Dalbotorps jaktlag
Historik
Jaktlaget bildades troligen år 1935. I alla
fall är det första året som nämns i de papper som vi har hittat. Gubbarna
hade suttit och frusit på passen i tre dagar utan att ha fått någon älg. Då
talades man vid och bestämde att nästa morgon skulle man ta ett gemensamt
drev. Det lyckades, de sköt en älg. Året därpå började de att jaga
gemensamt utan några diskussioner och gör så alltjämt.
Då ingick ingen bolagsmark utan ett stort område
som ligger mitt inne i marken, Penningberget, jagade dåvarande
Uddeholmsbolaget själva på.
Det var för det mesta Hjalmar Pettersson,
Hilding Holmström, Edvin Olsson och Robert Sööder som "gick på fös".
Ingen av dem var några framstående skyttar, utan de tyckte det var roligare
att gå. Dessutom kunde de prata och titta på skogen under tiden. De anfördes
ofta av Bengt Henriksson, som för det mesta hade hund, om inte så agerade
han hund själv. Han gillade däremot, till skillnad mot de andra, både att
skjuta och springa. Många minns när han kappsprang med en påskjuten älg tvärs
över penningberget och sköt samtidigt över 1,5m hög ungskog. Det gick
visst åt 15 eller 16 skott, påstod de som räknade, innan den stackars älgen
slutligen avlivades.
Man jagade i 4 dagar, och kom det en älg inom
synhåll, så tog f-n den som inte sköt, om det inte var en kalv förstås.
Det var inte heller så kul för den som till äventyrs misslyckades och sköt
bom, den fick minsann veta att han levde.
Älgjakt på den tiden var ingen lek.
Då var det också en helt annan attityd från
Uddeholmsbolagets sida, som avdelade ett antal skogsbiträden för att hålla
bönderna på rätt sida om rågången. Min ingifte farbror, Olle Magnusson
som var skogvaktare i Brattforshyttan på den tiden, struntade under de här
dagarna i varje form av släktkänsla, utan påminde mest om en folkilsken
tjur.
Jakten gick då helt annorlunda till än i
dag. Det kunde gå de fyra jaktdagarna utan att man såg skymten av en älg. Då
var det inte heller gemensamhetsjakt som nu, när den sociala delen blir allt
viktigare med gemensamma diskussioner och kaffepauser, utan då gick man ut på
passet kl 6:00 och satt där till kl 18:00, i fyra dagar. Dessutom fick inga
kalvar skjutas; gjorde man det gjorde man sig skyldig till ett lagbrott.
Ett händelserikt år var 1953. Det var första
året som Penningberget ingick i jaktmarken. Det är ett stort område som
ligger mitt inne i jaktmarken och som tillhörde dåvarande Uddeholms Bolag.
Efter förhandlingar med Forstmästare Axel Geijer gjordes en uppgörelse som
innebar att Uddeholmsbolaget upplät Penningberget till jaktlaget mot ett årligt
arrende på 50kr (!), på villkor att endast två älgar fick skjutas. Sköts
det en tredje så skulle Uddeholm ha ena halvan.
1953 var också det år då det sköts en kalv
av misstag. Hur mycket misstag det var kan idag ej klarläggas då de flesta
som var med ej längre lever. De gjorde dock inga ansträngningar för att dölja
huvud och klövar utan älgen fraktades hem och slaktades som vanligt, och
skallen och klövarna kördes bakom ladugården på dynghögen, där den
hamnade under resterna efter två andra älgar. Dessutom var det trångt på
logen där de andra älgarna hängde, så den här älgen hänges därför upp
i ett annat skjul. Det väckte nyfikenheten hos brevbäraren som gjorde sig ärende
dit och sedan var skvallret igång. Det nådde så småningom revirförvaltare
Geijers öron som gjorde en egen inspektion på ort och ställe, där han
konstaterade att det fattades tänder i käkarna och anmodade jaktlaget att
anmäla sig hos landsfiskalen.
Den utredning som följde, en diger lunta på
15 sidor, visar att ordningsmakten på den tiden inte lämnade någon möda
sparad när det gällde att utreda även mindre förseelser.
Utdrag ur förhörsprotokoll:
"Tisdagen den 27 oktober 1953 klockan
18:10 hördes, av undertecknad överkonstapel Valdemar Lidén,
lantbrukaren Hjalmar Pettersson, född
den 11/12 1898 och hemmahörande under adress Perjanstorp, Brattforshyttan,
telefon Brattforshyttan nr.7.
Vid 9,00-tiden på morgonen sköt Bengt
Henriksson en liten älgtjur och endast någon minut efteråt fälldes en större
älgtjur av Sten Sööder. Henriksson hade då inte hunnit tala om att han
redan skjutit en älg.
Sedan Sööder skjutit denna älg samlades
skyttarna hos denne. Jakten avslutades därefter. Pettersson själv hämtade
en häst och körde hem den stora älgen tillsammans med skytten Bengt
Henriksson, Sven Eriksson och Hilding Holmström. Den stora älgen slaktades därefter
hemma på gården hos Pettersson. Därefter körde Pettersson hem den lilla älgen,
som även den slaktades hemma på gården hos Pettersson. Ingen av de övriga
i jaktlaget såg denna senare älg och kunde sålunda icke bilda sig en
uppfattning om älgens storlek eller ålder innan den slaktades och det blev
tal om att det var en årskalv..."
Och så vidare på åtskilliga sidor...
Vidare i förhörsprotokollet:
"Pettersson förnekade bestämt, att det
varit tal om att försöka hemlighålla något om skyttet. Några försök att
gömma resterna efter älgen hade icke gjorts. Huvudet jämte benen hade
kastats på gödselstaden vid hans ladugård. Ingenting hade lagts över
desamma. Huvudet hade kastats i gödselstaden och därvid kommit att sjunka
ganska djupt, då det är mycket löst i gödselstaden, säger Pettersson.
Petterson förklarade, att då älgen var så
stor, över 100 kg, har han mycket svårt att förstå, att det skulle vara en
årskalv. Han vill dock inte motsätta sig den saken, enär han själv icke är
auktoritet på området.
I övrigt hade han intet att tillägga".
Jaktlaget fick köpa köttet av
Uddeholmsbolaget och man delade på böterna och saken lades till
handlingarna.
Det fungerade så i många år. Alla som var
med och jagade delade lika köttet. Efter hand funderade markägarna på om
det var rätt att alla delade lika på köttet. Markägarna borde, tyckte man,
få lite ersättning för marken och de betesskador på jordbruksgrödor och
ungskog som älgarna vållade. Efter diverse diskussioner inrättades det
markdelar, dvs alla markägarna fick en sk. markdel förutom skytteandelen.
Men det blev inte heller riktigt rätt. En stor markägare med hundratals
hektar fick inte större ersättning än en som hade 10 ha.
Under några år på 60-talet var det ganska
stridigt om de här frågorna med många diskussioner hit och dit. Man kan
knappast tala om ett fungerande jaktlag.
Så småningom kom de fram till att så här
kunde de inte ha det. De satte sig ner och resonerade och kom överrens om följande
grundprinciper:
1: Jaktlaget arrenderade marken av markägarna.
2: Allt kött delades lika på alla jägare
som deltog i älgjakten.
3: Ett pris sattes för varje hektar mark,
och samtliga markägare fick betalt i pengar för den mark som de ägde, från
det första hektaret till det sista.
4:. Småviltjakten blev även den gemensam,
lika för alla över hela området.
Efter den överenskommelsen har det inte varit
några stridigheter utan systemet fungerar än i dag. Alla vet vad som gäller.
Allt älgkött delas lika mellan alla jägare. Markägaren får betalt för
all sin mark per hektar, lika för alla.
Det är Storas prissättning som gäller även
för de privata markägarna. Där har det skett en del ändringar de senaste
åren. Numera är det ett fast grundpris per hektar, sedan tillkommer
fallavgifter. Det innebär att blir det många älgar så blir det dyrare och
tvärtom. Det har börjat att dra iväg med priserna på jakten de senaste åren
eftersom arrendet är indexreglerat.
Jakten bedrivs i dag som en kombination av
hund- och tryckjakt. Några går igenom marken med hund och trycker fram älgarna.
Ibland övergår det i löshundsjakt, och ibland, på vissa områden blir det
mera av folkdrev. Vi har lagt ner ganska mycket arbete på att göra passen
trevliga och bekväma och har ett trettiotal torn som ska underhållas. Vi är
förhållandevis mycket folk på liten areal, och då gäller det att inte
tumma på säkerheten. Numera samlas vi gemensamt för raster och genomgångar,
man tar det inte lika allvarligt som förr. Jakten är ett sätt att träffas
och ha lite trevligt samtidigt. Många av jägarna träffas bara en gång på
året i samband med älgjakten, och då är det roligt att få pratas vid
lite. Vi håller styvt på fullständig nykterhet i samband med jakten, inte
minst med tanke på säkerheten. Däremot efter jakten i slaktboden kan det väl
förekomma en och annan slaktsup.
Det är ett mycket älgrikt område som vi
jagar på. Därför brukar det för det mesta inte vara några större problem
att få de älgar vi ska ha.
I små jaktlag där alla känner varandra väl,
formas med tiden en särskild anda, eller om man så vill, kultur. Alla har
sin egen personlighet och blir tagen för den han är. Samtalstonen kan
betecknas som rå men hjärtlig.
Småviltjakten, dvs. rådjursjakten, bedrivs
huvudsakligen med hund. Det finns minst en hund i nästan varje stuga. Som tur
är för rådjuren är markerna mycket svårjagade med hund med inga "säkra"
pass, utan för det mesta kommer rådjuren undan med livet i behåll.
De moderna hjälpmedlen som t.ex.
kommunikationsradio och hundpejl är bra och höjer säkerheten. Med den stam
av stora rovdjur som har etablerat sig är hundpejl snart en nödvändighet Vi
har även sedan många år obligatorisk skjutning för märke på älgskyttebana
till stor glädje för NORMA, dock innebär det att alla som kommer till
skogen vet hur man hanterar en älgstudsare.
Nyligen har vi renoverat slaktboden. Nutidens
krav på hygien gör att vi måste få ordning på kötthanteringen. Vi har därför
isolerat väggarna och byggt in dem med plåt för att förhindra fåglar och
annat att förorena köttet. Dessutom har vi monterat in en fläkt som ska göra
att det blir en ordentlig luftväxling i lokalen. Tidigare har det ibland
varit så att man har varit glad att inte fruarna är med och styckar.
Det här är vad vi funnit när vi rotat i de
gamla papperen. Det har inte varit lätt, eftersom dokumentationen i början
var bristfällig. På den tiden hade man ingen sekreterare utan ordföranden förde
anteckningar i en svart anteckningsbok med mjuka pärmar; m.a.o. långt från
dagens situation i jaktvårdsområdena där vi nästan administrerar oss till
döds, med protokoll, verksamhetsberättelse och statistik på allt.
© C G Hjalmarsson 1999
Tillbaka