken blir allt mer teknisk och svårbegriplig och att politiker ofta måste ta andra hänsyn (ansvar för landet, uppgörelser med andra politiska partier) än blott och bart till väljarna. EU men i växande utsträckning också inrikespolitiken uppfattas av många som en tummelbana för en politisk elit. Effekten av allt detta kan bli, att allt större grupper - … la USA, där en president kan väljas med 13 procent av den röstberättigade befolkningen bakom sig - har ett politiskt beteende, som framför allt präglas av passivitet: det handlar om massiv utstötning eller, om man så vill, frivillig exil från gemensamma beslut. Det är i dessa vatten högerpopulistiska partier fiskar. Den svenska demokratin har burits upp av stora folkrörelser och utmärkts av ett brett folkligt engagemang. Hur kan vi komma dit igen? Eller går det inte? Och vad ska vi då göra i stället? |
Dina synpunkter och idéer kan du skicka till programkommissionen genom att klicka här.