"Harmonik och satsteknik hos Claudio Monteverdi" av Björn Roslund _______________________________________________________________________

Nu medan himmel, jord och vind är stumma

och sömnen tyglar fåglarna och djuren,

när natten kretsar, av sin stjärnvagn buren

och havet vilar, ingen våg hörs skumma

vaknar jag, brinner, gråter; ser den kvinna

som tar mitt liv stå ständigt framför mig.

Milt plågar hon; jag rasar, är i krig,

och fred kan tanken blott hos henne finna.

Så ur en enda källas klarhet springer

min näring, besk och ljuv. En enda hand

är det som helar mig och grymt mig stinger,

och för att smärtan aldrig skall nå land

föds dagligen jag tusen gånger, drivs

i döden tusen. Ingen räddning givs.

Takt 24-44: Satsen "vaknar upp" med treklanger som parallellförs uppåt. Pauserna rättfärdigar kvint- och oktavparallellerna enligt de traditionella stämföringsreglerna. Sedan upprepar Monteverdi ackord-stötarna, men han utvecklar satsen genom att införa en tenorduett som utfyllnad mellan ackorden. Denna uppluckrade sats består alltså av en tvåstämmighet (med korta körinsatser) i tersparalleller med ackompanjemang. Ett kort enstämmigt treklangsmotiv som innesluts i en frygisk kadens med kvartförhållning avslutar vad jag upplever som en separat formdel.

Takt 45-58: Nästa formdel återgår till strikt parlandosats, men texten är fortfarande densamma.

Takt 59-96: Sedan händer det saker. I samband med ordet "guerra" (krig) förändras karaktären drastiskt. Satsen blir kontrapunktisk och upprörd till karaktären. Ordet "guerra" upprepas i ett kort två-takters tema (inom en kvints omfång) och bearbetas i ett slags trångförd kanon. (Se insatserna i notex.) Mot denna kanon inför han ytterligare en trångförd kanon samt en ackompanjerande utfyllnadsstämma, och förstärker den upprörda karaktären med rytmiska motivimitationer i fiolerna. Ett slags växelspel i rörliga notvärden. Harmoniken träder här tillbaka och blir mycket begränsad (endast två ackord) till förmån för den komplexa satsstrukturen.

Vid "och fred kan tanken blott hos henne finna" avbryts plötsligt det upprörda polyfona avsnittet och en lugn homofon sats breder ut sig och kadenserar. Som tidigare antytts älskar Monteverdi kontraster. Ytterligare exempel på detta utgörs av det som sedan händer och som jag tycker visar en tydlig medvetenhet i formarbetet. Monteverdi nöjer sig inte med att presentera texten en gång. Han upprepar denna rörliga del med dess kontrasterande bihang - men inte exakt. Han varierar och förstärker uttrycket dels genom att violinerna får mycket sextondelar, mestadels på stillaliggande ton, alltså Monteverdis speciella uppfinning för upprördhetsuttryck, stile concitato, dels genom att omforma tematiken något och dels genom att förlänga denna del avsevärt; det första upprörda avsnittet är 7 takter långt, medan det andra är 12 takter långt. Samma tvära slut som första gången banar åter väg för det lugna bihanget.

Det är som om Monteverdi har tänkt att denna upprepning (av de två textraderna) behövs för jämnvikten i satsen; för att balansera mot den tunga inledningen.

På detta sätt slutar första delen.

Monteverdi visar ofta, inte bara här, ett starkt utvecklat sinne för proportioner.

verkan (jag kallar detta i fortsättningen för Utjämningstemat och förkortar det U-temat eller U1) eftersom detta tema har en fallande riktning. Monteverdi använder sig av ett slags fri kontrapunkt, där han använder de sex stämmorna på olika sätt. De får olika funktioner:

Tre stämmor (inklusive vln 1) enas i en uppåtgående kromatisk "trio". Till detta kopplas en

fjärde liknande stämma -även den uppåtgående, men diatonisk- samt U-temat (det utjämnande mottemat) som sedan upprepas i annan stämma. Plötsligt går alla stämmorna ihop och samlas kring U-temat i en homofon sats. (Se parallellstället i takt 29).

Fortsatt kromatik som i takt 1-13, men här, likt slutet på första delen, kan man märka en musikalisk utveckling, en förlängning. U-temat har också förändrats, men fyller samma funktion. Jag kallar detta U2.

Här kan det kanske finnas anledning att titta närmare på detta långt utsträckta, kromatiska avsnitt när det gäller såväl den tematiska fördelningen som stämdispositionen. Jag frågade mig varför Monteverdi gör just på detta sätt. Med följande uppställning ville jag skaffa mig en klar bild av ovannämnda, och slutsatsen jag drar av denna är att inga speciella mönster (matematiska eller på annat sätt systematiska) kan skönjas enligt vilket tema- och stämdis-positionen skulle vara gjord, mer än att det tema jag kallar U2 till en början flätas in mellan ytterstämmorna för att senare blomma ut i en för alla stämmorna gemensam avslutning.

De täta "U-tema"-insatserna bildar tersparalleller. Kan det finnas anledning att undersöka liknande detaljer i denna tids musik? Finns det undersökningar om detta? Det här är frågor jag tills vidare lämnar obesvarade.

Takt 32-39: Här arbetar Monteverdi med traditionella uppdelningar som är så vanligt i de tidigare madrigalböckerna. I detta fall ett slags dubbelkörighet där en trestämmig grupp (med violinerna) svaras av en tvåstämmig grupp (utan violinerna). En skiktning uppstår där de musikaliska motiven hakar i varandra: (Se skissen nedan).

En annan typ av uppdelning följer sedan i takt 40-43, där en stämma presenterar en kort fras, två andra tillkommer och samma text upprepas trestämmigt. Här åstadkommer Monteverdi en närmast orkestral skuggeffekt med kvarliggande stämmor på ordet "moro" (jag dör) för att speciellt framhäva detta ord.

Monteverdi skapar en varierad sats. I takt 44-46 för han in ytterligare en upplyftande och ihopsamlande homofon fras, innan han från takt 47 går vidare med trippelkörighet - tre tvåstämmiga fraser som överlappas. (De bär på samma text. Harmoniken är här begränsad till växlingar mellan två ackord av funktionell karaktär). Monteverdi övergår sedan till två stämgrupper med vardera tre stämmor för att åter, i takt 61-62 låta alla stämmor gå ihop som avslutning på den näst sista textraden.

Takt 63-84 (slut): Avslutningsvis, som en medveten coda kommer en enstämmig solodel med en melodik som ligger mycket långt från t ex palestrinastilen: (Takt 65-73)

Ett inledande decimasprång med därpå följande konsekvent nedåtgående skalrörelse i nästan två oktaver med envist upprepad rytmik. (Dock kan man finna en "Monteverdisk balans" genom den gemensamma start- och sluttonen). Ordet "lunge" betyder lång!

Denna melodi upprepas i basstämman i det sista köravsnittet, där man för övrigt kan notera en motrörelse mellan bas och de två översta stämmorna av lika gigantiskt mått som nyss nämnda solomelodi. De tre övriga mellanstämmorna spelar här en sekundär utfyllnadsroll.

Betraktar jag helheten tycker jag mig finna en stor medvetenhet hos Monteverdi om kontrasten som formskapande element. I följande grafiska skiss försöker jag att ytterligare rikta ljuset på detta:

skissen urtagen

Hem

Innehåll, uppsats