Vårens kulturpolitiska proposition markerar ett slags slut på ett arbete som för KRO:s del började med 1994 års inlaga till kulturutredningen där vi hävdade de svenska bildkonstnärernas intressen. Sedan dess har Konstnären redogjort för de politiska turerna och det är dags att göra en summering av vad konstnärerna uppnått och vad som inte fallit politikerna på läppen.

Vi kan glädja oss åt att vi har fått Droit de suite, IV-ersättning, mer pengar till statliga projektbidrag och arbetsstipendier, stöd till länskonstnärsverksamhet, fackligt inflytande i Konstnärsnämnden och Sveriges bildkonstnärsfond och mera pengar i ersättning för utställningar i statlig regi och i regi av konstbildningsrörelsen. Går vårpropositionen igenom får vi dessutom en ny typ av stöd till utställningsarrangörer och stöd till bl a konstnärscentrum.

Vad vi inte fått gehör för är vårt förslag om lagstiftning och utökning av en-procentregeln eller förslaget om avskrivningsrätt för företag vid förstagångsköp av konst.

Det förstnämnda var på sätt och vis förväntat; ingen 90-talsregering lär vara villig att stifta lagar där man förbinder sig i fråga om offentlig upphandling. Däremot förväntar vi oss att rekommendationen gäller även framgent och att samtliga kommuner och landsting följder den som ett minimum. 1%-regeln förblir KRO:s kanske viktigaste fråga.

Att man så kategoriskt har avfärdat förslaget om avskrivningsrätt är svårare att smälta. Förslaget har stupat på den grundlösa premissen att all konst stiger i värde och på finansdepartementets oförmåga att göra undantag i rena teknikaliteter. Det är synd ­ konstnärerna behöver nya marknader ­ nu kommer det privata närlingslivet även fortsättningsvis att vara av marginell betydelse för bild- och formkonstnärernas intäkter.

Trots dessa för bildkonstnärerna grova streck i räkningen har Marita Ulvskog med vårens konstnärspaket ändå uppfyllt sina löften till konstnärskollektivet ­ och det i en tid av hårda åtstramningar. Framför allt är det de nya och de förbättrade ersättningstyperna vid visning, utställning och försäljning som kan få bestående värde för konstnärskollektivet.

Men samtidigt ska det sägas att införandet av ersättningar för redan utfört arbete bara är halva jobbet. När det gäller att skapa fler arbetstillfällen för bildkonstnärer har man varit alldeles för svag. Därför är det särskilt synd att de förslag som, om de gått igenom, hade kunnat bryta ny mark för konstnärer och skapa fler arbetstillfällen, båda har tillbakavisats.

De 69 milj. som vårens konstnärspaket (hela KLYS-området) är värt, är är tänkta att stimulera efterfrågan på konstnärliga tjänster. Dock inskränker man sig till att stimulera förmedling av konstnärliga arbeten. Det räcker inte! Om Industridepartementet, som jämförelse, skulle stimulera efterfrågan inom näringslivet, så skulle minnsan inte de inskränka sig till förmedling. Det märkliga är att förmedling av konstnärliga jobb redan finns via AF Kultur och Media och vi vet att den förmedlingen mer och mer liknar konstgjord andning. Den kritik som framfördes i utredningen Arbete åt konstnärer har helt enkelt inte besvarats. Den omdaning av AF Kultur som vi hade förväntat oss och som är nödvändig att göra, kommer av grumliga politiska skäl inte att ske. För att konstnärskåren ska få en verklig efterfrågestimulans fordras betydligt starkare insatser än förmedling. Hur vi än vrider och vänder på frågan så utgör konstlivet också en marknad med marknadens förtjänster och problem och det måste både vi och det offentliga livet ta itu med. Och ett sätt att stimulera efterfrågan är att låta näringslivet få dra av sina kostnader vid förstagångsköp av konst. Att det ska vara så svårt att förstå!

Därför kan summan av den socialdemokratiska regeringens kulturpolitiska omvärdering under 90-talet inte bli annat än konstnärerna står kvar på minus. Deras stora beroende av politikernas välvilja består. Vid varje ny budget får man fråga sig: Hur mycket i anslag får Bildkonstnärsfonden? Blir det mer eller mindre i anslag till IV-ersättningen? Kan konstbildningsrörelsen fördela mer eller mindre i utställningsersättning? Hur mycket tycker politikerna att konsten är värd i år?

Idiotierna i socialförsäkringssystemet finns också kvar. En konstnär som får statligt stipendium mister sitt bostadsbidrag, en löntagare med 100 000 i aktiekapital får dock behålla det

Summan av KRO:s arbete hamnar dock på ett kraftigt plus. Ända sedan vår inlaga till kulturutredningen har vi i remissvar och i förhandlingar visat vår handlingskraft som facklig företrädare. Vi kan ta åt oss en hel del av äran av de förbättringar som ändå genomförts, utan en stark facklig företrädare för landets bildkonstnärer hade utfallet blivit sämre. Efterskörden av 1995 års kulturutredning tycks vara över, men KRO och KIF arbetar vidare.

Ove Martin Wall, förbundsdirektör