När jag började lyssna igenom Monteverdis madrigaler fångades jag bl a av en viss ackordprogression bestående av tre steg. Alltså en ackordisk helhet med tre ackord varav det tredje oftast verkade vara målet för progressionen och en slutpunkt i frasen. Jag fick en gehörsmässig upplevelse av ett slags harmonisk inbromsning utan att det för den skull var fråga om en regelrätt kadens, även om det fanns ett kvintfall inblandat. Det avslutande steget var ett ickefunktionellt, fallande sekundsteg mellan två durtreklanger, och endast undantagsvis var steget en liten sekund.

Vidare hittade jag också andra gemensamheter som verkade tala för att här fanns en medveten tanke - en harmonisk idé - hos Monteverdi, nämligen att mellansteget (d v s det andra ackordet) ofta var obetonat och ledde fram till slutackordet. Jag lade också märke till att denna treackordsprogression oftast var separerad från frasen före respektive efter. Att den så att säga stod på egna ben.

I en utförligare undersökning kan man också titta på om det finns någon koppling till texten. Denna aspekt utelämnas dock här, men jag visar nedan exempel på en rad olika sammanhang i vilka denna ackordformel , som för övrigt verkar vara en harmonisk företeelse specifik för madrigalerna, uppenbarar sig.

De flesta av de 5/2-progressioner jag har samlat ihop (det finns naturligtvis många fler att hitta) utgörs av separata progressioner. De tre ackorden bildar alltså, oavsett satsens rytmisering, en sammanhållen enhet, en fras eller tydlig del av en fras. I andra fall förekommer 5/2-progressionen antingen inom en fras, d v s utgörande en del av en längre ackordsammansättning, eller i ett frasslut, eller t o m som en liten kedja där två progressioner överlappar var-andra, t ex D-G-F-Bb.

Det kan också vara av intresse att titta på dur- och mollvalörerna i 5/2-progressionen. Beroende på tonal/diatonisk miljö kan det uppstå flera olika kombinationer.

Här är de förkortningar jag nu kommer att använda för de olika treklangskombinationerna där D betyder dur och M betyder moll: MMD, DMD, DDD, MDD, DDM samt MDM.

Den vanligaste kombinationen är DMD (t ex D-Gm-F), och den ovanligaste är DDM (t ex C-F-Em). DDM-kombinationen med S2 mellan D och M förekom-mer enligt mina upptäckter inte i denna progression (t ex C-F-Ebm el. D-G-Fm).

Denna tabell visar lite statistik.

De 20 undersökta 5/2-progressionerna fördelade sig på följande sätt:

Kombinationerna MDD (t ex Dm-G-F), MDM (t ex Am-G-Cm) samt MMM (t ex Dm-Gm-Fm) förekommer inte i det undersökta materialet.

Här följer fyra exempel på de olika kombinationerna:

Detta är det omvända förhållandet, d v s med sekundsteget först och kvintsprånget sedan. Liksom i 5/2-progressionen är de separata progressionerna flest. Undantagen utgörs av sekvenser där det förvisso handlar om denna progression, men där det också förekommer andra ackord som förlänger den ackordiska helheten. Den i särklass vanligaste kombinationen är MDD. Det är också den som ligger närmast den funktionella harmoniken.

De 14 undersökta 2/5-progressionerna fördelade sig på följande sätt:

Kombinationerna DDM (t ex A-G-Cm) och MMM (t ex Dm-Cm-Fm) förekommer inte i det undersökta materialet.

På nästa sida finns följande fyra exempel på de olika kombinationerna:

ur Bok 4 finns ackordföljden:

Dm - C - F - Em - Am - G - C (-E - A)

MDD MDD