[Hem]
[Göra sommar]
[Fjällguiden Register]
[Nästa kapitel]
Fjällguiden
D. E12 Blå Vägen norrut
Norrut från Hemavan följer Blå Vägen först Umeälven med flera mindre vattenfall vid Klippen.
Efter Umasjö går vägen längs Över-Umans norra strand fram till riksgränsen 56 km från Hemavan.
Denna mellanriksväg blev klar 1939. Dessförinnan färdades man sommartid med båt över de stora sjöarna.
Vintertid gick handelsresorna till handelshuset Meyer i Mo i Rana med häst och släde över de frusna vattnen.
Efter riksgränsen till Norge, 102 km från Hemavan, går vägen först över kalfjället vid Umskaret och sedan ner till havet vid Mo i Rana, 35 km från riksgränsen.
E12 Blå Vägen fortsätter norr om Ranafjorden ut till Nesna i yttersta kustbandet.
Syterbäcken-Kungsleden
Ca 200 meter efter avtagsvägen till Rönäs går en liten väg upp till höger. Rakt fram från denna väg fortsätter led upp längs Syterbäcken för att uppe på kalfjället ansluta till Kungsleden, 4 km.
Bro över Syterbäcken 4 km norr om Hemavan. Lång sträcka av vattenfall med ofta azurblått smältvatten från Norra Storfjällets glaciärer.
Björnbergsstigen
Från Sånninggården i Klippen går stig brant upp till en utsiktsplatå vid trädgränsen. Sedan brant ner igen till vägen, 3 km.
Från utsiktsplatån går också en led upp till Dalåives topp, 1.325 möh.
Dalåive
Dalåive, 1.325 mö h, är ett blomsterrikt fjäll med fin utsikt, som lättast nås från Klippen.
Start vid Sånninggården upp till fjällkanten, där rösad led upp till toppen tar vid. Samma väg tillbaka. 5 + 5 km.
Gamla kartor har felaktigt en led utritad från Dalåives topp ner till Viterskalstugan. Den existerar inte idag.
Klippens Fiskecamp
Lättillgängligt fiske invid Blå Vägen i Klippen. Fiskecampen förfogar över en 6 km lång älvsträcka med varierande strömförhållanden. Omväxlande små vattenfall, forsar och lugnvatten.
Förutom naturlig öring finns inplanterad laxöring och regnbågsforell.
Stigar och rastskydd på bägge sidor av älven. Vissa avsnitt även lämpliga för rörelsehindrade.
Speciella fiskekort löses på Sånninggården i Klippen eller på Turistbyrån i Tärnaby.
Strax norr om Klippen, 3 km, kan man vika av från E12 Blå Vägen in på den gamla landsvägen. Skylt Stugby.
Den smala grusvägen är körbar i 4 km innan den åter kommer ut på Blå Vägen.
Den gamla vägen slingrar sig utmed Umeälven med flera forsar, bl a den en gång så vackra Märkesforsen.
Efter byggandet av Klippens vattenkraftverk 1994, se nedan, rinner en minimal mängd vatten genom Umeälven mellan Överuman och strax nedströms Klippens by.
Klippens kraftverk
Under åren 1990-1994 uppförde Vattenfall en vattenkraftstation i Klippen. Vattnet leds i en 7,5 km lång tilloppstunnel från intaget vid Över-Umans regleringsmagasin till det underjordiska kraftverket. Fallhöjd 65 m.
Från kraftverket leds vattnet tillbaka till älven i en 3,5 km lång utloppstunnel, som mynnar ned- ströms Klippens by.
Kraftverket producerar el enbart under toppbelastning, främst dagtid under vintern. Total effekt 28 MW och normalårsproduktion 97 GWh/år.
Umasjö
Från p-platsen i Umasjö nås flera utflyktsmål. Några unika restaurerade nybyggarhus, sommarleder till fjälls och ett stenblock med halvädelstenen turmalin.
Tvärs över vägen från p-platsen och ca 200 m ner mot sjön, ligger en ovanligt stor ladugård för att vara i fjälltrakterna.
Ladugården byggdes troligen 1859.
Storleken beror på att den delvis också användes som logi för resande. Vindsutrymmet ovanför djurstallet användes som logiplats.
Den allra första vägen gick här förbi.
Ladugårdsdelen har väggar murade av grafithaltig skiffersten i dubbla murar. Mellanrummet är fyllt med jord. Taktäckningen består av brädor lagda på lock.
Foderladan består av en stolpkonstruktion med utvändig stående panel som täckts med ett torvtak. Taket hålls upp med ett, på dessa breddgrader ovanligt, stolparrangemang, kallat mesulakonstruktion.
På andra sidan bäcken ett ovanligt hus, byggt av vedklabbar av Fredrik Stenmark under 1880-talet.
Huset nås genom att gå tillbaka över bron på Blå Vägen och följa smal väg neråt 200 m.
Ytterväggarna är uppbyggda av runda vedklabbar av fjällbjörk, som travats som i en vedtrave, med lager av lera emellan så att håligheterna fyllts ut.
Mellan varven av vedklabbar ligger längsgående ribbor som sammanbindning.
Väggarnas utsidor är klädda med locklistpanel och insidorna är täckta med lera.
Huset brukades fram till 1940-talet, bl.a. fanns här ett kafé när man byggde mellanriksvägen under 30-talet.
Ett söndersprängt stenblock med stora svarta turmaliner ligger 50 m norr om p-platsen vid Umasjö-ledernas start. Halvädelstenen turmalin är relativt ovanligt, varför sten- prover inte får bortföras.
Vandringsled
Från Umasjö går sommar- och vinterleder upp till Norra Storfjället.
Efter några km gemensam sträckning upp till kalfjället delar sig leden i en sydlig sträckning genom Vuoppeskalet till Syterstugan, 20 km, och en nordlig led genom Jireskalet fram till Tärnasjön.
Vid Jirejaure i öppningen av Jireskalet finns en öppen renvaktarstuga med fyra bäddar, 8 km.
Hjälptelefon. Invid stugan finns rosenkvarts.
Tre km längre in i Jireskalet, 12 km från vägen, ligger Glimmerstugan. Från 1930-talet och fram till 1952 bröts här glimmer. Tunna skivor av mineralet glimmer användes som isolatorer i elektriska maskiner och som fönster i kaminer.
Stugan restaurerades 1995 av Länsstyrelsen i AC-län. Med fyra bäddar är den öppen för allmänheten. Ved finns inte med säkerhet till vedspisen. En frivillig avgift om 70:-, som går direkt till stugans underhåll, betalas via pg till länsstyrelsen.
De så kallade stalotomterna är en typ av fornlämning i fjälltrakterna som ännu inte fått sin slutgiltiga förklaring.
Stalotomterna, eller hyddgrunderna, på Brandsfjället nås från leden som börjar vid Brandsfjällets stugby i Vilasund.
Leden, som går till sjön Stor-Auron, stiger brant uppför 2 km fram till bron över bäcken från Lilla Brandsvattnet. 100 meter efter bron på höger sida ligger 3 stalotomter i rad.
Det var Ernst Manker som på 50-talet hittade på namnet stalotomter för att passa sin teori om att denna typ av fornlämningar härrörde sig från stalofolket i samernas sagoskildringar. Det finns dock idag ingenting som stöder Mankers teori om stalotomterna.
Troligtvis är de rester av tillfälliga hyddor som användes vid jakt på vildren.
Oftast ligger stalotomterna i grupper om 3-7 tomtningar högt upp i den översta fjällskogen.
Varje tomt är avlång eller oval, upp till 6 m lång och 5 m bred. Golvytan är nedgrävd ca 10 cm och omgiven av en låg vall. I mitten av golvet finns oftast en härd.
Dateringar av tomterna faller inom tiden från 500 e.kr till 1500-talet.
Några meter söder om tomtningarna befinner sig två mindre gropar som påminner om mjölkkällargropar och norr om tomtningarna en större källargrop. I väster, intill bäcken, finns en härd som tros härröra från en tältkåta.
Vila kapell ligger vid Strimasund, ca 35 km norr om Hemavan. Det nuvarande kapellet är ett nybygge från 1983.
Vid Vilasundet, på en numera överdämd plats 1 km söder om det nuvarande kapellet, uppförde en präst från Norge 1723 ett kapell åt samerna.
Nordvästra delen av Tärna räknandes som norsk mark fram till gränsdragningen 1751.
Kapellet var mycket enkelt. Byggt av småbjörk och med torvtak ca 4 m i fyrkant. Efter att marken blev svensk och Tärnas kapell, vid Gamla Kyrknäset utanför nuvarande Tärnaby, uppfördes 1762, övergavs det ensligt belägna Vila kapell. I många år efteråt användes kapellet som nätbod av fiskande samer.
En km efter Vila kapell startar leden mot Gausjosjön. Kring sjöns stränder har människor bott i 6000 år.
I samband med vattenkraftsutbyggnaden på 1960-talet hittades ett flertal förhistoriska boplatser vid sjöstränderna.
Kring Överuman har ett 30-tal boplatser undersökts.
Direkt efter den andra bron över Gausjosjöns inlopp finns två utgrävda stenåldersboplatser.
Speciellt den norra platsen var rik på fynd, avslag från pilspetstillverkning och eldstäder.
Nu syns inte så mycket, men en rekonstruktion av en boplats planeras.
Tiden har bestämts till 1000-talet f Kr fram till år 0. En annan boplats, 200 m västerut, har daterats till 4000 fKr.
Efter 2 km vandring längs sjön kommer man till Gausjosjöns sameviste. Vid sjöstranden nedanför bodarna finns en stenåldersboplats med fynd från 1000-talet f.Kr.
På samma plats hittades också en kritpipa från 1700-talet, med tobak kvar i piphuvudet.
Det finns alltså förmodan att tro att denna plats varit bebodd sommartid från stenåldern.
De nuvarande kåtorna och bodarna har uppförts av tvångsinflyttade samer från Norrbotten på 1930-talet. Dessa nordsamiska kåtor är byggda med en annan konstruktion än de ursprungliga sydsamiska. Den nordsamiska kåtan är rymligare upptill och mer rundad än den sydsamiska. Torvstyckena är lagda horisontellt i stället för plant.
500 m österut ligger Sotsbäckens viste med kåta av sydsamisk modell.
Visa respekt för de privatägda vistena.
4 km ovanför Gausjosjöns öde sameviste ligger en av Sveriges största grottor, Sotsbäcksgrottan.
Den är dock farlig att krypa ner i utan fullständig utrustning och utbildning.
Kåtavikens Grottstig, nedan, är lämpligare för den som ännu inte är fullfjädrad speleolog.
Mjölkbäcken
Sommarleden till Lill-Uman, 8 km, börjar vid P-plats strax före Mjölkbäckens gård och stugby.
Vid trädgränsen kan man också lämna leden och i Mjölkbäckens ravin hitta flera fina grottor. Grottsystemet beskrivs nedan, se sid 47.
Krigsminne vid Kåtaviken
Under 2:a världskriget var gården i Kåtaviken viktig för förbindelsen mellan motståndsmän i Norge och Sverige och de allierade.
Här fanns bl.a. radiosändare. Många flyktingar tog sig också över gränsen till Kåtaviken och friheten.
Fjällen kring Överuman är ett av landets grottrikaste områden. Grottorna upptäcktes och utforskades först i slutet av 1960-talet.
Vid Kåtaviken, 45 km från Hemavan, finns ett mycket sevärt område med grottor.
En 4 km lång stig förbinder ett antal av de mest intressanta. Grottstigen presenterar de grottyper och karstformer, utlösningsformer i kalksten, som är typiska för Överumanområdet.
Vandringsleden är lättgången och kräver ingen speciell utrustning.
Grottbesök kräver dock ljusstarka ficklampor. Oömma kläder och skyddshjälm rekommenderas.
— Gå aldrig ensam ner i en grotta!
— Alla grottbesök sker på egen risk!
2. Kalksten och karst
Berggrunden i fjällsluttningen här vid Kåtaviken består av kalksten. Kalkstenen här omvandlad till marmor under fjällkedjans veckning för 400 miljoner år sedan, är en bergart som upplöses av kolsyrerikt vatten och humussyror.
Sprickor och fogar förstoras och vattendrag, som rinner in över kalkberggrund, får ofta underjordiskt lopp längs dessa. Så småningom utvidgas sprickorna till grottor.
Ett område på kalkbergrund med underjordiska vattendrag, grottor och andra utlösningsformer, kallas karstområde.
3. Doliner
Doliner, mer eller mindre trattformiga instörtningar eller sänkor i marken, är vanliga i karstområden.
Är dolinen bildad av att en del av ett grottsystem rasat in, kallas den instörtningsdolin och kan utgöra ingången till grottan.
Utlösningsdoliner bildas genom sättningar i markytan; vatten ner i och utvidgar sprickor i berggrunden och via dessa transporteras material ner från ytan, varvid marken sjunker in. I fjälltrakterna är snö och smältvatten viktiga faktorer vid bildandet av utlösningsdoliner.
4. Västra Jordbäckens utloppsgrotta
Bäcken, som forsar ut ur underjorden genom den lilla valvformade grottan, heter Västra Jordbäcken.
I Norge betyder Jordbekk just att en bäck har underjordiskt lopp.
Den här utloppsgrottan och dess sluk Forshallarna upptäcktes 1966 av ett par grottforskare från Malmö. Fyndet av just dessa grottor blev inledningen till att övriga karstområden i Tärnafjällen upptäcktes och utforskades.
5. Forshallarna
Forshallarna är Västra Jordbäckens slukgrotta och bäckens vatten söker sig här ned i underjorden. Detta sker när bäcken passerat över hårda bergarter och kommer i kontakt med kalkberggrunden.
Vattnet har sedan förstorat sprickor och fogar i bergarten och bildat ett underjordiskt grottsystem vars ingång ännu ej upptäckts.
Vattnet följer kalkens sträckning västerut och kommer åter fram vid utloppsgrottan.
Nedanför den stora inloppsgrottan ser man ännu tydligt bäckens gamla, nu övergivna fåra.
6. Vita tunneln
Fossil, dvs ej vattenförande, erosionstunnel. Grottan har en mindre sal i västra delen och en 16 m lång avsmalnande gång åt öster.
Den är märklig på grund av att den varken är ett sluk eller ett utlopp. Det är i princip en utvidgad spricka, som blottats genom att taket i den västra delen rasat in.
Ingångshålet kan alltså sägas vara en instörtningsdolin.
Grottan har fått sitt namn av de konstrikt utsvarvade väggarna i ljusa pastellfärger.
7. Östra Jordbäcksgrottan
Östra Jordbäcksgrottan är totalt över 400 m lång och är både i längd och volym den största grottan i området.
Den ingår i Jordbäckarnas dräneringssystem och avleder en del av östra Jordbäckens vatten underjordiskt, fram till Västra Jordbäckens utloppsgrotta.
Man tar sig in i grottan genom trånga sprickgångar och kommer så småningom ner i en brant stupande grottunnel, 100 m lång, 10 m bred och upp till 5 m hög. Under högvatten forsar bäckens vatten fram över de väldiga blockansamlingarna på tunnelns golv.
Längst ner i de inre partierna stupar taket ner i en liten grottsjö; ett vattenlås - sifon- som förhindrar vidare inträngande i gångarna mellan denna grotta och Västra Jordbäckens utloppsgrotta.
VARNING! Att ta sig ner och upp genom den stora grottunneln är krävande, med bl a klättring över våthala klippblock.
Vidrör ej väggar och tak i grottan. Rasrisk!
8. Korkskruvsgrottan
Med sina 225 m är Korkskruvsgrottan den näst längsta grottan i området.
Nedstigningen är relativt besvärlig p g a löst liggande block. Rasrisken är stor, var därför mycket försiktig.
En bit ned i grottan öppnar sig stora salar med takhöjder på 4–5 m. Innanför de första salarna kommer man via en låg gång fram till en 12 m hög sal.
De inre partierna är oftast vattenförande. Det är dock ej den nuvarande lilla bäcken som bildat grottan, utan tidigare kraftiga vattenströmmar i samband med inlandsisens avsmältning.
Den vackra U–formade dalen utanför grottan är en s k slukränna, även den bildad vid inlandsisens avsmältning.
(Leden rakt fram går till Mjölkbäckens grottsystem 3 km och ner till Mjölkbäckens gård vid E12, 8 km. Se beskrivning under Mjölkbäckens grottor nedan.)
9. Stupgrottan
Grottan är utformad i ett f d vattenfall från tiden för inlandsisens avsmältning. Den brant stupande 7 m långa grottgången vidgar sig längre ned till en rymlig grottsal. Grottans bottenlutning följer kalklagrens stupning in i berget. Vid sidan av Döda fallet finns flera utvidgade kalkstensprickor. Dessa får ofta mycket säregna och vackra former. De bildas av vatten som rinner över kalkstenshällen. Det internationella namnet på dessa sprickor är karren.
10. Döda Fallet
Ett numera uttorkat vattenfall, som dock tidvis för vatten under snösmältningen.
Dessa vattenfall bildades av väldiga smältvattenmängder i samband med inlandsisens avsmältning. De aktiverades åter under senare köldperioder, när Mjölkfjällets glaciärer hade en mycket större utbredning än idag.
Den före detta bäckens fortsättning kan man följa nere i björkskogen som en torrfåra.
I Döda Fallets västra del finns flera små kalkstensgrottor.
Kåtavikens Grottstig avslutas nu genom att samma led följs tillbaka till gården i Kåtaviken.
Invid Mjölkbäckens ravin finns några fina besöksgrottor.
De nås antingen från leden Mjölkbäcken – Lill-Uman, se sid 43, eller från Kåtavikens grottstig.
Numreringen i texten härrör sig till kartan nedan.
2. Vid Korkskruvsgrottan går en led vidare österut mot Mjölkbäckens grottor. Förbi ett antal doliner, där små bäckar söker sig ned i marken.
3. Kåtabäcken vadas.
4. Fågeltopp. Dessa gräsklädda toppar är fasta utsiktsplatser för fjällvråkar och andra rovfåglar. Genom att de används under generationer bildas med tiden en välgödd gräskulle.
5. Mindre utlopp för underjordiska vattendrag.
6. Nedre Promenadtunnlarna. Två parallella karstgrottor i en kanjon. Vid högvatten genomströmmas kanjonen och den större grottan av vatten. Trots att ingångshålen är relativt små bör man titta in i grottorna. Det är ingen svårighet att följa grottgången 30 m. Längre in måste man dock fortsätta krypande. Lägg märke till den typiska kalkstens- vegetationen på fjällheden dominerad av fjällsippa (Dryas alpina).
7. Stora Promenadtunneln. Den rymligaste grottan efter vandringsleden. Här kan man utan problem gå in ett 50-tal meter.
8. Mjölkbäckens vattenfall. En av vandringsledens stora sevärdheter. Vattnets gröna färg beror på slam från Mjölkfjällsglaciären.
9. Småtjärnarna. Vandra gärna omkring på fjällplatån med de många små sjöarna. De värms fort upp och kan solrika dagar tjäna som svalkande badkar. 10. Mjölkbäckslabyrinten har ursprungligen genomflutits av Mjölkbäcken. När denna skar sig ned i den nuvarande kanjonen torrlades grottan, som är uppdelad i tre labyrintartade delar och har en totallängd på 60 m. Den lämpar sig mycket väl för turistbesök.
11. Mjölkbäcksgrottan är en aktiv utloppsgrotta. Innanför den trånga ingången ökar takhöjden till knapp ståhöjd. Grottans väggar har vackra utlösningsformer och smäckra fristående kalkstenspelare. Bäckslutet återfinns 300 m mot NO uppströms den gamla torra bäckfåran.
12. Sjul–Nils vallen. En gammal kåtaplats. Dessa återfinns på många ställen i fjällen och igenkänns på den mot omgivningarna avvikande gräsvegetationen. Omkring sekelskiftet hade samen Sjul–Nils här en hage för mjölkning av sina renar.
13. Kalkstenshällar med sprickor. Dessa förstorade sprickor kallas för karren och är typiska berggrundsformer i ett karstområde.
14. Blå Vägen. P–plats nära Mjölkbäckens gård och stugby.
Ovanstående beskrivning av grottorna ur Rabbe Sjöberg & Rolf Eng: Grottvandringar i Tärnafjällen, Rapport C:68 Umeå Universitet 1985.
Riksgränsen
Den nuvarande riksgränsen mot Norge drogs 1751. Dessförinnan var större delen av Tärna norskt. Detta gränsröse har nummer 218 A, räknat från Svinesund i söder. Tullen, för deklaration av tullpliktiga varor, ligger i Tärnaby.
Norge
Efter Riksgränsen följer Blå Vägen sjön ytterligare 5 km fram till Umbukta. Här ligger Umbukta Fjellstue som under 1800-talets senare del och början av 1900-talet var viktig övernattningsgård för tärnabönderna vid de viktiga provianteringsresorna till Mo i Rana.
Fjellstuen restaureras nu för att rymma ett norsk-svenskt museum över nybyggartiden.
Efter Umbukta går vägen över kalfjället vid Umskaret ca 900 möh.
Storslagen utsikt över Dunderlandsdalen och toppen av den mäktiga Svartis-glaciären vid backen ner mot Mo i Rana, totalt 100 km från Hemavan.
E12 Blå Vägen fortsätter utmed norra sidan av Rana-fjorden ut till Nesna vid kusten, 65 km.
En om möjligt ännu vackrare väg går längs norra sidan av Sjona-fjorden förbi färjeläget Stokkvågen, det mäktiga Aldersundet och ut till Tonnes.
[Hem]
[Göra sommar]
[Fjällguiden Register]
[Nästa kapitel]