Kemalism eller Rasism

Turkiets justitieminister Mahmut Esat fastslog statens hållning mot andra folkgrupper i landet med dessa ord år 1930. Några förändringar av den turkiska statens hållning i detta avseende har inte skett sedan dess. Förintelsepolitiken mot andra folkgrupper i landet fortsätter med all sin styrka . Denna förintelse politik är främst riktad mot den kurdiska befolkningen och innebär att kurderna skall förneka sitt identitet, sin kultur, sitt språk och sitt historiearv, med andra ord: allt som är kurdiskt. Genom decennier har den turkiska regimen arbetat hårt i syfte att göra slut på existensen av kurdiska identiteten genom skolor, massmedia och militärvåld. Kurderna har påtvingats att använda sig ut av den schovenistiska slagordet "vad lycklig är den som säger sig vara turk". Detta slagord har med jätte bokstäver garaverats på kurdiska bergen överallt i Kurdistan.

Diyarbekir - Kurdistans huvudstad
Texten: "Vad lycklig är den som säger sig vara turk"
Militarismen
Turkiska staten är känd världen över med sin militaristiska karaktär. Den turkiska armén är den femte största armén i världen. Denna armé nämns i historieböckerna som den mesta barbariska armén någonsin. Då Hittler ännu inte förintade judarna utförde den turkiska armén historiens värsta jenocide mot den armeniska folket. 1,5 miljoner armenier slaktades i ordets verkliga bemärkelse år 1915. Det som hittade på den etniska rensningen är inte alls kriget i Bosnien, utan det är den turkiska staten som har äran att vara först med sådana avskyvärda gärningar i vår århundrade. Ödet för Anatoliens bofasta befolkning greker och deras kultur är en klar bevis för den turkiska arméns illgärningar.

Denna turkiska armén har med förevändningen att försvara den turkiska minoriteten på Cypern, har ockuperat halva ön och än idag fortsätter sina illgärningar med att då och då skjuta ihjäl grekcyprioterna vid gränsen.

Denna armé som har ockuperat halva Cypern i syfte att "försvara turkcyprioternas rättigheter" torterar och mördar kurder, för att de vill hävda sin kurdiska identitet.
Den turkiska staten har stationerat en arméstyrka på 300.000 soldater i Kurdistan för att krossa den kurdiska befrielserörelsen som kämpar med c:a 30.000 gerilla soldater. Armén hämnas sin misslyckande på civil befolkningen.

Den turkiska staten håller på att skapa en militäriserad samhälle. Massmedian talar om kurdiska sidans förluster med stolthet. "Varje turk föds till en soldat" är statens slagord. C:a 500 turkar som inte anser sig vara "födda till soldater" och motsätter sig mot öppet turkiska statens militaristiska propaganda sitter i fängelser med anklagelsen "uppvigla folket mot militären"
. Text: "den största soldaten är vår soldat" är slagordet som sprids av staten.

"Det finns inga kurder i Turkiet"

Kurderna lever sedan 4000 år tillbaka i Kurdistan. Kurderna som är arvtagare till en gammal historia och rik kultur nämns enbart i Bibeln 14 gånger. Men de "existerar inte" i Turkiet. Den turkiska staten betraktar kurderna som "bergsturkar". Bara för en månads sedan sade presidenten till den racistiska turkiska staten Süleyman Demirel till journalisterna under ett besök till Italien på en presskonferens: " De är bergsturkar, de lever primitivt i bergen, vi vill civilisera dem"
Existensen av 20 miljoner kurder förnekas av den turkiska staten på det här sätet. Med andra ord finns det inga kurder i Turkiet, det kurdiska språket, historia och territorium existerar inte enligt den turkiska staten. "Alla som lever i Turkiet är turkar".
Vem som helst som yttrar sig positiv till kurdernas mest oskyldiga grundläggande krav kan stämplas som terrorist och kan torteras, försvinna eller dödas.
Turkiets största dagstidning Hurriyets logo: "Turkiet åt turkarna"

Tortyr
Tortyr och Staten Turkiet har blivit två nära anknutna begrepp. När turkiska poliserna säger till någon anhållen "välkommen" betyder det att den skall torteras.
Turkiet räknas bland de länder som mest använder tortyr. Det händer att de ansvariga i Turkiet klagar ibland på att det förekommer "för lite tortyr" i landet. Det enda land i världen där poliserna i demonstrationer ropar slagordet "krossa mänskliga rättigheter" är Turkiet. Tortyren utövas i Turkiet i polisstationerna, militära stationer, i bostaden och till och med på öppet gata. Den turkiska statens svar till dem som anklagar landet för att använda tortyr är att "vi ska snart börja med nya utbildningsplan i våra polisakademier". Det är självfallet ett vitt lögn.
Hittills har hundratals rapporter och böcker skrivits om tortyren i Turkiet av humanistiska organisationer. Vi ska av utrymme skäl nöja oss med beskrivningen av två fall som exempel på tortyren i Turkiet.

Ali Ekber Kaya som anhölls i mars 1995 berättar om tortyren som han utsattes för som följande:
Jag flyttades till tortyrkammaren. De satte ned mig och band mina ärmar och ben. Sedan började de blöta mig med högtryck vatten. De riktade vattnet särskild mot känsliga delar av min kropp så som njurar, könsorganen och manusen. De kopplade ena ändan av en kabel på min könsorgan och andra ändan på mitt ben och gav mig elchokar. Sedan tog de ned en apparat från taket och band mina ärmar vid denna apparat och lyfte upp mig på så sätt att hela min kropps tyngd kändes på mina ärmar. Sedan gav de igen elchokar i mina fingrar och könsorgan. Under tre dygn fortsate de tortera mig på det viset. Slag och spruttning med högtryck vatten fortsatte under de första nio dygnen. (Turkiet, Utan Mänskliga rättigheter ingen säkerhet - Amnesty International, Oktober 1996, s. 28-29)

Nuray Sen som anhölls den 11 november 1995 berättar om tortyren hon utsattes för som följande:
Under det första förhöret tog de mig i håret och slog mitt huvud mot väggen. De slängde mig ner. De sparkade mig och en av utövarna stoppade sin sko i min mun. (....) Jag började spotta blod. De tryckte en träbatong mot min könsorgan och vred batongen. De sade "hon tycker om det" och skrattade. (samma bok s 27)

Tortyr bilder
Yttrandefriheten
När teknologien utvecklas med en enorm hastighet i världen i syfte att underlätta informationens flöde mellan människorna för att tjäna yttrandefriheten, försöker den turkiska Nationella Säkerhetsrådet (MGK -med militärerna i majoritets-) utveckla en teknik som kan stoppa all informationsflöde till Turkiet om kurder, fred och frihet i Internet. Det är ett brott att skriva eller ställa frågan om "Turkiet är en demokrati eller inte". Tiotals författare har fängslat enbart pga deras yttrande om mänskliga fri- och rättigheterna till förmån för kurderna. Hundratals böcker som "hotar" statens säkerhet har bannlysts. Dr. Ismail Besikci som har forskat om kurderna och stödjer kurdernas grundläggande mänskliga fri- och rättigheter har hittills dömts till över sjuhundra år fängelsestraff. I Turkiet finns det 154 lagar och förordningar mot yttrande friheten. Föreningen för Mänskliga Rättigheter i Turkiet har i sin rapport som framlades till Habibat II konferensen i Istanbul i år, uppget att 6000 människor är under åtal p.g.a. det de har sagt eller skrivit.
Turkiska polisen torterar inte enbart de som har yttrat sin åsikt, utan torterar även de som inte har yttrat något med förevändningen att polisen vet vad vederbörande tänker.
Två författare som har fått statens vrede på sig.

Massmedian
Den del av massmedian som berömmer den turkiska armén och propagerar för den i kriget mot kurdisk gerilla, prisas. Den turkiska staten kräver en media som inte kritiserar staten och inte förespråkar de mänskliga fri- och rättigheterna. Den del av media som propagerar för slagorden; "Turkiet är världens mest demokratiska land", "Turkiet åt turkarna" och "turkiska soldaten är den starkaste", utnyttjar statens tillgångar i alla avseende nästan obehindrat. Denna typ av media är den starkaste median i Turkiet och dess enda uppgift är att förespråka statens reaktionära ideologi.
Den alternativa median som förespråkar de mänskliga fri- och rättigheterna, kritiserar staten för dess gärningar har betalat ett högt pris för sin ståndpunkt.
Turkiet har av de internationella mediainstitutioner kallats för "farligaste landet" för journalister. Staten har bannlyst många tidningar och tidskrifter och fängslat många journalister. Mördarligor inom staten har mördat 20 journalister, 5 tidningsdistributörer och 9 tidningsförsäljare i Turkiet.
Dessa mördarligor har inte nöjt sig med så många mord, i december 1994 sprängde de 3 hus tillhörande kurdiska dagstidningen Özgür Ülke i Istanbul och Ankara.
Det är inte bara kurdiska och turkiska journalister som trakasseras av staten Turkiet, även utländska journalister är bannlysta i Turkiet. T. ex. 33 journalister medborgare i EU är portförbjudna i Turkiet.
Den turkiska regeringen verkar inte bara i Turkiet. Även utomlands förföljer den journalister och massmedia. Ett exempel är tillexempel den kurdiska satellit kanalen MED TV, som har sändningar på kurdiska, asyriska/syranska, turkiska, turkiska och arabiska. Turkiet försöker att bannlysa den enda kurdiska TV-kanalen genom utpressningar och mutor.
Özgür Ülkes presshus som sprängdes i luften
Föreningen Mänskligarättigheter (IHD) och Folkets Demokratiska Parti (HADEP)
IHD och HADEP har blivit turkiska statens måltavla p.g.a. sina program som försvarar de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. 10 medlemmar till IHD som enbart undersökt övertrampningen av de mänskliga rättigheter har mördats av statens mördarligor. All filialer till IHD i Kurdistan -förutom i Diyarbekir- har förbjudits. Många representanter för IHD har torterats och sitter nu i fängelser. Att försvara de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna är ett brott i Turkiet.
Hittills bildades fyra politiska partier som syftade till att lösa den kurdiska frågan med demokratiska medel. Av dessa partier förbjöd HEP, ÖZDEP och DEP av staten. HADEP fortsätter ännu sitt arbete men dess ordförande och styrelsemedlemmar sitter i fängelse. Hittills mördades 97 representanter till dessa partier av den turkiska statens mördarligor. Av de mördade är en folkvald riksdagsman. Amnesty International skriver i sin rapport om Turkiet, som publicerades i oktober 1996, skriver som följande: "Staten började år 1991 använda kulor och bomber för att eliminera oppositionen" (s.22)
Fyra kurdiska folkvalda parlamentariker sitter i dag i fängelset för att de har försvarat det kurdiska folkets rättigheter.
Kurdiska parlamentarikern Leyla Zana
Barnen saknar all säkerhet
Den turkiska staten skiljer inte mellan barn och vuxna när det gäller tortyr. Särskild sadistiska officerare ur den turkiska armén är stationerade i Kurdistan. De utsätter barnen för makalösa tortyr. Exempelvis låter de barnen hålla ena fingret uppe, sedan skjuter de fingret av barnet. Denna grymhet försöker de sadistiska officerarna förklara på det sätte: "När de växer upp kommer de att ansluta sig till gerilla, så det är lika bra att skrämma dem redan när de är barn".
UNICEF hade för en tid sedan skickat en minibuss till Kurdistan som hjälp för kurdiska barnen. Denna minibuss användes av poliserna för att jaga och gripa kurdiska barnen.
Turkiet som har undertecknat FN:s Barn Konvention berövar miljontals barn rätten till en grundutbildning. För kurdiska barnen är det förbjudet att skola sig på kurdiska.
Amnesty International beskriver turkiska statens våld på barnen som följande i sin rapport om Turkiet publicerad oktober 1996. "A.S. , 13, som anhölls för att ha stulit ett kuvert berättar: Polischefen sade till mig "vad fan varför ljuger du" och började slå mig. Sedan tog han grepp i min hals och slängde ned mig. Medan jag log på golvet sparkade han mig i mina knä och slog mig med två knytnäve. En stund senare satte han bindel för mina ögon och trampade på mina händer och fötter. De tog ut strumpan på min vänstra fot och band något på min lilltå. Sedan började de ge elchokar... Först trodde jag att min lilltå gick av, sedan kände jag mig förlamad under midjan. De slog mig i mitt huvud med jämna mellanrum. När jag skräck, täppte de som var i rummet min mun och började gapskratta. (s.31)
Riksdagsledamoten Sabri Ergül, medlem i Republikanska Folkpartiet (CHP) besöker polisstationen i Manisa oanmäld. Sabri Ergül berättar om sin besök som följande: När jag hörde en skrik öppnade jag dörren till rummet vid sidan för att se vad som pågick; där fanns unga med bindel för ögonen och somliga var nakna. (s.33)
Ett kurdisk barn krossad av en militärfordon

Brända byar
En ev de värsta illdåd som den turkiska staten begår i Kurdistan är att bränna byar. Denna metod har använts sedan 1990 i syfte att avskräcka befolkningen och avfolka landsbygden i Kurdistan i hopp om att isolera kurdiska gerillan. Förstörelsen av byar går på så sätt: Först omringar militären byn, sedan tvingas byborna till att samlas på bytorget. Alla bybor utan någon undantag genomgår misshandel. För att visa att militären menar allvar skjuts några bybor till döds framför de samlade byborna. Efteråt bränns husen ned utan att byborna tillåts ta några tillbehör från sina hem. För att byborna inte ska återvända till sina byar bränner militären även deras skörd och fruktträd. Djuren kommer heller inte undan. De som inte vill lämna sina hem bränns inne i sina hus. Sådana scener har man sätt i filmer som handlar om USA's krig i Vietnam.
Föreningen Mänskliga Rättigheter i Turkiet nämner namnet på 2047 byar som har haft ovan beskrivna öde i sin periodiska rapport i juni 1996. I samma rapport kan man läsa att över tre miljoner människor har blivit hemlösa.
Amnesty International har i sin rapport om Turkiet som kom ut i oktober 1996 tagit upp ett fall av de tusental och låtit en bybor berätta om hur byn Akcayurt brändes av militären: "De tog mig till militärstationen Topcular och torterade mig där. Mina revben bröts. Byborna samlades med tvång utanför byn och fick ingenting att äta under fyra dagar... 430 bybor tvingades lämna byn och flytta till Diyarbekir, Adana och andra byar i området. Vi har ingenting att äta. De brände all vår skörd."
En annan exempel återger vi här från boken "Landschaften aus Kurdistan" som har utgivits av KIZ i Tyskland. En bybor berättar: "Vid middagen omringades vår by av soldater och maskerade specialstyrkor. Människorna släpades från sina hem; män och kvinnor samlades skilda från varandra. Männen avkläddes och tvingades att ligga på snön på magen i timmar. Under tiden hörde vi skriken från kvinnor och barnen. De brände husen. Soldaterna tog bebisar från mödrarnas famn och dödade. Till och med ett barn kastades in i elden." sid. 14)
En kurdisk by som har bränts av turkiska soldater.

Förstörelsen av naturen
"Skulle jag få göra som jag vill växer inte ens gräs här (Kurdistan)". Det är en turkisk general som yttrar sig på det här viset. Den turkiska armen hämnas sin misslyckanden mot den kurdiska gerillan på naturen i Kurdistan genom att bomba bergen och bränna skogar.
Den turkiska armén har hittills med hjälp av de vapnen den får ifrån Väst bränt hundratusentals hektar skog tillsammans med viltet i den. Föreningen Mänskliga Rättigheter skriver som följande om förstörelsen av naturen i sin rapport som man har framfört till Habitat II konferensen i Istanbul i år: "Enbart i juni 1994 har 40,600 hektar skog bränts. Värdet av skörden som har förstörts av armén i områdena Kulp, Lice, Hazro, Silvan, Dicle och Ergani uppgår till 100,000 miljoner turkisk lire. Denna politik bedrevs även under åren 1995 och 1996 av den turkiska staten. (sid. 25)
Den turkiske miljöministerns förklaring av naturens förintelse har varit att "de kämpar mot terrorismen för landets intresse." Den välkände författaren Yashar Kemal beskriver den turkiska arméns våld på naturen i sin artikel i den tyska tidskriften Der Spiegel (2/1995) med följande meningar: "Dersim (en region i Kurdistan)brinner. Kutuderesi skogar är i lågor."
Kurdistans skogar som har bränts

Livsmedels embargot i Kurdistan
Den turkiska staten använder sig av allmakt som kan tänkas för att kuva det kurdiska folkets kamp för sin frihet. Den turkiska staten har redan bränt ner tusentals byar och tvingat över tre miljoner människor till flykt i syfte att isolera den kurdiska gerillan. Sedan 1992 utövar den turkiska staten livsmedels embargo mot de byar som ännu inte har bränts. Människorna i dessa samhällen tvingas att använda måttbok som de erhåller av militären. Livsmedel, kläder och vete och korn som skall användes för att så åkern omfattas av embargot.
11 bymästare åkte till Ankara för att hos regeringen söka stöd för att häva embargot och få slut på bybränder. Men de fick höra då av premiärministern Tansu Ciller (idag utrikesminister) att "det är PKK's helikoptrar som kommer från Afganistan och Pakistan som bränner byarna." Flertalet av de 11 bymästarna mördades sedan på ett okänt sätt.

Fängelser
Turkiet är allmänt känd med sina ökända fängelser. De som har sätt Hollywood filmen "Midnight Expressen" känner till det. landet är en av de länder som har flest fängelser i världen. Ändå räcker inte fängelserna. Ty alla som yttrar sig till förmån för det kurdiska folkets grundläggande mänskliga fri- och rättigheter och demokratin fängslas. I Turkiet finns det idag c:a 11,000 politiska fångar. 10,000 av de är PKK fångar.
Tortyr och mord av fångar är mycket vanliga företeelser i turkiska fängelser. Den f.d. turkiska presidenten (även militära kuppledaren 1980) hade yttrat sig som följande som bekräftelse på det: "Ska vi föda dem istället för döda".
Hittills har hundratals unga män har mördats i fängelserna, tusentals skadats psykiskt och fysiskt.
1982 mördades fyra unga PKK medlemmar i Diyarbekir fängelset. Den ansvarige för fängelset Esat Oktay Yildiran sade som följande efteråt: "Jag mördade dem och slängde i soptippen".
Exemplen nedan är räcker nog för att förstå barbariet i de turkiska fängelserna:
Den 21 september 1995 mördades tre fångar genom misshandel.
Januari 1996 mördades fyra fångar genom misshandel.
12 politiska fångar i fängelserna runt om i landet satte sina liv i en långdragen hungerstrejk i protest mot det bisarra förhållanden i fängelserna under maj-juli 1996.
Den 24 september mördade polis och militär tillsammans 12 PKK medlemmar genom att spräcka deras huvuden med järnrör.

Försvinnande
"Hur torteras en hel familj"
Det här rubriken har använts av Amnesti Internationell för att beskriva försvinnande. Turkiet följer idag spåren av Argentina och Chile vad gäller försvinnande. Alla minns säkert de "Galna Mödrarna" från Plazo del Mayo.
AI skriver som följande i sin rapport Oktober 1996: "För tio år sedan försvann inte människorna under arresten. 1991 var det ett par. 1992 ökade det i antalet. 1993 försvann minst 26. 1994 försvann minst 50. Det året överträffade antalet försvinnande alla till FN rapporterade fall från olika länder där och FN:s arbetsgrupp uttryckte sin oro mot utvecklingen. 1995 försvann minst 35 personer."
Dessa uppgifter har kommit till AI's kännedom genom de anhörigas anmälan till MR organisationer. Hundratals fall i Kurdistan är inte inkluderade i dessa siffror.
I Istanbul har polisen mördat flera efter att ha arresterat och slängt deras kroppar i skogen. Många anhöriga till de försvunna letar efter kropparna i skogen.
Sedan två år tillbaka demonstrerar de försvunnas anhöriga varje lördag utanför Galatasaray Gymnasiet i Istanbul. varje gång utsätts de för polisens brutalitet.

Städer
Den turkiska staten bränner inte bara byar, den bombar även städer för att avfolka Kurdistan helt på människor. 1992 bombade den turkiska armén den kurdiska staden Shirnak med 5o tusen invånare. Flertalet Shirnakbor lämnade staden och nu är flertalet av stadens invånare militärer, poliser, specialtränade styrkor och s.k. byvakter. Den 17 augusti 1993 bombades Yuksekova också med 50 tusen invånare. Salih Sumer, vars hus förstördes berätta händelsen som följande: "En pansarvagn som stod framför mitt hus började öppna eld. Sedan kom militärerna och specialtränade styrkor och gick in i huset och böjade förstöra allt som stod i deras väg, kylskåpet, TV-n och andra grejer. De sade till mig; 'var är dina systrar, din mor, din fru? hämta dem så ska vi knulla dem. Horungar!' " Den 25 september 1993 besköts Dogubeyazit under 12 timmar. Den 22 oktober 1993 förstördes Lice med 12 tusen invånare. Den 10 januari 1994 bombades staden Cizre som hade en befolkning på 50 tusen. Bombningen av Cizre pågick under 2 timmar med tanks och artilleri. Halva befolkningen lämnade staden. Kurdiska städer bombas fortfarande. På samma sätt som ovan har städerna Uludere, Ovacik, Malazgirt, Cukurca, Semdinli, och Altinova bombats under år 1995. En del av befolkningen i dessa städer tvingades lämna sina hem. Den sista i denna kedja var staden Varto. I Augusti 1996 bombades staden Varto. Avrättningar utan domar En annan avskyvärd handling som den turkiska regimen utövar är att mörda människor som har sympati för den kurdiska frågan, mitt på gatan. Denna metod har tidigare utövats i de latin amerikanska länder. Amnesti Internationell skriver om det här i sin rapport som följande: "AI fick information då och då om sådana gärningar mot slutet av 80-talet. Men 1991 fick AI flera rapporter om dödspatruller som härjade i Sirnaks Midyat område. Det var öppenbar att säkerhetsstyrkorna var inblandade i många mord. Sedan 1991 mördades över 1000 människor på öppet gata." Dock finns det andra källor som uppger en annan siffra, 1800. Hittills har ingen av gärningsmännen gripits utom några sken manövrer. Rättssalen: gatan Straff: döden. Turkiet - ett maffia stat Det är inte längre någon hemlighet att ansvariga för staten, riksdagsmän, militärer och poliser är djupt inblandade i brottsliga aktiviteter så som mord, narkotika smuggling och spel. Utomlands bedrivs sådana brott av "diplomater" som arbetar inom de turkiska beskickningar. Den skotska dagstidningen Daily Record skriver i sin utgåva den 15.10.1995 som följande: "Turkiska diplomater smugglar narkotika in i Skottland. Narkotikan smugglas in genom den diplomatiska säcken som kommer till den turkiske London ambassaden." En av de diplomater som syftas i Daily Record är den turkiska Stockholm ambassaden S.U. Den svenska UD bjöd aldrig ambassaden till några diplomatiska möten pga de smutsiga förehavanden ambassaden hade. Det är inte heller någon hemlighet att den turkiska staten är även inblandat i ?????? Englands vice inrikesministern Tom Sackville hävdade att "80% av narkotikan till Europa kommer från Turkiet". Hittills avslöjades över 20 ligor bestående av militärer, poliser och kriminella som sysslar med penningtvätt, narkotika handel och mord. För några veckor sedan kolliderade en lyx Mercedes bil med en last bil nära staden Susurluk i Egeiska regionen. I Mercedes bilen satte fyra personer; en riksdagsledamot, en polischef och en mördare efterlyst för mordet på sju unga studenter år 1979 i Ankara av Interpol med röda bulletinen och mördarens älskarinna. Förutom riksdagsmannen dog samtliga i Mercedes bilen. I bilen fanns dessutom mängder av vapen med ljuddämpare och narkotika. Mördaren som var efterlyst av Interpol i 17 år, hade på sig polislegitimation, diplomatisk pass och vapenlicens. Vapen licensen var undertecknad av Inrikes ministern Mehmet Agar, han som vid ett internationell Interpolmöte i Turkiet någon vecka innan trafikolyckan krävde med stor entusiasm att PKK ledaren Abdullah Öcalan skulle efterlysas av Interpol. En del tidningar skrev efter olyckan att "Denna stat (Turkiska Republiken) har omvandlats till en mördar och narkotika liga."
Staten säljer narkotika för att tillbringa pengar åt staten.
Turkiet - icke önskvärd land
Turkiet har kritiserats och fördömts av de flesta länder och internationella organisationer i världen p.g.a. sina illdåd mot det kurdiska befolkningen och de demokratiska krafterna i landet. Därför har alla MR organisationer tagit upp Turkiet i sin dagordning som punkt ett.
Bland de länder och organisationer som kritiserar Turkiet kan nämnas; AGIT, IPU, AP, AK, BAB, AI, Helsinfors Watch, amerikanska kongressen, alla europeiska länders parlamenten mm. Den turkiska statens svar på dessa har varit att "vi gör som vi behagar."
Turkiet är idag det land som mest utsätts för embargon efter Syd Afrika. EU parlamentet har fryst hjälppaketet till Turkiet p.g.a. övertramp av de mänskliga fri- och rättigheter. USA har stoppat försäljningen av Cobra helikoptrar till Turkiet p.g.a. det smutsiga kriget landet bedriver mot det kurdiska befolkningen. Finland och Norge har infört en total vapen embargo mot Turkiet.
Den engelske konservative europeiske parlamentarikern James Moorhous säger som följande i dagstidningen Daily News den 15 november 1996: "Turkiet tillhör diktatoriska länders kategori."
Ena sidan vill Turkiet tillhöra den europeiska familjen medan å andra sidan struntar regeringen i EU's alla uppmaningar.
Rapport från Föreningen Mänskliga Rättigheter
FMR uppger följande uppgifter i sin rapport avseende oktober 1996
Mord utförd av okända gärningsmän och under anfall: 9
Avrättningar utan domar, med tortyr och under arres: 9
Döda under sammanstötningar: 449
Försvunna under arrest: 13
Torterade och tortyr påståenden: 8
Arresterade: 1875
Anhållna: 280
Avskedade anställda: 532
Bombade platser: 8
Fackföreningar, föreningar, partier och organ som förbjöds: 13
Husrannsakan hos förening, fackförening, organ och partier: 15
Arresterade inom massmedia: 28
Publikationer som förbjöds: 20
Yrkade fängelse straff: 8 år 6 mån.
Antalet dicidenter i fängelserna: 156

Vad kan du göra?
Åk inte till Turkiet på semester!
Därför att varje öre du lämnar där används av den mördar- och racistiska regimen till att öka sitt förtryck mot det kurdiska befolkningen och de demokratiska krafterna.
Skriv brev till din riksdagsman och begär att den kurdiska frågan hamnar i dagordningen i riksdagen.
Bilda delegationer och åk till Kurdistan för att visa din solidaritet med det kurdiska folket.
Stöd den Kurdiska Röda Halvmånen.
Kräv av din regering att den iför vapen-, ekonomisk- och diplomatisk embargo mot Turkiet.
Kräv av din regering att den arbetar för att den kurdiska frågan får en fredlig lösning.


20.11.1996

National Liberation Front of Kurdistan
ERNK
Luntmakargatan 73
113 51 Stockholm
Tel 46 8 612 84 41
Fax 46 8 612 93 21