HISTORIA

Kurdiska folket är ett av Mesopotamiens äldsta folkslag . De har levt i samma område sedan urminnes tider, 4500 år tillbaka. Kurderna är ättlingar till mederna, ett indoeuropeiskt folk som slog sig ned bland de klippiga Zagros bergen
2000 f Kr. Mederna erövrade staden Ninive från assyrierna år 612 f Kr. Och blev härskare i området. Där byggde de upp ett mycket starkt kejsardöme. På den tiden fanns det många tappra krigare stolta över sitt ursprung. Än idag är kurder ett mycket stolt folk och det finns många sägnen bevarade om tappra krigare.
Medien erövrades av perserna år 550 f Kr. Men kurderna lät sig inte utplånas och fortsatte sin existens i sina otillgängliga berg.

Innan den arabiska erövringen och islamiseringen bekände sig de flesta kurder till naturreligionen Zoroastrismen. Det är en religion grundad av Zarathustra f. Kr som bygger på tron om en ond och en god sida av verkligheten. Människorna har en egen vilja och ska genom den finna den goda vägen. Många världsreligioner såsom Kristendomen och Islam har tagit intryck av Zarathustras heliga skrifter.
Några hundra år e Kr var de flesta i Anatolien kristna. Detta område befolkades förutom kurderna av armenier, greker och assyrier(syriskt ortodoxt kristna) som tillsammans visade ett stort motstånd gentemot islamiseringen.

Kampen mot de invaderande araberna räckte inte och som följd av det var man tvungen att underkasta sig islam på 800-talet. Man kom att lyda under kalifatet i Bagdad. Efter profeten Muhammeds död (632 e Kr.) uppstod det två huvudinriktningar av islam, sunni och shia. Nästan alla kurder blev sunnitiska muslimer och är det även idag. Under denna tid blev kurder kända som vilda krigare, mest känd är den muslimska hjälten Saladin som kämpade mot kristna korsfarare och som så småningom blev sultan av Syrien och Egypten.
När det arabiska kalifatet försvagades uppstod det flera självständiga kurdiska stadsstater och kungadynastier i Kurdistan. Men de störtades och krossades av mongoliska erövrare.
Djingis Khan och Seldtjukturkarnas inryckting (1231 respektive 1071) lade grunden till det ottomanska väldet och den första delningen av Kurdistan mellan Persien och det ottomanska väldet var ett faktum år 1514.I sina maktsträvanden användes Kurdistan som ett slagfält.

De feodala kurderna hade en viss självständighet i de nya rikena. De behövde inte betala skatter till sultaner och shaher. Kurderna kunde sköta sig själva förutom i ett visst avseende nämligen i krig . Under erövringståg var kurder tvungna att följa härskarens beslut. Man fick inte heller utvidga sina furstendömes gränser. Detta var en effektiv metod för att förhindra bildandet av starka furstendömen som skulle kunna vara en början till en centraliserad kurdisk statsbildning.
Läget var ganska stabilt fram till 1800-talet. Centralmakterna började då ställa allt högre krav på furstendömena. Denna hårda politik var som en motreaktion till det expansiva Europa med kolonialistiska ambitioner och tsar-ryssland.
En annan orsak till oroligheterna var att många kurder liksom många andra folk hade påverkats av dem europeiska upplysningsidéerna och den europeiska nationalism begreppet. Allt detta ledde till ett de första stora kurdiska upproren.

Att Ungern förlorades 1697, att Egypten besattes av britterna 1882 och Greklands självständighet 1930 påverkade kurderna starkt. En nationalistisk anda bland kurder blev allt starkare och målet var och är i många fall än idag en självständig stat.
Till dessa upproriska folk såsom armenier, kurder, turkar och araber gavs ett stort stöd av Frankrike, England och Ryssland som utnyttjade folkens missnöje för egen vinning. Självfallet fanns det många ekonomiska och strategiskt viktiga intressen i det bördiga Kurdistan.

Legendariska upprorsledare
Det finns många legendariska namn i den kurdiska histoien däribland Abdulrahman Pasha (Mir Rawanduz), Bedir Khan Bey, Sheikh Obeidullah och Yezdansher. Abdulrahman Pasha är en av dem som kämpade tapprast mot turkarna. Han lät tillverka mer än 200 kanoner1 i sitt furstendöme, samlade ihop en armé på över 30.000 man och bjöd på ett stort uppror mot sultanen. Senare påverkades han av religiösa män som sa att kriget mot sultanen var en synd och han gav frivilligt upp striden. Sedan blev han förrädiskt mördad av turkiska legosoldater.
Nästa stora upprorsledare var Bedir Khan Bey som hade skapat kontroll över ett stort område till han togs tillfånga år 1847.
När kriget mellan turkar och ryssar pågick 1853-1856 utbröt ännu ett stort uppror denna gång under Yezdanshers ledning. Detta uppror fick ett stort stöd av folket och Yezdansher hade en armé på 100.000 man däribland många araber och greker. Det var en enad kamp av de förtryckta folken mot dem ottomanska härskarna. England skickade hjälp till turkarna och Yezdansher tvingades till medling. Detta uppror påverkade utvecklingen av det kurdiska folkets kamp och satte ett stort minnesmärke i kurdernas historia.
Obeidullah upproret var ytterligare en viktig revolt som utbröt år 1880. Obeidullah ville ena kurderna och samtidigt få med sig andra minoriteter för att nå sitt mål, ett oberoende Kurdistan. 11. Juli 1880 framställde Obeidullah ,i ett brev till den brittiske konsuln i östra Turkiet , krav på ett eget land. Efter detta brev gick den Iranska och Turkiska regeringen ihop och bekämpade Obeidullah gemensamt.

Efter 1800-talet
I slutet av 1800-talet bildade den kurdiska adelns ättlingar de första kurdiska föreningarna och organisationerna. Den första kurdiska tidskriften "Kurdistan" kom ut år 1898 och förenings bildandet fortsatte in på 1900-talet. Syftet med föreningarna var främst konstitutionella reformer och autonomi inom det ottomanska väldet. Under detta århundrade skapades under vissa perioder autonoma stater som snabbt försvann.
1908 fick den "ung turkiska" rörelsen makten i det ottomanska väldet genom att störta sultan Abdulhabid. De bildade ett parlament vid sidan av den nye sultanen Enver Pasha.
Kurderna i Turkiet var nu hoppfulla och utnyttjade "ung turkarnas" seger i kampen om en självständig stat.
Många tidskrifter kom ut vid den här tiden, "Hatawi Kurd" (den Kurdiska Solen), "Taali ve Taraggi Cemiyeti" (Det kurdiska samhällets bulletin för tillväxt och framgång), "Roja Kurd"(organet för föreningen Kurdisk Hopp) m.fl.
Man hade höga förväntningar om frihet och oberoende. Men det gick inte riktigt som man hade hoppats, "ung turkarna" var starkt nationalistiska och deras mål var ett stort turkiskt rike, Turanien. Med en chauvinistisk politik förde man en kampanj för assimilering av andra nationaliteter. Vid denna tid utvisades 700.000 kurder från sina hembyar och 2 miljoner armenier massakrerades.
Den kurdiska konflikten har alltså följt med sedan Turkiets grundande.

Efter första världskriget
När första världskriget bröt ut ställde sig sultanen Enver Pasha på Tysklands sida mot England och Ryssland som var gamla fiender. Vid krigsslutet när Turkiet kapitulerade år 1918 innebar detta ottomanska rikets fall och folkgrupper däribland kurder lovades självständighet. Det ottomanska riket styckades upp i nya stater, Turkiet, Irak, Syrien, Jordanien och Libanon ,av segrarmakterna England, Frankrike och USA.
Många av konflikterna i mellanöstern har sin grund i de statsbildningarna som skapades efter första världskriget. Stormakterna drog gränserna efter egna intressen utan hänsyn till folken i området.
De nya gränserna delade kurdiska byar, stammar och släkter. Man hade ju funnit olja. Det skedde en kolonial exploatering av billig arbetskraft och råvaror.

Kurder i Turkiet
När grekiska trupper med brittiskt stöd landsteg den turkiska staden Izmir 1919 planerade kurderna ett uppror på samma tidpunkt som den grekiska offensiven i väst. De lät sig hindras av fransmännen och britterna som lovade dem självständighet vid kommande fredsöverenskommelser. Till följd av det gav kurderna sitt stöd till ungturkarnas general Mustafa Kemal (senare känd som Atatürk). Han lovade dem i gengäld autonomi i ett framtida gemensamt Turkiet.
Mottot var att muslimska bröder skulle gå ihop och besegra de kristna grekerna och så skedde.
Den 10. Augusti 1920 undertecknades ett fredsfördrag i Sévres i Frankrike. Där erkändes i artiklarna 62, 63 och 64 kurdernas rättigheter till en självständig stat. I Lausannefördraget 1923 efter Turkiets seger över Grekland nämns varken kurdernas rättigheter eller Kurdistan. På grund av Atatürks vägran att godkänna tidigare fredsöverenskommelsen som påtvingats Turkiet hade kurdernas existens än en gång förnekats. Atatürks löften om brödraskap och autonomi införlivades aldrig. Kort efter Turkiska republikens bildande 29 oktober 1923 förbjöd den nya regeringen det kurdiska språket och all litteratur på kurdiska samt alla kurdiska skolor. Atatürk var en envåldshärskare som bedrev en politisk tvångsintegration. Hans statsideologi kallad kemalismen efter honom själv bygger på den turkiska nationalismen. Den nationalism har från kurdernas synvinkel varit ett etniskt förtryck sedan 20-talet.
De kurdiska sheiker som hade tagit Atatürks löften på allvar och gett sitt stöd till honom i kriget mot grekerna inbjöds till en middag av Atatürk som tack för hjälpen och hängdes därefter.
Nästan alla politiska riktningar i Turkiet efter 1923 har antingen haft kemalismen som grundpelare eller varit en reaktion mot den. Inom kemalismen beskrivs turkarna som ett herrefolk, en överlägsen ras och detta lever kvar väldigt stark även idag t.ex. i det turkiska skolsystemet. När Mustafa Kemal antog namnet Atatürk (som betyder fader till alla turkar) bildades en personkult runt honom. Inget annat parti än hans eget "Republikanska Folkparti" var tillåtet och strejker och fackföreningar var förbjudna. Orden "kurd" och "Kurdistan" ersattes av "bergsturkar" och "östra Anatolien".
Från 1924 till 1965 var Kurdistan en sk millitär zon förbjuden för utlänningar i syfte att isolera kurderna från omvärden.
Åren mellan 1924 och 1939 rådde fullt krig i östra Turkiet liksom idag. År 1925 kom en kurdisk reaktion mot förtrycket i form av en resning. Ledaren för resningen var Sheik Said. Därefter följde Araratrevolten 1928-30.

Upproren slogs hänsynslöst ned av turkiska trupper och massdeportationer , avrättningar och tvångsarbete fyllde kurdernas tillvaro. När turen kom till kurderna i Dersim, en region som alltid varit fast bunden vid sin tro på oberoende, reagerade de kraftigt på terrorn år 1937. Civilbefolkningen led och sedan dess har Dersimrevolten alltid haft en speciell plats bland de kurdiska upproren.
De brutala metoderna för att stoppa de kurdiska upproren ledde till ständigt nya uppror och en starkare kurdisk identitet skapades. Detta medförde att kurderna med tiden blev ett allt större hot mot centralmakten.
I Turkiet råder fortfarande idag en ekonomisk kolonialism. Naturfyndigheter och olja utvinns i turkiska statsföretags regi och vinsten investeras via de turkiska storstäderna i andra delar av Turkiet utanför Kurdiska områden. Med en billig arbetskraft bestående av kurdiska bönder kan centralmakten bidra till Kurdistans underutveckling och efterblivenhet.

Kurderna i Irak
Nationernas förbund tilldelade området södra Kurdistan till britterna som var intresserade av de stora oljekällorna i Mosul och Kirkuk-området. År 1919 hade sheik Mahmut Berzendji utropat ett kungarike kallat Kurdistan i Suleymania-området. Det upproret slogs ned 1924 då britterna gjorde slut på den kurdiska regimen. År 1926 beslöt Nationernas Förbund att det rika Mosul-området skulle tillhöra Irak men att kurdernas kultur ,innefattande skolor, språk, domstolar och lärare osv ,skulle respekteras. Dessa löften såsom många gånger tidigare uppfylldes aldrig och som en motreaktion utbröt revolter i Suleymania och Barzan. Revolten i Barzan leddes av Mullah Mustafa Barzani och han kom att bli en av den kurdiska nationella kampens största personligheter. Detta var inledningen av en rad revolter utförda av Barzani och hans parti KDP(Kurdistans Demokratiska Parti).
I januari 1946 bildades Mahabad-Republiken1 , en självständig kurdisk republik. Mahabad-republikens existens blev kortvarig (1946-1947) men dess betydelse för det kurdiska befolkningens fortsatta utveckling tog aldrig slut. Qazi Mohammed , en domare och medlem av en mycket framgångsrik släkt i Mahabad, valdes till president i den oberoende kurdiska republiken Mahabad. På samma torg i staden Mahabad som ledarna utropade republiken på hängdes de senare efter en militärrättegång den 31 mars 1947.Hela tiden följde nya uppror.
Det var en ständig kamp mellan Barzanis kurdiska peshmerga2 armé och den irakiska regimen. Mellan 1961-1970 var det ständigt krig, militärtrupper, avbrutna vapenvilor och förhandlingar.

Många kurder blev hemlösa och tusentals kurdiska städer och byar bombades. Barzani upprättade en förbindelse med den iranska regeringen , detta gillande inte den irakiska regimen och de gick till ännu hårdare attack.
År 1974 inleddes ett nytt krig. USA och Iran utnyttjade kurderna i ett maktspel om Mellersta östern. Till slut slöt Iran och Irak avtal och kurderna som lämnades utanför förhandlingarna bestraffades med deportationer och fängelse. Barzani flydde till USA och levde där till sin död 1979.
En grym förföljelse av kurder införlivades, den mest kända är gasbombningen av Halabja 16 mars 1988.

Kurder i Iran
Efter första världskriget gjorde framför allt azerbajdjaner och kurder uppror i Iran. Minoriteter som gjorde uppror var ett hot mot investeringar gjorda med hjälp av västeuropeiskt kapital och Persien inledde en assimileringspolitik lik den i Turkiet. Under 1920-talet gjorde Simko, en kurdisk stamhövding, ständiga uppror mot den persiska centralregeringen. Det hela slutade med att Simko sköts ihjäl under förhandlingar med shah Reza Palhavi.
Med hjälp av Sovjet lyckades KDPI(Kurdistans demokratiska parti i Iran), bilda den tidigare nämnda Mahabad-republiken. Men när sovjet drog tillbaka sitt stöd hade KDPI ingen chans mot den iranska armén.
Den fortsatta historien i Iran styrdes av Mohammed Reza Shahs militärmakt och hans hemliga polis SAVAK.
Kurdistan förblev outvecklad trots de många oljefyndigheterna, den största i Kermashah området.

Kurder i Syrien
När fransmännen styrde i Syrien njöt kurderna där av vissa kulturella och politiska rättigheter. När Syrien blev självständigt togs kurdernas relativa frihet ifrån dem. Precis som i Irak styrs Syrien av ett Baath-parti1 som behandlar minoriteter och deras krav som ett hot mot den styrande arabiska staten.
År 1957 bildades Syriens motsvarighet till KDP (Kurdistans Demokratiska Parti) nämligen KDPS.
Kurdiska skolor existerar inte och publiceringen av kurdisk litteratur är förbjuden, målet är att "arabisera" kurderna. Det gör man även genom att förbjuda kurdiska organisationer och hålla kontroll med hjälp av hemlig polis och militär.
Även om lagarna mot kurderna är hårda visas en gaska god attityd mot dem. Newroz firandet till exempel har blivit tillåtet.Trots allt är kurderna i den Syriska delen till antalet få och utgör inget större hot mot regeringen.

Kortfattat om Situationen idag
Läget i Iran idag är att den iranske regeringen kräver att kurderna ska se sig själva som iranier. Livet blir lättare om en kurd går med på att betrakta sig som iranier. De betraktas inte som en enskild folkgrupp även om kurdiskan inte är förbjuden och det är tillåtet att leva som sunniter. Makten är koncentrerad till Teheran och därifrån utses alla landets viktiga poster. Kurderna när de väl förnekar sin identitet kan nå vilka poster som helst i Iran.
I Irak utgör kurderna nästan en fjärdedel av befolkningen. De stora frågorna där handlar om gränserna om ett autonomt Kurdistan samt oljerika och strategiskt viktiga områden som Kirkuk. Kraven på demokrati och fria val i hela Irak accepteras inte av Bagdad regimen, vilket skulle hota Saddam Husseins ställning. De två största irakiskt-kurdiska partierna KDP(Kurdistans demokratiska parti ) under ledning av Massoud Barzani och PUK(Kurdistans patriotiska union) under ledning av Jalal Talabani har tillsammans med irakiska oppositionella organiserat ett motstånd till den Irakiska regimen. Iraks svar på motståndet har varit tvångsdeporteringar av kurder från deras byar vid den irakiske gränsen. Konsekvenserna av detta har varit grymma. Det har skett många försvinanden av människor och ytterligare har dött under försöket till uppror efter Kuwaitkriget. De har än en gång fått fly i sitt eget land.
Det kurdiska språket är inte förbjudet i Irak men det officiella språket är arabiska och härskarna är det arabiska Baathpartiet.
I Turkiet utförs det största motståndet av Kurdistans arbetar parti, PKK. Partiet uppstod kring mitten av 70-talet med deras ledare Abdullah Öcalan1 även kallad "Apo". Sedan år 1984 har PKK visat ett stort motstånd till den turkiska armén och polisen. PKK ideologi är byggd på marxismen och deras mål är ett oberoende Kurdistan. Ledaren "Apo" som är i exil styr partiet med järnhand. Den turkiska militären är på jakt efter PKKare i de kurdiska bergen. En stor del av Turkiets militära styrka är stationerad i de kurdiska delarna av Turkiet. PKK är helt förbjudet i Turkiet men har trots det väldigt många anhängare som med tiden växer. Av många kurder anses partiet som kurdernas enda framtida hopp, även de mindre radikala. Många misstänkta sympatisörer förföljs och utsätts för attacker från den turkiska statens sida däribland författare, journalister ,lärare och även riksdagsmän.

Egna Värderingar
Mina egna värderingar och slutsatser vill jag skriva inom ramen för ett framtidstänkande. Hur den Kurdiska konflikten skall kunna lösas är en svår fråga som i dagens läge är mycket svårt att svara på. Om lösningen är en oberoende stat eller kanske ett federalt system som i Belgien eller något annat är mycket svårt att veta. Det man inte får blunda för är vad som sker i Kurdistan idag. Att en av världens äldsta och största folkgrupper hindras i sin egen kulturella utveckling och dessutom utsätts för förtryck i Kurdistan gör motståndet mot centralmakterna större förr var dag som går. Det är inte så konstigt att nationalkänslor väcks och att man tar till vapen när man fasar för en framtid som t.ex. indianernas i Amerika. En framtid där det kurdiska folket sakta utrotas och där deras kultur går förlorad.
I t.ex. dagens Turkiet där folkvalda riksdagsledamöter som Leyla Zana kastas i fängelse enbart p.g.a. deras kurdiska ursprung och där författare som Yasar Kemal får fängelsedomar på grund av sina skrifter om vädjan för en lösning på den kurdiska frågan förefaller som ett ofattbart hot mot all världens demokrati i mina ögon. När dessutom västvärlden blundar för dessa grymheter tappar man tron på mänskligheten. När man upplever amerikanska Hawk-helikoptrar dundra över huvudet och tvingas möta tyska pansarvagnar mitt inne i Kurdistan tvivlar man på att denna konflikt någonsin kommer att lösas. När allt fler liknar situationen nere i Kurdistan med krigets Vietnam men ändå står och tittar på med bindel för ögonen suddas mycket av hoppet ut över ett folks fortlevnad. Leendet på turkiska soldaters ansikten när de poserar med massakrerade gerillasoldater skrämmer mig och skapar avsky. Det är i slutändan alltid ungdomar som krigar mot ungdomar i de kurdiska bergen och tusentals liv går åt i ett orättvist krig.
Jag hoppas att Världens folk får upp ögonen för det allvarliga i kriget , för inget folk tjänar i längden på dessa människoffer för vi är alla av ett släkte. Att försöka tysta och omvandla ett folk som hungrar efter frihet kommer inte att lyckas. Den kurdiska konflikten måste få en lösning där deras kulturella och nationella rättigheter erkänds i någon form av självbestämmande och det måste ske nu.



Kiwi


1 Några av de finns fortfarande bevarade i museer i Irak.

1 Se även bild Nr.2
2 Peshmerga , kurdiska gerilla krigare, ordet betyder "den som står ansikte mot ansikte med döden"
1 Ett arabnationalistiskt parti
1 Se även bild Nr.31