Från ett ljudband från Emmaboda 1999.

Och sen kom han tillbaka, som en god vän, ja ångesten. Det är något... ändå något glädje fullt i det, att känna ångesten. Konstigt men sant det känns, det känns bra å å ha ångesten i sig. Man man känner saknaden när när den inte är där. Men när den, när den har besökt en för länge det är då... det är då man vill att den ska gå bort, å man. Ångesten är skild från mycket annat för att man inte vet att man saknar den förräns man får den tillbaka. Det är väll det som gör den så speciell. Det är frågan om man kan känna sig verkligt lycklig om man känner ångesten. Å vice versa måste också gälla ifall man känner sig lycklig om man inte har ångest. Behövs ångesten för känslan? Är jag... Om jag saknar ångesten är jag då inte mig själv och bara låssas vara någon annan? Är det det som gör känslan så förgänglig? Är det därför... Är det därför jag aldrig kan ta lycka och icke ångest som nått positivt å måste ta det som något negativt?

Att man måste vara så feg så att man bara kan älska på avstånd å inte göra det man man känner till något reelt, inte förverkliga det man känner utan det enda man förverkligar e ångesten man känner över de känslor som man känner.

Hur kan man känna så starkt för någonting som man egentligen inte känner? Kan man då säga att man känner så starkt just för objektet eller e det bara, e det det att man känner starkt för känslan? Å om man känner starkt för känslan är det då fel att att söka objektet att söka orginella, den första känslan, e det motiverat? Kan känslan för den första känslan någonsin under...

Bandet tog slut, troligt avslut: någonsin understiga känslan för objektet i sig?