Sverige har två arter harar, skogsharen och den inplanterade fältharen. Man brukar dela in skogsharen i fyra grupper. Utseendet varierar på dessa, samtliga blir större ju längre norrut de lever.
Denna finner vi i Skåne, Blekinge, väst- och ostkusten upp till Kolmården. Sydharens vinterdräkt är svagt utbildad. Den har stora svarta öronfläckar och ljusbrun ögonfärg.
Denna finner vi i Småland, mellersta och västra Sverige upp till Jämtland och Ångermanland. Moharens vinterdräkt är gråblå eller vitgrå. Den har svarta öronfläckar och mörkbrun ögonfärg.
Denna finner vi i barrskogområderna i norr, förekommer även lokalt i syd- och mellan Sverige. Nordharens vinterdräkt är vit som snö. Den har en mindre svart öronfläck och mörkbrun ögonfärg.
Denna finner vi på kalfjället och intill. Fjällharens vinterdräckt är mera långhårig. Den har en mindre svart öronfläck och svartbrun ögonfärg.
Skogsharen hoppar eller skuttar sig fram den litar främst till sin hörsel. Med sina långa öron som haren vinklar åt alla håll kan den mycket väl höra kommande fara. Luktsinnet är väl utvecklat men inte som hos hunden, vid främmande vittring kastar sig inte haren sig lika lätt som räven eller rådjuret. Pga. ögonens placering ser haren inte så bra rakt framåt, synen är utvecklad för skymning- och nattseende. Haren sover med helt slutna ögon och kan tom. snarka i legan.
Skogsharen liksom fältharen avger mycket lit vittring från tassarna, vittringen kommer främst genom andningsluften och runt köns- och analöppningen samt huvudsidorna. När sk "dödstappt" intreffär kan detta förlaras med att när haren blir häftigt skrämd håller den andan under de närmaste språngsatserna vilket för med sig att vittringen blir betydligt svagare.
Från eftervintern fram emot sommaren varar brunsten. Honan söker upp en skyddad plats föder sina ungar och lämnar dem strax efter dom är ren slikade.Ungarna är fullpälsade och ser väl, de trycker tätt tillsammans. Honan återvänder endast för att ge ungarna di, morgon och kväll. Efter 14 dagar klarar sig ungarna sig själva. Honan parar sig ofta direkt efter födseln och föder en andra kull efter sju veckor. Undantagsfall föds en tredje kull.
Haren lever främst på örter, gräs, knoppar av lövträd, bark av asp är den mycket förtjust i.
Början av 1800-talet kom den första kullen till Sverige. En dräktig hona hade tagit sig över Öresund när denna var isbelagd, denna lilla stam dog emellertid ut. I mitten av 1870-talet inplanterades fältharen på ön Ven. Vid stränga vintrar har fältharen kommit över till svenska fastlandet. 1886 gjordes inplanterings försök på ett stort gods i Skåne. Fältharen har spritt sig från södra Sverige upp till Gävleborgs län. Resultat har visats att där fältharen har trätt in och funnits sig tillrätta där har skogsharen trängts undan.
Fältharen trivs bäst i slättsbyggdsmarker även i småbruks terräng däremot i skogsbygden trivs den inte. Den söker sin föda på fälten, vilket kan vara förödande för haren om vintern, vid barmark klarar sig haren fint men vid stark kyla med isbark och djupsnö kan det vara svårt att komma åt födan. Den person som inte skyddar sin fruktträdgård och trädgårdsodling kan få stora skador på sina träd och plantor.
Gällande fältharens hörsel, syn och vittring är den lik sin kusin skogsharen, beträffande fortplantning och yngelvård skiljer de sig inte nämnvärt från varandra. En väsentlig skillnad mellan dessa arter är dock att fältharen vid ett års ålder kan sätta tre kullar om året.
Så var det tid för att avliva tre "jägarlögner" (enl. Jägarens uppslagsbok). Det finns en uppfattning att man kan skilja hanar och honor åt genom att iaktta svansföringen vid uppsprång, inte heller kan man skilja dem åt genom att iaktta formen på spillningen. Spillningens form beror på harens föda, av barkföda blir det oftast stora runda pärlor och av mjuka gröna växtdelar blir spillningen mindre och mörkare. Att se boxande fältharar ute på fälten är inte en alltför ovanlig syn, man har trott att det var hanar som slogs om honornas gunst. Forskare har nu upptäckt genom olika experiment att det är redan betäckta honor som ger alltför påträngande hanar de flesta "snytingarna".