Den 5 december 1484 utfärdade påven Innocentus VIII en bulla, som blev mest känd under namnet Summis desiderantes affectibus,den sk.häxbullan. De två inkvisitorerna Jacob Sprenger och Heinrich Institor fick som sin officiella uppgift att bestraffa häxeriets utövare. Det var första gången som påvedömet ansåg det nödvändigt att lagstifta mot häxeri.
Tre år efter påvens häxbulla kom det verkliga rättesnöret för häxjakten, Häxhammaren, Malleus maleficarum. Boken riktade sig till inkvisitorer och gav anvisningar om hur häxor skulle uppspåras och bestraffas. Fram till 1600-talet var Häxhammaren den viktigaste handboken för häxprocesserna.