Dobbermanspecial ur Hundsport Nr3/1998. Text av Åsa Lindholm.
Dobermannspecial
Dobermannen är en sportbil i hundhamn. Linjerna är formfulländade och prestandan hög. Motorn är stark, farten kan drivas upp maximalt. Men bra däck, god väghållning och inte minst en skicklig förare är förutsättningar som aldrig får åsidosättas. Kör man av vägen med en dobermann, riskerar kraschen att bli fatal.
Dobermannen har en utstrålning som kan få skinnet att knottra sig. Den är ett av de främsta exemplen på reslighet och elegans i kombination med kraft och muskler, alltsammans förpackat i stram hud och kort glänsande päls vars gnistrande lyster understryker intrycket av styrka och hundraprocentigt välmående. Den är stilig, den är ståtlig - den är rent av oemotståndlig.
Tidskrävande projekt
Bland annat därför kan det gå riktigt tokigt för dobermannen. Många känner sig kallade, men få är utvalda och det räcker inte med att vara fascinerad av utseendet för att vara ett lämpligt ägarämne. Ett lyckat hundköp fordrar insikt om en brukshunds behov och vilka krav den ställer på tillvaron. Dobermannens yttre är ett plus i kanten, det utgör grädden på moset, men får aldrig vara enda bevekelsegrunden i rasvalet. Glöm alltså tanken på dobermannen som accessoar till märkeskläder och stilmöbler. Ta istället fram den gamla varma jackan och de fodrade stövlarna, för ett liv med dobermann handlar om timmar i skog, mark och på appellplaner.
Dobermannen är en arbetskrävande hund. Den vill jobba, den måste få jobba, för att bli harmonisk. Nyckeln till en lycklig och lydig hund heter träning och meningsfull sysselsättning i riklig mängd. Därtill vill den ha mycket motion. Ett par timmar om dagen behöver den få röra sig. Med fördel kan man variera skogspromenader med cykling, jogging och simning. Rasen är stor och snabb nog att kunna följa med på en ridtur. Vuxen och vältränad orkar dobermannen i det närmaste hur mycket som helst. Det låter sin inte göras att trötta ut den enbart genom fysisk ansträngning. Tvärtom, ju mer man motionerar hunden, desto mer pockar den på.
Envishet, uthållighet!
Förutsättning ett för en seriös dobermannägare är med andra ord tid. Som förutsättning två skulle man kunna framhålla förmågan att vara en aktiv och trovärdig flockledare, envis, uthållig och försedd med en stor portion humor. Det är bra att vara lite "fighter", och inte låta sig nedslås av motgångar. För de kommer! En växande dobermann sätter gärna sin ägare omsorgsfullt på prov. Den är otroligt aktiv, utan att vara illvillig, och all tid som husse eller matte inte ägnar åt den, aktiverar den sig själv. Det ska sägas på en gång: en dobermann kan vara mycket påhittig i det avseendet Tyvärr händer det att valpköpare inte förrän hunden blivit en veklig pina drar sig till minnes de varningens ord uppfödaren försökte inpränta innan affären var ett faktum.
Det inträffar emellanåt att misslyckandet blir kapitalt och den en gång så entusiastiska valpköparen inte nog snabbt kan bli av med sin hund. Ofta, som med alla aktiva och krävande raser, är det företrädesvis årsgamla hanhundar som söker nya hem. De är i regel glada slynglar som fordrar ansenliga portioner tid, lika mycket kärlek, en stor skopa ovett och massor av uppfostran - sedan blir också de trevliga hundar. De som i vuxen ålder är mest framstående mentalt är inte sällan de som varit mest energiska som unga.
Därmed inte sagt att omplaceringar är någon lätt sak, allra minst för dobermannen som i hög grad fäster sig vid sin familj och inget hellre önskar än att förbli den trogen. Hyser man redan innan valet av ras minsta tvivel om huruvida man har möjligheten att göra en dobermann rättvisa, då ska man köpa en annan hund. Självrannsakan är nödvändig.
Uppfödarens roll
Dobermannen är ingen ras som rekommenderas för den oerfarne, men inte alla uppfödare säger heller kategoriskt nej. Förstagångshundägaren har stundom en fördel: Han/hon lyssnar på sin uppfödare och är mottaglig för råd och anvisningar!
Lika väl som medvetenheten om hundens egenskaper måste vara uppenbar hos den blivande dobermannägaren, kan det inte nog poängteras vilket ansvar som å andra sidan vilar på uppfödaren. Arbetet är inte avslutat i och med att valparna flyttar hemifrån, det är istället då det vekligen tar sin början. I perioder, t. ex runt hundens könsmognad, upplever många att de har snudd på dygnet-runt-jour.
Eftersom en bra uppfödare utgör ett stöd i vått och torrt, är det klokt att se till att en god kontakt etableras från början. Tidvis har det varit lätt att sälja dobermannvalpar (förutsatt att inga krav ställs på köparen vill säga), vilket lockat en del mindre nogräknade valpproducenter att försöka fylla plånboken. Svenska dobermannklubben rekommenderar uppfödare vars avelsdjur uppfyller vissa minimikrav. Klubben kan visserligen inte garantera att alla valpar är praktexemplar men utsikten att få en hyfsad hund är god.
Blodtörstig?
För många människor utgör dobermannen inkarnationen av livsfarlig, blodtörstig vakthund. I litteratur såväl som film eldas denna inställning under. Flödet av amerikansk underhållning är riklig och för regissörer och författare av den nationaliteten är schablonen ondskefull, tysk militär med flåsande, stretande, stirrande dobermann i bred läderrem ett favoritmotiv.
Det kan förefalla märkligt att inte rottweilern tilldelats rollen som biobesökares och bokslukares vilddjur par excellence. Rasen är tyngre, har större muskelmassa och bredare käkar och borde rent objektivt kunna se mer skräckinjagande ut. Valet faller ändå nästan alltid på dobermann vilket sannolikt har flera orsaker. Utseendemässigt "gör" den sig på vita duken. Därtill syns det att den är snabb -ingen filmhjälte springer ifrån en dobermann.
En annan anledning är den seglivade och väl befästa föreställningen om dobermannens skarpa mentalitet som kan härledas ända till seklets begynnelse. Det finns ett upplysande citat från en dåtida schweizisk raskännare vid namn Gottfried Liechti angående "dobermannpinscher": "De var sannerligen robusta, de var absolut inte rädda för något - inte ens för djävulen själv - och det behövdes åtskilligt med mod för att äga en av dem". De beskrivna hundarna tillhör ett förgånget, den moderna dobermannen är en civiliserad hund med samarbetsvilja och socialt sinnelag. Dessvärre har förändringen gått många förbi!
Envisas populärkulturen med att framställa dobermannen som fyrbent demon, får det självklart följder. Förutom att det inte är ovanligt att omgivningen reagerar negativt redan på den lilla dobermannvalpen (för att inte tala om den effekt en vuxen hund kan ha. Det är sällan någon som kommer fram och vill klappa!), lockas stundom mindre lämpliga spekulanter till rasen.
Här gäller det verkligen för uppfödarna att säga nej och vägra sälja valpar om hunden endast ska fungera som "värsting". I annat fall binder man bara ännu mer ris till den börda av misstro och fientligt bemötande som dobermannen redan har att bära.
Vänlig och fredlig!
För att få en bild av den ideala mentaliteten är standarden till ledning. De inledande raderna i stycket om Uppförande/Karaktär är värda att studera: "Dobermannen ska till sin karaktär vara vänlig och fredlig. Den är mycket trogen sin familj och barnkär. Eftersträvansvärt är måttligt livligt temperament, samt måttlig skärpa och retningströskel". Där fick de i Hollywood!
På många håll i världen dit rasen nått, ansågs redan vid sekelskiftet den utpräglade skärpa som karakteriserade de tidigaste hundarna också utgöra det verligt stora felet. Målmedveten avel har genom åren successivt fört allt fler hundar allt närmare standardens ideal.
För att kontinuerligt pröva hundarnas mentala egenskper har man olika verktyg. I Sverige använder vi oss för bruksundsrasermas del av bland annat s.k korning. Hundarnas reaktioner i lika arrangerade situationer avläses och en värdesiffra sätts. Ser man till de konrnigsresultat som dagens svenska dobernannstam presterar tecknar sig ett generellt mönster. Genomsnittligt har hundarna något låg skärpa, försvarslust och dådkraft. Höga siffror inhämtas på tillgänglighet. Strax under 50% av de prövade hundarna godkänns i korningen.
Med främsta syfte att undersöka olika avelsdjurs kapacitet som nedärvare ur mentalt perspektiv är Mentalbeskrivning Unghund, MUH, som görs på hundar från 12 månader och uppåt. Vid en MUH-beskrivning försöker man i möjligaste mån samla samtliga individer i en kull för att få en helhetsbild. Det märks ett ökande intresse från uppfödarleden.
Samtidigt som skärpa och försvarslust är nödvändiga förutsättnigar för en arbetande brukshund, måste aveln med sikte på att höja dessa egenskaper till viss del vara en balansgång. För mycket av det goda ger individer som för de flesta hundägare är för svåra att klara av. För lite ger i värsta fall hundar som är oanvändbara i bruksarbere.
För snäll kan dobermannen däremot aldrig bli, eftersom tålamod och fördragsamhet har sitt ursprung i självsäkerhet och pondus. Dobermannen med bra mentalitet behöver inte demonstrera sin styrka genonom tesen "anfall är bästa försvar". Under ytan har den däremot resurser att ta till när så krävs.
Allroundbrukshund
Som brukshund är dobermannen användbar i de flesta sammanhang. Även om hunden själv varken mår bättre eller sämre av att tävla på t.ex. bruksprov, kan målet vara en bra morot för ägaren och motivera till vidare slit de gånger träningen känns motig.
Vill man ta sig till Svenska Mästerskapen går det förmodligen fortare och lättare med en schäfer. Om man emellertid låter dressyren ta lite tid, hittar de rätta metoderna och biter ihop det första strävsamma året, då blir dobermannen en suverän hund att arbeta med och kan i hundsportsammanhang ta sig snart sagt hur långt som helst.
Men det gäller att knäcka koden för hur samarbetet ska bedrivas - dobermannen är smart och torde, enligt de egna fansen, som ingen annan ras lägga ner energi på att slippa göra det som ägaren säger! Brister i det tidigare omtalade ledarskapet kan bl a ta sig uttryck i total nonchalans gentemot husse eller matte.
Alla bruksgrenar är möjliga för dobermannen. Spår är det vanligaste valet, och flera har nått imponerande resultat. Rapporten passar fint efersom dobermannen springer både fort och gärna. Framgångarna i sök visar med all önskvärd tydlighet att en dobermann tycker om männsikor.
"Skydds" domineras stort av schäfer, men många dobermannägare ligger i hårdträning med sina hundar. Förutsättningen för att skyddsträning överhuvud taget ska vara meningsfull är att hunden har en god grundlydnad. I annat fall spårar det ut och blir rena cirkusen.
Ett annat villkor för framgångsrik träning är att hunden har förmåga att slå om från maximal energiurladdning till toltal avkoppling. Visst kan det se överväldigande ut med en hund som går på tå hela tiden, men det är i längden föga effektivt.
Inom dobermannrasen finns flera hundar med lydnadschampionat och flera som är godkända tjänstehundar. Rasen lämpar sig mindre bra för s k "Bevakning" eftersom den korta pälsen inte ger tillräckligt skydd för vinteruppdrag i vårt klimat. Flera är ändå utbildade och kontrakterade bevakningshundar inom hemvärnet. Vidare hittar vi dobermannen som mögelhund, eftersökningshund och blindledarhund.
Duktig draghund!
Dobermann är suverän bland brukshundarna när det kommer till draghundsoport, företrädesvis tävlar de i Nordisk stil (hunden drar pulka, ägaren åker efter på skidor). Draghundsport garanterar full fart framåt, det passar dobermannen. Hundens benägenhet att dra upp tempot ska man ha i bakhuvudet när familjens barn ska tas ut på tur i snön. Det går gärna fort, ibland för fort.
Snabbhet och styrka är kriterierna för drag. Men även om dobermannen från stillastående tveklöst satsar allt, ska man som klok ägare vara mer försiktig.
All form av kroppsansträngning ska föregås av uppvärmning, att slarva med den är ett misstag som kan få segdragna konsekvenser. Som flera andra härdiga raser märker inte alltid dobermannen själv om den skadar sig, också med rätt allvarliga blessyrer forsätter den springa. Med uppvärmning kan man förebygga en hel del skador.
Vad man väljer att göra med sin dobermann måste styras utifrån det egna intresset och hundens förutsättningar. Det råder som sagt inget tvång att delta i tävlingsverksamhet, för hunden spelar det knappast någon roll, men en definierad riktning kan garantera en av de mest aktiveringstörstiga raserna ett händelserikt och lagom utmanande liv.
Vaktar
Även om avel och utveckling satt sin prägel på dobermannen, är den ur flera aspekter sitt ursprung troget. Inte minst gäller det vakt- och försvarsinstinkten.
En dobermann har kontroll på omgivningen, det ingår i rasens livsuppgift att slå larm och skulle hus och hem hotas är den en pålitlig försvarare. Det kommer inga objudna besökare till villan där en dobermann väntar. Däremot ska hunden vara öppen och glad när välkomna gäster stiger över tröskeln.
Hunden med bra mentalitet vågar stå på sig även i en situation som fordrar verkligt mod. Inte alla klarar det. Det är lätt att springa vid staketet, blåsa upp sig och skälla djupa brösttoner, men hettar det till kan det vara tryggast bakom matte/husse.
Omgivningens reaktioner på en ung (de är mentalt inte fullvuxna förrän vid tre års ålder), lite osäker, dobermanns första försök att imponera kan kreera ett beteendemönster som sedan är svårt att bryta. Unghunden som kommer på hur lätt det är att skrämmas tycker sig ha dragit en verklig vinstlott - det krävs inte mer än hög röst och våldamma kast i kopplet för att motståndaren ska vika undan. Upplevelsen, kanske i kombination med ett trist liv, kan egga hunden att satsa på att raffinera metoderna. Betänk att ett aggressivt koppelbeteende kanske kan accepteras hos en dvärghund, men hos en dobermann ser det mycket illa ut.
Generellt ska sägas att dobermannens vaktinstinkt sällan är något som behöver uppmuntras, den finns där ändå. Stoppar man inte sin hund i tid blir den gärna förtjust i att höra sin egen stämma. Ett par skall är OK, sedan ska ägaren ta över.
En persons ansvar
Dobermannen har vissa egenskaper och mentala förutsättningar med sig i bagaget, men slutresultatet är till stor del också en fråga om miljöns påverkan.
En vuxen hund som aldrig umgåtts med barn är inte automatiskt överlycklig över alla upptåg och infall dessa kan prestera. Däremot blir valpen som vuxit upp med ungar en bra familjehund som deltar i och uppskattar alla sidor av det livet, förutsatt att behoven av annan aktivering tillgodoses.
Även om hela familjen är ense om hundköpet, ska en person tilldelas huvudansvaret. Det blir då självklart vem som ska gå på dressyrkurser och vem som på fritiden motionerar och tränar hunden. Barn kan aldrig påläggas omvård eller uppfostran av en dobermann, den måste vara mammas eller pappas hund i första hand. Valpar och barn ska leva tillsammans, men man bör inte tillåta okontrollerad kamp och lek. En valp växer fort. Får den slita och dra i ungarnas kläder när den är åtta veckor gör den det också vid åtta månader. Unghundar är inte alltid hundraprocentigt snubbeltåliga, de vuxna har däremot erfarenhet nog för at tåla att trillas över. Hos ung som hos gammal hund ska det finnas en absolut bitspärr. Hunden ska också inse att barnens kompisar har full rörelsefrihet i hemmet. Som vuxen kommer dobermannen att älska husets små invånare och de kommer till fullo att omfattas av hundens beskydd.
Hanhunden dominant
Även om dobermannens relation till människor är okomplicerad, kan förhållandet till andra hundar vara mer intrikat. Hanhundsilska, som bottnar i en dominant läggning, är vanlig. Motion i kvarterets rastgård är inte att rekommendera eftersom dobermannhanen gärna vill förvissa sig om att de andra herrarna i hagen förstår vem som är boss. Med småhundar kan det fungera, inställningen är gärna lätt nedlåtande, dobermannen uppträder snudd på snorkigt och negligerar dem, medan en jämbördig motståndare upplevs som mer provocerande.
Flera hanhundar i samma familj är inte att rekommendera.
Dobermanntiken är i allmänhet mer avspänd och går gärna på promenad med andra hundar, också de av samma kön.
Lite till spetsat kan man föra till torgs åsikten att som flockledare bör det vara ägaren som bestämmer när det ska slåss, men i synnerhet för en vuxen hanhund är det en ordning svår att acceptera. För ägaren gäller det ibland att ha ögon i nacken...
Däremot ska en dobermann i arbete ha förmågan att helt koncentrera sig på den tilldelade uppgiften. Ett exempel är under lydnadsprovets platsliggning där varje önskan om att visa sig störst, bäst och vackrast ovillkorligen sätts åt sidan.
Det är förnuftigt att redan i tidig valpålder presentera dobermannen för hundar av varierande raser. Positiva upplevelser av hundkompisar kan den inte få för många av.
Tidigt bör man också stävja lusten att jaga. Inte sällan slår den ut i full blom vid ettårsåldern, den kan komma från en dag till en annan. Visar hunden tendenser till oönskat viltintresse kan man inte lägga ner nog med träning för att få bort det. Blir ovanan befäst (vilket är lätt hänt, dobermannen är snabb och en lyckad jäkt är tillräcklig belöning) kan den vara hart när omöjlig att få bort.
Hundfångaren i Apolda
Rasen dobermanns historia sträcker sig inte längre bakåt i tiden än drygt hundratalet år. Den är till sitt ursprung resultatet av en mans dröm och vision. Även om de ingående "ingridienserna" i vad som kom att bli dobermann inte finns dokumenterade, kan väl grundade gissningar förmodligen komma sanningen nära.
Mannen som lånat rasen sitt namn, Karl Friedrich Louis Dobermann (f. 1834), var säkert ingen omtyckt person. I den lilla staden Apolda i det forna Östtyskland förtjänade han sitt levebröd som skatteindrivare, rackare och hundfångare.
Man kan anta att utövandet av hans professioner många gånger försatte honom i utsatta, rent av hotfulla, situationer. Louis Dobermann hyste stort hundintresse och idén om en fyrbent vapenbroder på indrivningsturerna låg nära till hands. Hans vision var en skarp vakthund i stånd att angripa vem som helst. Mod, styrka, hårdhet i kombination med utpräglad vaktinstinkt var målet. Hur hunden såg ut kvittade.
Louis Dobermanns avelsarbete tog sin början under 1870-talet. Urvalsmaterialet var stort. Av de lösdrivande hundar han fångade kunde säkert en del folkilskna exemplar dra sitt strå till stacken. Ett än större utbud fanns tillgängligt på den årliga hundmarknaden i Apolda.
Till sin hjälp lär, enligt källorna, Louis Dobermann ha haft "en dödgrävare och en ringare" och kanske är de dessa två vi finner i samspråk med honom på det enda bevarade fotografiet. På bilden håller den hårdföre hundfångaren ömt en liten vit spets på armen. Mellan hans ben sitter en hund av svårbestämd ras bunden i ett snöre. Bredbent, med öronen bakåtstrukna stirrar den utmanande in i kameran. Kanske är den en av dobermannens bortglömda förfäder.
| Louis Dobermann förde aldrig några anteckningar om de hundar som ingick i skapelseprocessen. Känt är att det i trakten av Thüringen förekom en råtthund, en pinscher, uppskattad för sin goda jaktförmåga och starka käkar och det är troligt att den utgjorde ett element. Men pinschern var liten, och för att uppnå mer imponerande storlek kan Louis Dobermann ha använt lokala vakthundar, "slaktarhundar", mycket nära rottweilern i typ. Det finns historiska belägg för att den franska bruks- och herdehunden beauceron lär ha funnits i området och satt sina spår. Från den sistnämnde kan dobermannens anlag för flera olika färger stamma, något som t. ex rottweilern saknar. Det var inte ovanligt att Louis Dobermanns hundar var relativt långhåriga och hade anlag för stubbsvans, vilket kan tyda på inslag av olika fårhundar. |  |
Troligt är att också en del jakthundar blandades in eftersom Louis Dobermanns hundar var kända för att jaga duktigt. Ytterligare raser antas ha tillförts med tiden. Greyhound och manchesterterrier nämns i sammanhanget.
Den produkt Apoldas hundfångare skapade hade inte mycket gemensamt med dagens dobermann. Lågställd, grov, gulögd med tjock päls och ett livsfarligt temperament löd beskrivningen. Men just hundarnas skärpa attraherade många tyskar och Louis Dobermann fann god avsättning för sina alster.
På export
Sin moderna utfomning fick dobermannen efter sin grundares död 1894. Många uppfödare intresserade sig för rasen och arbetet med att förädla den var intensivt. Redan åren efter sekelskiftet dök det upp hundar som också idag skulle betecknas som riktigt bra exemplar. Minst lika stor betydelse som upphovsmannen kom Otto Göller, kennel von Thüringen, att få. Hans hanhund Hellegraf von Thüringen f. 1904, utgör en av rasens hörnstenar.
Medan man i Tyskland beundrade hundarnas skärpa, ansågs den som ett handikapp i de länder hundarna gick på export till. På kontinenten, i Skandinavien, U.S.A och så småningom också England blev dobermannen uppskattad, men i samtliga dessa länder la man ner stor möda på att avla fram hundar med hanterliga temperament.
I Sverige stambokfördes de första representanterna av "Tysk släthårig råtthund" (ett namn som året efter ändrades till "dobermannpinscher" år 1911. Suffixet "pinscher" försvann inte förrän 1946. Det tycks sällsynt seglivat, populärt kan man se det användas än idag. Rasens namn är dock "dobermann", varken mer eller mindre.) Det är hundar av Göllers uppfödning som hittat vägen norrut. Först på plan bland uppfödare var köpman Sven Schönbeck, kennel Björkhaga. Han importerade flera framgångsrika hundar i vars stamtavlor man återfann avelsmatadoren Prinz Modern von Ilm-Athen, en hund som i sin tur på fädernet härstammar från Hellegraf von Thüringen.
Dobermannens kvalitéer som polishund togs tidigt i anspråk. Redan under 20-talet utmärker sig Prinz v Schöntau, ägd av Polisverket i Stockholm, som tjänstehund och segrare vid spårprov för brukshundar. Flera dobermann segrade också i de årliga mästerskapen för "sjukvårdshundar", föregångarna till våra dagars sökhundar.
Även om de båda världskrigen sovrat i dobermannstammen, har den alltid förmått återhämta sig. Rasen är mycket populär på flera håll. Ett fäste är hemlandet, men såväl Frankrike, Italien, Holland och Belgien kan uppvisa kvalitetshundar.
I U.S.A, Latinamerika och fjärran Östern är intresset mycket stort och hundantalet därefter. I vårt land registreras för närvarande 350-450 valpar om året.
"Idealbilden av en hund"
Tillfredställs dobermannens krav på aktivering och motion är den i övrigt lättskött. Den tid som andra hundägare borstar och kammar, kan den som har dobermann ägna åt träning. Emellanåt ser man över sin hund, klipper klorna och ger den ett bad om så skulle behövas (men det är ingen syssla man sliter ut sig på).
Ger full valuta!
Trots dobermannens traditionella roll som brukshund, skulle rasen i helhet tjäna på att upptäckas av fler tävlingsintreserade. Dobermannen är envis och uthållig, egenskaper som kan få ägaren att slita sitt hår, men som andra gånger är en tillgång. De kan utgöra just det lilla extra som gör att hunden söker rätt på ett spår som verkar för evigt förlorat, som gör att den orkar gå om sin värste konkurrent i uppförsbacken innan mål, som gör att den letar och letar i sökrutan trots att det bara är sekunder kvar...
Dobermannen ställer stora krav på sin ägare - man ska gå in i hundköpet med vidöppna ögon - men den ger valuta för all tid man lägger ner. Samtidigt, i den sanna dobermannen, bor en hund som vill vara nära, nära sin ägare. Som vill sitta i knä och ligga i sängen under täcket. En hund som aldrig skulle låta sig mutas av en korvbit utan i vått och torrt är Bästa Vännen.
Eller som det uttrycktes i en norsk rastidning: Dobermannen är som en Ferrari, svårkörd - men när handlaget sitter, sällan omkörd!
Back to base!