För några dagar sedan fick utrikesminister Anna Lindh i SVT Rapport frågan om Nato:s bombningar över Jugoslavien. I förbigående svarade hon att: "Vi ska inte diskutera kriget så länge den pågår." Men vem vet hur länge till ska pågå den så omfattande förstörelse av Jugoslaviens civila infrastruktur och de dagliga "oavsiktliga" missilnedslagen som mördar civila? När ska det i vårt neutrala och fredsälskande Sverige på allvar höjas röster mot det, enligt folkrätten och FN:s stadgar, olagliga våldet och bombningar av mer än elva miljoner jugoslaver? Varför är vårt land, som av tradition alltid stått på de svagares sida, så tyst i dag när en så mäktig militärallians så fegt attackerar ett litet och av de sjuåriga FN-sanktionerna försvagat land, enbart för att den vill behålla sin suveränitet och integritet? Alla de tidigare av Nato angivna anledningarna till bombningarna är i dag överspelade och oacceptabla som en verklig och sann grund till det enorma övervåldet mot serberna. De mänskliga rättigheter för c:a 1 400,000 kosovoalbaner i Jugoslavien, där de har Radio- och TV-stationer samt omkring 50 tidningar och tidskrifter på sitt albanska modersmål är i förhållande till 12 000,000 kurder som lever i Turkiet (inom alliansen) där de är förbjudna att tala sitt kurdiska språk inte tillräckliga skäl för bombningar. Inte heller det övervåld som den jugoslaviska armén skulle ha använt mot UCK-gerillan i Kosovo. Den förstörelse, våld och aggression i Nato:s mer än 40 dagar långa och oavbrutna bombningar av Jugoslavien är till i dag 100-tals gånger större än allt som inträffade i Kosovo efter att striderna mellan serbiska förband och UCK (som hade kontroll över 40 % av Kosovo) hade startat. Den civila infrastrukturen i Serbien är nästan helt förstörd och civila offer för bombningar överstiger vida antalet alla civila som tills i dag dödades i Kosovo. Ingen förnekar att i Kosovo fanns flyktingar innan Nato startade med sina bombningar. Men ingen kan heller påstå något annat än att den flyktingkatastrof som vi bevittnar sen 24:e mars är till övervägande del resultat och konsekvens av Nato:s anfall och främst Amerikas och Englands avsaknad av respekt för den rådande folkrätten. Förlängningen av flyktingarnas situation och lidande finns också i västländernas girighet. Om man satsade på flyktingar bara så mycket som alliansen har kostnader för en enda dags krigföring, då skulle vi inte se sådana bilder som dagligen, genom TV:s magi är närvarande i våra vardagsrum. Om väst, innan de anfallit Jugoslavien, i stället satsat i Kosovo så mycket som de i dag har kostnader över sina förluster bara under en enda vecka, då skulle både livet och respekten för mänskliga rättigheter på dessa området vara mer synliga, t o m för de som ser bara det som de själva vill. Om vi i dag skulle acceptera att ett självständigt land kan bombas av "fredsalliansen" för att den, på sitt territorium, bekämpar en separatistisk gerilla och att folkrätten kan "töjas till förmån för den mänskliga rättigheten", då skulle det demokratiska väst "töjt" den gränsen för länge sedan. Inte minst för att kurder, assyrier och syrianer inte skulle fördrivas och mördas i Turkiet och att både de och många andra folk och minoriteter världen över ska behandlas som likvärdiga människor. På en prioriteringslista över olika folks behov av stöd för sina mänskliga rättigheter skulle kosovoalbaner få plats på den nedersta delen. Men nu toppar de listan över Nato:s rättfärdigande för alliansens åsidosättande av FN:s stadgar och principer för det internationella umgänget. Den "humanitära katastrofen", som infann sig först efter Nato:s anfall, kan aldrig vara den verkliga anledningen till kriget.

Kriget är först och främst en följd av Amerikas och Nato:s expansionism och beslutsamhet att få kontroll också över den delen av Balkan. Detta beslut har allaredan tillfogat FN livshotande skador. Med sina klusterbomber (förbjudna enligt Genèvekonventionen) och granater (en del överdragna med utarmad uran), mördar de ett stolt folk som varken i sin tidigare historia eller i dag är beredda att acceptera stormakternas ultimatum om en ockupation utan motstånd. Starkt beklagande är att under tiden dessa vapen, i ett land i det framtida gemensamma Europa, sprider radioaktiv förorening som i många år framåt kommer att vara en stor hälsorisk för åtskilliga tusentals civila, förblir svenska politiker (och medier) tysta?! Denna radioaktivitet kommer att bli den framtida och dolda "mänskliga katastrofen" på Balkan. Men innan dess kommer man att skada (och tiga ihjäl?) en annan katastrof och mänskligt lidande som är mer och mer påtagligt och verkligt. Det är den enorma arbetslöshet, fattigdom och hunger som är en trolig framtid för de flesta människor i Serbien och Jugoslavien. Till i dag är Nato:s bombningar den direkta orsaken till att över 600,000 serber (i ett Serbien där arbetslösheten redan var stor) blivit utan jobb och deras familjer utan möjligheter till försörjning (c:a 2 000,000 människor), när de humanitära och demokratiska bomber förstörde deras fabriker och arbetsplatser. Precis som inom Kosovo är det också inom Serbien en antal flyktingar vilkas hus förstördes av Nato bomber (c:a 14,000 hus). Det serbiska samhället där många broar, järnvägar, skolor, sjukhus, värme och anläggningar för vattenförsörjning är förstörda har svårt att fungera. Frågan är också hur mycket mer ska förstöras och hur många fler civila i Serbien ska dödas innan man börjar tala om "folkmord på Serber"? Ska världen verkligen tillåta (eller hur länge) att en total förstörelse av det jugoslaviska samhället och tusentals civila serbers liv ska vara det nödvändiga priset och den enda möjligheten till att alliansen ska "segra" och behålla sin trovärdighet? Den första bomben som släpptes över Jugoslavien var ett tillräckligt och trovärdigt bevis på att Nato i dag inte är en fredsallians utan en krigsmaskin som har för uppgift att "segra" över små stater som inte accepterar den av dem påhittade nya världsordning. De länder med de mest avancerade teknologiska vapen och den största militära makten ska bestämma över alla andra.

Utrikesminister Anna Lindh kanske kan vänta med att prata om kriget efter att det i dag fortfarande självständiga Jugoslavien är ett minne blott. Men svenska folket, de som värderar alla människor lika, har inte råd att vänta. Vi måste på ett mer synligt sätt börja protestera mot kriget. Vi måste i första hand kräva stopp på bombningar. Vi måste förvänta oss att Jugoslavien accepterar en av FN ledd fredsbevarande styrka. Det är FN som har rätt till detta, inte Nato. Den aggressiva alliansen måste dra tillbaka sitt ultimatum i vilket det krävs att dem har "rätten" att ockupera delar av Jugoslavien. Vi måste också tänka på att denna arrogans som dagens västpolitiker gör sig skyldiga till i dag, kan vara orsaken till något ännu värre som deras söner kanske kommer att konfronteras med i morgon.

Nikola Janic,

Ordförande i Serbiska riksförbundet

Nikola Janic är till yrke regissör och skådespelare. Han är ordförande i "Serbiska Folkets Röst", ordförande i Serbiska Riksförbundet och ledamot i regeringens råd för integration och etnisk jämlikhet. Tel.: 08-570 22 227 Bil: 070-338 79 71 Fax: 08-570 20 440 E-mail: janic@swipnet.se Hems.: http://home.swipnet.se/janic