- Nikola Janic -
Det har under åtskilliga månader sänts TV-program och publicerats tidningsartiklar som handlat om bosniska kroater, en grupp flyktingar från forna Jugoslavien. I svenska medier debatteras fortfarande ofta om deras situation i Sverige och om dessa människor ska få stanna i landet eller inte? Sist hörde jag Gun-Britt Andersson, politiskt sakkunnig, uttala sig i TV-programmet ”Striptease”. Om flyktingarna i allmänhet sa Gun Britt Andersson:
”Flyktingarna befinner sig i stress av att se var de kan bygga en framtid…”
”Vi och alla andra har ett ansvar för
att medverka till att människor från ett krigsdrabbat
land få ro…”
”Sen 1995 har vi infört en paragraf i
utläningsslagsstiftningen att man ska se till barnens
bästa… att man är förankrad
i det svenska samhället, i skola t.ex.”
När det är frågan om serbiska flyktingar från det forna Jugoslavien då är det väldigt sällan invandrarverket bryr sig om varken lagar eller förordningar. Serbiska flyktingar särbehandlas dagligen utan att ansvariga på invandrarverket vill ta del av de många bevis till att en sådan särbehandling verkligen existerar. Den 3 november skickade jag t.ex. en fax till Carina Larsson, invandrarverkets regiondirektör, där jag bl.a. skrev:
”För 10 dagar sedan skickade jag ett brev till dig angående särbehandling av serbiska flyktingar i Sverige. Med tanke på att det är frågan om ett viktigt ärende som kräver en snabb granskning av fakta är jag starkt förvånad över att det ännu inte har kommit något svar på mitt brev…” ”Varje dag som går utan att man visar någon vilja att rätta till eventuella felaktigheter eller att i vårt svenska samhälle stoppa särbehandling av människor (oavsett etnisk tillhörighet) närmar vi oss den skara länder och regeringar som vi dagligen kritiserar”.
Men från Carina Larsson är det fortfarande bara tystnad. Det är också en oförstående tystnad i medierna i fråga om de serbiska flyktingar. Om de bosniska kroaterna sa Britt Andersson: ”Bosnienkroater har rätt till skydd i Kroatien” samt ”De har inte skyddsbehov, de kan återvända i fysisk trygghet”.
Med det konstiga är att det är kroatienserber som invandrarverket dagligen beslutar om att skicka tillbaka till Kroatien. Där (enligt alla rapporter utom uttalanden av den kroatiska regeringen vilket inte är mer värt än papperet på vilket det skrevs) kan de inte nyttja någon som helst rätt till skydd och inte har någon ”fysisk trygghet”. Serber i Kroatien, likaväl deras barn, och t.o.m. deras kroatiska fruar trakasseras, misshandlas och t.o.m. mördas utan att de kroatiska myndigheterna reagerar. I Sverige är det många underbara humana människor som engagerat sig i kampen om att de c:a 2000 bosnienkroaterna ska få stanna här. Men det ofattbara är att ingen av dem visar något intresse om vad som i tysthet sker med de serbiska flyktingarna. Som ordförande i ”Serbiska Folkets Röst” och viceordförande i Serbiska riksförbundet får jag dagligen brev och telefonsamtal av människor som lider och som lever i rädsla vilken är obefogad när det är frågan om kroatiska flyktingar, nämligen att bli skickade till Kroatien. Det är också anmärkningsvärd att t.o.m. regeringen medverkar i särbehandling av flyktingar t.ex. genom att: bosniska muslimer har 6 månader på sig att förbereda sitt eventuella återvändande till Bosnien och får 5.000:- per familjemedlem. Kroatiska flyktingar har tre månader på sig för förberedelserna och också rätt till ekonomisk hjälp. Kroatienserber däremot bjuds på en snabb utvisning och en enkelresa till Kroatien. En smörgås och en kopp kaffe under resan (om de kan svälja något alls) bjuds de troligen av flygbolaget.
Men det är inte bara serberna som ringer eller skickar brev till mig. En av de brev som jag fått förra veckan är från en kroatisk tvåbarnsmor, Slava, som är gift med en serb. Det är på hela åtta sidor. Familjen befinner sig fortfarande, efter tre år, i flyktingförläggning. Hon skriver bl.a.:
”Ni släcker det sista ljuset av vårt hopp till ett bättre liv. Vi fick mat och kläder. Tack! Men vi kan inte enbart leva på mat och kläder, vi väntar varje dag sedan 2500 dagar att polisen ska tvinga oss att lämna Sverige. Utvisa oss, vart då? Till mitt land från vilket jag kom ifrån. Varje tanke på återvändning bidrar till uppvärmning av min redan glödande hjärna. Vad mitt hjärta känner för det demokratiska Europa är inte viktigt. Politiker spelar inte med känslomässiga kort… Vi vill använda oss av sinnenas kapacitet och den emotionella kapaciteten precis som ni. Släpp oss ut ur denna glasburk i vilken vi befinner oss just nu. Vi ser världen, men ni har tagit ifrån oss rätten att leva i den. Min man är Serb och jag är Kroat. Krig mellan kroater och serber har splittrat vår familj. Vi befann oss på det neutrala området i Sverige. Glädjen över att kunna få komma hit varade inte länge. Nu är det bara ovissheten, illamående och diarré kvar. Jag vill inte återvända till Kroatien. Där ligger nationalismen på en hög nivå, på högskolan, hos gynekologen, på arbetsplatsen, i familjen, på gatan, i människornas hjärta och sinne. Hatet för motsatta etniska grupper har förgiftat miljoner människor. Jag, moder och fru i ett blandäktenskap kan inte nå till den dimension av nationalistiskt hat och ännu mindre uppfostra mina barn i denna nationalism. Och medan hela Europa hatar serber p.g.a. sina politiska intressen älskar mina barn sin pappa som är Serb. Låt dem, här på det neutrala området i centrum av europeiskt och västerländsk civilisation, fortsätta leva, jobba, bygga en ny Europa…”
Detta var en del av brevet från en kroatisk kvinna Slava, som
jag, serbernas representant, älskar och deltar i hennes lidande. Men
jag lider också för att i dagens Sverige, på grund av
felaktiga beslut, väntar Slava och hennes två barn,
som går i skola i Sverige, och hennes man Slavko, på att polisen
ska verkställa invandrarverkets beslut. Medan många anstränger
sig för att kroatiska flyktingar inte ska skickas tillbaka till Kroatien
finns inte någon som bryr sig om Slava och hundratals serbiska flyktingar
med samma öde. För att tycka eller bry sig om något eller
någon är upp till var och en. Jag, som privatperson, tycker
illa om att verkets direktör inte bry sig ett dugg om att ta del av
bevis för att särbehandling bedrivs främst av handläggarna
inom invandrarverket. Troligen påverkas de till en viss grad av medierna.
Men det som är skrämmande är att ingen påverkas av
fakta för att särbehandling alltid är den första inkörsporten
till nazism. Därmed inte sagt att sådana krafter finns bland
svenska folket i allmänhet eller inom invandrarverket i dag. Men vad
händer i morgon? Bland oss och med oss?!
___________________________________________________________________________