Det som jag älskar förstörs alltid. Det spelar ingen roll om det är en person eller ett objekt. Allt blir fult och oälskvärt.

Du kunde ha varnat mig sakt något i förväg. Att bli så här plötsligt överaskad är inte roligt. Du fanns där för mig förut försvann ibland men du ko malltid tillbaka kanske inte lika vacker som förut men du kom alltid tillbaka. Nu kan jag inte älska dig mer. Jag skanar dig redan trots att det bara gått en och en halv timme sen jag märkte att du var annorlunda. Vem ska jag gå till nu när jag behöver träffa ångesten. Det var bra att träffa honom hos dig du kunde ta hand om mig om allt gick fel, jag var alltid glad, du fanns alltid där. Kanske varnade du mig kanske jag inte ville lyssna, men så här plötsligt det är jobbigt. Jag borde ha märkt att alla gjorde som du att alla sa det du sa att alla såg ut som du, jag borde vetat att de någon gång skulle komma till dig, men jag har väl alltid trot att att du skulle neka dem inträde in i dig. Allt annat skulle gärna få förgås bara du var kavr bara du fanns där när jag behövde dig. Det lilla som finns kvar av dig är så svårt att hitta. När man väl hittar det är det svårt att veta när det har försvunnit. Kanske är det att det finns lite av dig kvar som gör allt extra jobbigt om det inte fanns kunde jag lämna dig där du är och söka nytt men nu kommer jag alltid tänka att det som fanns finns fortfarande jag kommer inte kunna lämna dig ännu. Varför valde du sådan fula vänner när du valde nytt umgänge var det bara för att reta mig du vet hur jag hatar den typen av människor. Du som var så ren och sann har nu blivit ful och oälskvärd.