För inte så länge sen skrev Carl Bildt i en debattartikel i DN att väst: ”Tillät Tudjman i Kroatien att med artilleri och stridsvagnar rensa bort huvuddelen av landets serbiska befolkning.” Den mest flagranta enskilda etniska rensningen som Europa upplevde efter andra världskriget och som skapade en flyktingström på sammanlagt över en halv miljon serber från Kroatien, genomfördes alltså med väst ländernas vetskap och t o m aktiv hjälp. Det otroliga lidande och den plundring, utplåning och nedbränning av serbiska byar i Krajina, massakrer, mord och övergrepp på civila serber, som utfördes av de kroatiska styrkorna, eller att i dagens Europa stenades serber till döds av den kroatiska mobben, tydligen inte var något som nämnvärt intresserade svenska medier. Visserligen skrevs det ett par artiklar och visades några TV-reportage om hur ”kroater befriade Krajina från de upproriska serberna”. Men TV och tidningar undvek att berätta, så som de ständigt gjorde när de skrev om muslimer eller som de gör i dag i fråga om kosovoalbaner, liknande och hjärtskärande historier om vad som skedde med serbiska flyktingar, kvinnor och barn i Kroatien och Bosnien. De har i sina nyhetsförmedlingar inte anklagat de kroatiska myndigheterna för brott mot mänskligheten, för etnisk rensning, för våldtäkter, för massmord och alla andra illdåd som skedde när ett helt folk fördrevs från hus och land.
RÄTTEN TILL LAND
Aldrig kunde jag läsa i svenska tidningar eller se och höra
i Aktuellt uppgifter om att Krajina i Kroatien (särskilt områdena
vid Knin) i hundratals år beboddes av en övervägande (82
%) serbisk majoritet. När Kroatien valde att i motsats till landets
konstitution dra sig ur Jugoslavien och utropade sin självständighet,
valde krajinaserber att stanna kvar i det sedan 75 år existerande
och av hela världen erkända Jugoslavien. Omvärlden tillät
inte detta. Serberna i Krajina (där de var en lika stor majoritet
som albanerna i Kosovo i Serbien) krävde då först territoriell
och därefter åtminstone en kulturell autonomi inom Kroatien.
De fick inte detta heller och i stället för ”serbisk gerilla”
eller frihetskämpar, kallades de av medier för ”ockupanter och
terrorister”. Många albaner från Kosovo åkte som frivilliga
till Kroatien för att ”hjälpa kroaterna att tillintetgöra
de upproriska serberna som ville ta kroaternas land”. I dag är en
del av dessa frivilliga kosovoalbaner ledande inom den albanska UCK-gerillan
i Serbien. I dag accepterar de inte ens ett Kosovo med en autonoma status
inom Serbien. Alltså samma albaner som slogs för att stoppa
serbernas krav för autonomi i Kroatien, är åter i krig.
Den här gången mot serber i Serbien för att de ska på
bekostnad av Serbiens och Jugoslaviens territorium skapa ett självständigt
Kosovo och, som de själva öppet deklarerar: ett framtida Storalbanien.
En till väsentlig skillnad mellan krajinaserber och kosovoalbaner
är att serberna i forna Jugoslavien dvs också i Republiken Kroatien
sen Jugoslaviens bildande och enligt landets konstitution var statsbärande
men kosovoalbaner tillhörde och är fortfarande ett minoritetsfolk.
Hur internationella lagar, förordningar och folkrätten tolkas
och tillämpas i dag är tydligen beroende på om det gäller
t ex Turkiet, Israel eller Jugoslavien. Merparten av svensk media (och
del svenska politiker) anser att albaner har den rätten bara för
att de i Kosovo, inte i Serbien eller i Jugoslavien, utgör en majoritet
på 78 % (inte 90 % som det skrivs) av områdets befolkning.
Konstiga grunder till rättfärdigande av deras krav.
”FRAMTIDEN”
Om man i Sverige går så långt och i dag accepterar
att ett minoritetsfolk i ett land (bara för att de är i majoritet
på ett begränsad område) ska ha rätt att kräva
självständighet, då kan vi förvänta oss att i
morgon acceptera en ännu mer ”demokratisk” och från människorättssynpunkt
”normal” utveckling. T.ex. möjligheten att de 90 % invandrare som
utgör befolkningen i stockholmsförorten Rinkeby skulle kräva
självstyre i sin stadsdelsnämnd (inte självständighet),
ha också den fulla rätten till att få det? Eller att i
deras kommunfullmäktige ska det finnas 90 % invandrare och 10 % svenskar
som ledamöter och inte tvärtom som fallet är i dag. Att
svensk polis omedelbart ska dras bort från Rinkeby, men att kriminella
element ska stanna kvar, och att i fortsättningen ska bara tillåtas
polisstyrkor som är till 90 % sammansatta av etniska turkar, greker,
somalier... Om den ”nya världsordningen” fortsätter sin frammarsch
i samma takt som i dag, då har inte Sverige lång tid på
sig att välja om det ska förbli det oberoende Sverige som det
är i dag eller snabbt transformeras till exempelvis Turkiet. Som medlem
i alliansen NATO utnyttjar Turkiet sina förmåner att åter
fritt går in i ett annat land för att där med sina 25.000
soldater bedriva den nu traditionella årliga jakt på kurder.
Visserligen är det inte bara NATO medlemmar som kan åsidosätta
alla FN resolutioner och respekt för folk och mänskliga rättigheter.
Ibland räcker det att vara Amerikas vän och som sådan i
decennier kunna göra precis vad de vill. Som t.ex. Israel som
nästan regelbundet gör sina, av hela världen kända
och av en del länder accepterade, månatliga flygreder in över
Libanon, för att över människor där göra sig av
med sina bomber. Vänskap med Amerika garanterar också att Israel
fortfarande kan nonchalera många av FN:s säkerhetsråds
utfärdade resolutioner i vilka det krävs att Israel ska till
palestinierna återlämna den av dem ockuperande palestinsk mark.
Efter 31 år och utan några som helst allvarligare påtryckningar
från omvärlden under den tid, genomförde Israel först
i går några trupphemtagningar från en mindre del av de
40% ockuperade palestinska området. Varför skulle vi tro
på att Israel vill återlämna hela biten av det som inte
är deras när de samtidig med en mindre tillbakadragandet tilläts
att där, på den palestinska marken Jebel Abu Ghneim som ligger
utanför Jerusalem, fortsätta bygga sina nya bosättningar?
Till uppfattningen om att dessa av FN förbjudna bosättningen
ska permanentas bidrar också den från amerikansk sidan svaga,
knappt hörbara och bara verbala klagande. Till detta hjälper
också medier som i sina nyhetsförmedlingar valde att i stället
för det palestinska namnet Jebel Abu Ghneim, använda sig av den
israeliska namnet Har Homa. Gör de det bara för att den palestinska
namnet för palestinsk mark är för journalister och reportrar
svårare för att uttala!? Så om Sverige är villigt
att bli Turkiet dvs ett land som är medlem i den glorifierade Natoalliansen
då kan också Sverige gå in med 25,000 soldater, inte
bara i Rinkeby, utan i vilket annat land som helst för att jaga och
mörda vem de vill. Men hur länge? I människans tankar är
allt tillåtet. Jorden ska fortfarande snurra och det i dag nästan
tillintetgjorda Ryssland kanske ska om 20 eller 30 år åter
bli en stark och mäktig vän? eller fiende? som inte glömmer
västländernas arrogans och deras självutnämnande till
världens herrar?! Hur länge ska det enorma Kina förbli tyst?
Ska alla dessa oberoende stater för alltid förbli så beroende
av väst att de i övrigt ska acceptera att alliansen mellan 16
länder självmant sätter sig över Förenta Nationen
som är en gemenskap på 160 länder? Med sin medverkan i
sådana arroganta och aggressiva handlanden bäddar dagens fäder
för en inte så självklar fri, ”demokratisk” och trygg framtid
för sina och våra barn.
BORT SELEKTERADE ÅSIKTER
Detta är en osannolik men inte heller en helt omöjlig utveckling
och Europas och svenskarnas val av en kanske annalkande Orwells framtid.
Men dagens otroliga verklighet är bevisligen annorlunda än den
som vi, genom mediernas påverkan, tvingas att tro på. I ett
västlig, fritt land är det omöjligt att undvika en obehaglig
eller allsidig information genom att, som t ex sist i Serbien, förbjuda
tidningar. Demokratiernas djävulskap är mer feg och raffinerad
än så. I Sverige görs detta med hjälp av mediernas
och politikernas selektering om vad som ska, eller inte ska presenteras
för den svenska allmänheten. Denna selektering har blivit så
illaluktande att t ex i SVT:s Aktuellt den serbiske presstalesmannen i
Sverige under fyra års tid inte fick en enda möjlighet att bemöta
de dagliga anklagelser som inte så sällan var osanna. Inte heller
var redaktionen intresserad att ta del av motbevis till Aktuellts inte
så sällan ogrundade och av deras reportrar påhittade ”avslöjanden”
om serbiska illdåd. Inte heller de internationellt kända politiker
eller engagerade personer fick någon respons om deras syn på
det som sker med och i forna Jugoslavien råkade vara utanför
förut bestämda ramar. T ex Diana Yonston, tidigare redaktör
i ”America Weekly” och mellan 1990-1996 de grönas presstalesman i
EU-parlamentet, som efter sitt besök i Kosovo skrev: ”Vilken regering
i världen skulle kunna acceptera ultimatum att dra tillbaka sina säkerhetsstyrkor
och lämna medborgare i beväpnade upprorsmäns händer?
I de flesta länder räknas mord på landets poliser som ett
mycket allvarlig brott. Men mord på serbisk polis är för
västmedierna något som är inte ens värt att trycka.
Den ”etniska rensningen” i Kosovo finns inte. I första hand är
det fråga om klassisk agerande från säkerhetspolisen att
bryta den kanal genom vilken upprosmännen beväpnas och som finns
mellan Kosovo och nord Albanien”.
I Rapports morgon sändning
den 21 oktober kunde man höra två nyheter. Den första var
att: ”I Kosovo fortsätter UCK-gerillan sitt motstånd. 25 kilometer
från provinshuvudstaden Pristina tränar gerillan ett nytt specialförband
för närstrid med de serbiska styrkorna.” Det andra är att
Nato (som aldrig krävde att UCK-gerillan skulle lägga ner sina
vapen) intensifierar sin hot om att bomba Jugoslavien, om de inte skyndar
på med att dra bort sina polis- och militärstyrkor från
Kosovo.
Carl Bildt skriver i sitt veckobrev:
”Under helgen var det tydligt att den kosovoalbanska UCK-gerillan gick
till attack mot serbiska poliser. Och nu förefaller det som om de
serbiska stridskrafterna slår tillbaka med alla de konsekvenser detta
kan få…” I Serbien försvarar serbisk polis sitt eget liv med
risk att, om han gör detta, utsätta sitt land och sina landsmän
för konsekvenser. Samma dag i fredsförhandlingarna i Washington
Israels premiärminister Netanjahu deklarerar att han vill fortsätta
förhandla om fred med palestinier, men bara om Palestinsk bekämpning
av terrorism dvs israelernas och israeliska polisen och militärernas
säkerhet. När Nato förbereder sig på att bomba sönder
serbernas förmåga att försvara landets gränser och
förhindra att de albanska separatisterna åter ta 40 % av serbisk
territorium i Kosovo i besiktning, talar den israeliske premiärminister
öppet om att Israel inte har för avsikt att lämna tillbaka
en större del av de 40 % av palestinskt land som Israel ockuperat
i nästan 30 år?! Till skillnad för palestinier verkar det
som att serberna åtminstone har möjligheten att välja:
Ska de slå tillbaka mot en gerilla som ständigt hotar medborgarnas
och Serbiens säkerhet, och utsätta sig för Nato-bombningar?
Eller ska de dra tillbaka sina styrkor som Nato kräver och i o m detta
bli första land i världen som med bombhot förbjuds att med
sina styrkor som är enligt konstitutionen till för detta, skyddar
sitt territorium och sina medborgare?
Oavsett vilket val serberna gör
återstår fakta som talar för att Natoländerna med
sin enorma militära makt vill tvinga landet Jugoslavien att åter
ge bort en till del av sitt territorium. Ännu mer motbjudande är
att Nato gör detta parallellt med deras ständiga uttalande om
att: ”Jugoslaviens gränser får inte ändras med våld”
och ”Kosovo är en del av Serbien och Jugoslavien”. Kan några
orsaker till ett sådant utveckling av den nya världsordningen,
demokrati och yttrandefriheten, ligga också i västländernas
blinda egoism? Det är klart att väst i dag mer aggressivt och
på bekostnad av andra slår vakt om egna intressen. Det får
inte glömmas heller att en del av skulden till ett eventuellt framtida
kaos ligger också hos medierna som kritiserar och granskar allt och
alla, men inte tillåter att man kritiserar deras agerande och ställningstagande.
Vägen till krig och bombningar stakades och trasserades ofta just
med hjälp av mediernas ständiga påverkan av allmänheten.
Finalprodukten av chefredaktörernas selektering i dag kan bara resultera
och skapa en ensidig och för alla oss skadlig nyhetsförmedling
och framtid?
Nikola Janic är till yrke regissör och skådespelare.
Han är ordförande i "Serbiska Folkets Röst", viceordförande
i Serbiska Riksförbundet och ledamot i regeringens råd för
integration och etnisk jämlikhet. Kontakt Tel.: 08-570 22 227
Bil: 070-554 13 82 Fax: 570 20 440 E-mail: serbian.voice@swipnet.se