DET BÄSTA SLUTET SKULLE VARA ATT INGET FOLK LIDER
 

Den 28 maj läste jag ännu en debattartikel om Kosovo. Författare till den var ännu en gång herr Ullmar Qvick, kosovoalban och ordförande i svensk-albanska föreningen. Slutraderna i artikeln löd: ”I och med detta är debatten avslutad för min del.” Jag hoppas att tidningen publicerar också av mig den insända texten som jag ska avsluta med samma ord. Precis som i hans förra artikel var huvudtemat återigen: serbernas våld och uteslutande  kosovoalbanernas rätt till Kosovo. Han är ledsen över att Olof Palmes engagemang och visioner är borta. Det är jag också. Naturligtvis först och främst för att Palme mördades men också för att i dagens Sverige saknas politiker som främst bryr sig om att den internationella rätten tillämpas lika för alla länder och folk och därefter om den bilden eller opinionen som skapas av mediernas eventuella ensidiga nyhetsförmedling. Jag tror att sådana politiker, som Palme, skulle sätta vikten vid de ord (som herr Qvick inte ens verkar ha märkt) som jag skrev vid det tidigare inlägget i debatten: ”Med samma våg som ni vägde kroatienserbernas krav om självstyre i Krajina, ska ni i dag väga kosovoalbanernas krav på en självständig stat som ska bildas på bekostnad av en redan existerande stat – Jugoslavien”. Jag trodde att t.o.m. herr Qvick skulle förstå att jag efterlyser en allmän och lika behandling av alla f.d. jugoslaviska folket och deras krav. Det kanske kan förstås att kosovoalbaner som sedan bildandet av staten Jugoslavien har status som minoritetsfolk tycker att de ska ha rätt till egen stat. Samtidigt  accepterar och gläds de åt att krajinaserber, som i republiken Kroatien var det konstitutionella folket, utropades över en natt till minoritet och därefter etniskt rensades från dessa områden för gott.
   Det är några till av herr Qvicks funderingar och påståenden som för mig inte går ihop. Han skriver om att dagens Kosovo är resultatet av stormakternas gränsdragningar. Han måste vara medveten om att hela Europa och dess karta skulle i dag se helt annorlunda ut om man inte skulle respektera dessa gränsdragningar. Eller tycker han att bara Kosovo skulle vara ett till ”undantag” bland ändringar av statsgränser i Europa som skedde uteslutande i områdena som omfattade det forna Jugoslavien? Han frågar också (vem?) om ”en alban är mindre värd än en kurd, palestinier eller serb från Krajina”. Om frågan var ställd till mig då kan jag svara ärligt att enligt min uppfattning är alla människor lika.
    En del av problemet Kosovo är det närvarande hatet, avsaknaden av respekt och oförmågan att inse varandras behov och legitima anspråk. Den dag man börjar använda ordet ”vårt Kosovo” i stället för ”mitt Kosovo”, då kan människor urskilja en öppning till en säkrare och bättre gemensam framtid. Men det är faktiskt upprörande att herr Ullmar Qvick som är ordförande i en svensk-albansk förening inte en enda gång i båda hans artiklar nämnde de serbiska offer. Jag anser att det är t.o.m. oförskämd och att sådana människor och inställningar aldrig kan bidra till en fredlig läsning i Kosovo, men tvärtom. Man är i behov av dialog och ärlighet. Men inget av detta kan jag finna hos herr Qvick. Han är så fräck att han skriver: ””Den dag fredliga serber bosatta i Kosovo blir kallblodigt avrättade för sin etniska tillhörighets skull, då är jag beredd att skriva även om serbiska offer”.
    Om han var beredd till detta varför skrev inte herr Qvick någon insändare om det ständiga mord på civila Serber som mördades i Kroatien, bara på grund av sin etniska tillhörighet? Sådan beredskap hade inte herr Qvick då och jag tror inte heller att han har det i dag.
   För det första måste herr Qvick, precis som alla andra, veta att i Kosovo avrättas kallblodigt fredliga serber, främst de som vågar lyda uppmaningar och inte tillåter sig skrämmas av hotelser om våld i fall de inte lämnar eller säljer sina hus till kosovo-albaner.
Ingen förnekar att övervåld från de serbiska polisstyrkor är närvarande. Men ingen kan påstå heller att deras mål är att  kallblodigt mörda ”fredliga albaner” som man läser sig fram mellan raderna av hans artikel. För dessa ”fredliga albaner” dödades för det mesta i rejäla strider mellan dem och poliser. Det är också ett stort antal poliser som miste livet i dessa sammandrabbningar. Det kunde väl inte vara albanernas fredliga och demokratiska ord som skjutit dem till döds? Nej, herr Qvick, orsaken till deras död var vapen i händerna på kosovoalbaner som nöjer sig inte med mindre än ett självständigt Kosovo. Det är de, en liten del av de albanska folket, som under 1998 utförde, tills i dag, 365 terror attacker med många civila offer och stora materiella skador, som den serbiska polisen bekämpar i första hand. Det är inte bara en fråga om ”serberna” utan också om de ”trotsiga och svåra” kosovoalbaner som inte bryr sig om världens uppmaningar att sluta med den dagliga terror och att den serbiska polisen upphör med sitt övervåld. Det är de som inte har örat för att lyssna på världens fasta uttalandet om att Kosovo är en del av Jugoslavien och att de inte acceptera flera  gräns ändringar. Det är denna sida av problemet som herr Qvick aldrig tar upp i sina debatt artiklar.
   För att denna onda cirkel fortsätter berör inte ordföranden i svensk-albanska föreningen Ullmar Qvick. För att inte protestera mot detta och acceptera nuvarande status quo räcker tydligen hans tanke och hans uppfattning att det ”I slutända är serberna som ska lida mest”.
   Det tragiska är att både albanska och det serbiska folket lider främst i Kosovo men också i övriga Jugoslavien. Det troliga är att i slutändan blir det varken serber eller albaner som ska avgöra Kosovos framtid. Men som så många gånger tidigare i historien verkar denna gång också som att det blir folket på Balkan som ska fortsätta lida tills stormakterna och västländerna spikar fast sin politik och bestämmer sig för den lösning som de själva kommer att ha mest nytta av.
    Politiker, medier och albaner eller serber med sina insändare och artiklar ska i framtiden försöka hålla sig mer till fakta. Men det enda möjliga och nödvändiga för att något verkligen ska ske är att albaner och serber i Kosovo och Jugoslavien inser att de måste med största allvar och respekt för varandra medverka i en dialog om en för alla acceptabel lösning och slutgiltigt svar på frågan om ”rätten” till Kosovo. Om de inte gör det i dag kommer de att tillsammans i den framtida morgon att begråta många onödiga offer och utstå ett stor lidande på bägge sidor.
    Men slutet måste komma och då blir det två folk som får acceptera en stormakts lösning. Det tragiska skulle vara om det både bland serber och albaner skulle finnas en majoritet eller
en del envisa politiker som tror att just ett sådan väntan kan bidra till ”deras” fördel.
    I och med detta är debatten också avslutad för min del.

Nikola Janic
Viceorförande i Serbiska Riksförbundet