Luciahelgen den 13 -14 dec. arrangerades återigen, efter 7 års uppehåll, en landskamp mot våra finska beaglevänner på svensk mark. Denna gång på klassiska jaktmarker, nämligen i skogarna mellan Sunne och Torsby i mellersta Värmland. Inkvartering och centrum för landskampen var förlagd till Lysvik, närmare bestämt den vackra hembygdsgården Berga alldeles nära sjön Fryken. Den lokalavdelning som hjälpt SBIK med arrangemanget var följdriktigt Värmland - Dals Beagleklubb.

Följande hundar och förare representerade Finland: Väkä-Jiin Nasse, förare Väinö Mäkelä. Benny, förare Matti Säteri samt Rape, förare Antti Korventausta. Finsk lagledare var Matti Lehmussaarie.
Sverige representerades av SUJCH Linnebygdens Bettan , förare Siwert Nilsson, Älmhult. SFJCH Mitzzie , förare Bert Häggström, Sundsvall samt SJCH Mjälgavallens Zeb , förare Jan Zackrisson, Mora.
Svensk lagledare var Curt-Christer Gustavsson och som kommissarie resp. fullmäktige fungerade BO Ynger och Leif Strandberg, båda V-DBIK.
Vid framkomsten på torsdagkvällen var det några plusgrader och blötsnö föll över Lysvik. Under natten klarnade det och blåsten avtog, ett högtryck parkerade sig över Värmland. På morgonen visade termometern ca 10 minusgrader och himlen färgades röd i soluppgången. Hela Lysvik var som ett julkort.

Frågan alla ställde sig var förstås, hade hararna varit uppe? Väl ute i skogen visade det sig att det faktiskt fanns harslag på de flesta rutorna, dock ej alla. Undertecknad och Bosse Ynger blev efter torsdagskvällens lottning tilldelad ruta 5 och vi skulle döma vinterns svenska komet Zeb från Dalarna. det skulle visa sig att vi dragit en vinstlott, för vad mer kan man begära än strålande vinterväder, underbar natur, färska harslag och en duktig hund. Dagens första hare drev Zeb med endast en kortare tappt till första pris. Efter full drevtid och på domarnas begäran visade hund och förare prov på sammarbete av högsta dignitet. Ett par busvisslingar från husse och efter bara några minuter stod Zeb vid hans fötter. Från fullt drev och på långt avstånd, imponerande! Dagens andra hare tog Zeb upp klockan 1355 och det krävdes alltså ett tapptfritt drev om Zeb skulle tilldelas D-cert. Och tapptfritt blev det. Klockan 1455 kunde husse återigen vissla in hunden från fullt drev, nu med ett andra pris som belöning. Ja, det var sannerligen en dag att minnas i skogen. När kollegiet avslutades på kvällen kunde följande resultat redovisas: Zeb 1+2 hare D-cert, Bettan 1 hare, Mitzzie 0 pris. De finska hundarna: Benny 1 hare, Nasse och Rape 0 pris. De svenska hundarna hade tagit ledningen.

Luciakvällen i Värmland blev kall. Kvicksilvret sjönk stadigt. På lördagsmorgonen var det 18 minusgrader i Lysvik och minus 22 på rutan utanför Torsby. "Ledningsgruppen" samlades för krismöte. Starten sköts upp först en timme och därefter ytligare en timme. Fortfarande var det över 20 minusgrader uppe i Torsby. Hundägarna fick fatta det slutgiltiga beslutet, och de ville starta. Bara någon ruta saknade harslag denna landskampens andra dag. Resultatet blev, trots bitande kyla och torr snö mycket imponerande. Eller vad sägs om tre första och ett andra pris hare.

Sverige hade vunnit med sammanlagt 66 poäng mot Finlands 38.
Den finska förhandsfavoriten Rape, vilken jag och Bosse dömde andra dagen fann frästelsen för stor, efter att för första gången i sitt liv ha kommit i kontakt med rådjur, prova detta drevdjur. Och det gjorde han med besked! Vid halv elva-tiden på kvällen återfanns hunden ca 15 km från upptagsplatsen. Tur i oturen var Rape utrustad med pejl, annars vet ingen hur det svenska äventyret slutat för hans del. Man måste beklaga Rapes husse, som istället för att delta i kvällens festligheter, fick ägna sig åt att leta hund.
Vi övriga samlades för gemensam festmåltid, prisutdelning, fotografering och diverse tacktal. Allt präglat av ömsesidig värme och gemenskap. Med stor hjälp från ett flertal sponsorer med huvudsponsorn Jaktmarker och Fiskevatten i spetsen gick ingen lottlös denna kväll.
Stort tack till Värmland - Dals Beagleklubb för ett mycket väl genomfört arrangemang och sist men inte minst, många välförtjänta hurrarop till de duktiga svenska hundarna (och hussarna) som denna gång aldrig gav finnarna någon chans!

Vid pennan, Bengt Wärnbäck.