Den helt ocensurerade reseskildringen från Skotlandsvistelsen -98.

Klockan 8 på morgonen började bilarna så sakterliga sin färd mot Göteborg. Väl framme vid Arlanda väntade vi ca två timmar innan planet med Heathrow lyfte. Därifrån tog vi flyget till Edinburgh. Vi var framme ungefär kl.17.00. Vid flygplatsen väntade våra värdfamiljer och tog emot oss.

Denna dag var det rugby på tv, ja inte bara det, Skottland mot England. Det såg ganska brutalt ut för mig som bara sett hockey innan. Hursomhelst tror jag att England vann, någonting som inte föreföll särskilt förbluffande, eftersom de har ett av de bästa lagen.
Familjen jag bodde hos bestod utav Jenna, hennes mamma och pappa - Linda och David. Tilläggas kan också att hennes storebror Mark var på bupen med sitt rugbylag och bevittnade matchen, antagligen på en storbilds-tv, samt att alla hette McLuskey i efternamn, ett för övrigt mycket skotskt namn.

Innan jag visste ordet av, var det dags för en av de otaliga te stunderna.
-: How much sugar?, one or two?, varpå jag genast svarade two, please.        ((en bit hade varit för lite och tre hade smakat som lingonsaft, samt att det kanske hade varit oförskämt.)) Under tiden jag förtärde denna milda dryck klumpades rugbyspelarna likt en klubbsäl runt den avlånga bollen. Plötsligt fick jag en krypande känsla längs ryggraden, snart skulle jag vara tvungen att prata engelska.
Skottarnas dialekt skiljer sig en smula från engelskan, så till en början var det lite svårt att uppfatta vad de talade om, men efter någon dag gick det betydligt lättare, och om man mot förmodan inte uppfattade frågan kunde man alltid säga alright ((uttalas åráh)), varpå man bemöttes med ett leende.

Del 2

Vi hade någon vecka innan avresan blivit informerade om kvällsaktiviteterna och denna Lördag skulle vi på disco. Efter en uppfriskande biltur på Edinburghs mörka gator med fyra passagerare i baksätet fast det egentlen bara fanns plats för två, ställde vi oss i kön. Tyvärr kunde inte alla komma in eftersom det krävdes att man var medlem. Om man inte var medlem kunde man bli det genom att visa ett id-kort som intygade att man var 18 år eller mer. Hur nu folk som inte var 18 kunde vara medlemmar är därför ganska svårförklarat.

Väl inne på klubben dunkade musiken oavbrutet mot trummhinnorna som via bygeln, hammaren och städet förmedlade detta svårsmälta sinnesintryck till hjärnan. Hursomhelst åkte vi inte hem förrän kl.3 på natten, vilket medförde att vissa personer var ganska trötta samma dag.

Fortsättning följer.