Detta arbete har haft som målsättning att svara på en del frågor kring Claudio Monteverdis musik, och att för egen del forma en grundläggande kunskap om denna. När jag nu ska summera in-trycken och uttrycka några sammanfattande formuleringar tycker jag mig kunna påstå att jag har kommit en bit på väg; att jag till en viss del har börjat lära känna Monteverdi och hans musik.

Jag har speciellt fångats av Monteverdis senare produktion, kanske framförallt från den tredje madrigalboken och framåt, där han uppvisar ett högt utvecklat sinne för proportioner, balans, kontraster och en stor känslighet när det gäller förenandet mellan texten - ja, det enskilda ordet, och musiken. I Monteverdi bodde en stark uttryckskraft som verkar ha haft behov av att söka sig andra vägar än att bruka de gängse kompositionsmedel som stod till förfogande vid denna tid, och för mig framstår han som en mycket personlig tonsättare genom de särdrag som känne-tecknar hans musik. I madrigalen "Hor che´l ciel e la terra" finns många tydliga exempel på Monteverdis egenheter. Ett ställe som för mig gärna träder fram i relief är det mycket utdragna kromatiska avsnittet i den andra delen av madrigalen. Här kan det t o m ligga nära till hands att för ett ögonblick associera till Wagners (och senromantikens i övrigt) tonikaundvikande kromatiska "utsvävningar".

Det har känts mycket givande att genom detta arbete upptäcka Monteverdis musik; de medvetna harmoniska kontrasterna, melodiken, de förvånande dissonanserna och den rikt varierade och fantasifulla satsstrukturen. Jag kan med glädje konstatera att jag tycker mig ha funnit några kännetecknande mönster i Monteverdis harmoniska väv; upptäckter som jag inte har sett att någon annan har gjort, t ex de typiska kvintgångarna och kvint/sekundfalls-progressionerna. Undersökningarna av sekund- och tersprogressioner har lett fram till en sammanställning - ett slags mall över den homofona satsens vanlig-aste ackordförbindelser - som kanske också skulle kunna ha ett pedagogiskt värde, en utgångspunkt för sökande efter ackordkombinations-möjligheter i denna musik. Jag har dessutom bidragit med ett enkelt system för att beteckna sextackord i harmonisk analys av den äldre musiken, där sextackordet ännu betraktades som ett självständigt ackord och inte som en treklangsomvändning.

Jag har medvetet valt att begränsa mig till vissa delar av hans produktion. Andra verk - men inte mindre viktiga - som t ex de tidigare madrigalerna, Scherzi Musicali, operorna Combattimento di Tancredi e Clorinda och Incoronazione di Poppea, Monteverdis kyrkomusik m fl. har jag motvilligt utelämnat. Dock intar ju den omfattande madrigalproduktionen en central position i verkförteckningen.

Monteverdis ryktbarhet under sin levnad grundades ganska långsamt, dels på grund av bristen på nytryck av hans tidiga musik och dels för att han inte gav efter för publikens smak. Det var i synnerhet de professionella musikerna och kompositörerna som uppskattade honom. Operan Orfeo blev mycket omtyckt och publikintresset ökade. Han medverkade i antologiböcker, och av hans egna madrigalböcker blev den fjärde och femte särskilt populära. När Monteverdi dog, 76 år gammal, vördades han som en stor mästare, men jämfört med de yngre, framåtsträvande kompositörerna framstod han nu som gammalmodig. I en tid med ringa sinne för historia glömdes han och hans framsteg snart bort. På 1700-talet var det historiker/musikhistoriker som kände till hans musik. Kanske speciellt Padre Martini i Italien och engelsmannen Charles Burney ägnade sig åt Monteverdis musik i studier, katalogisering, avskrifter och redogörelser. När det gäller utgivningar av Monteverdis verk var det inte förrän mot slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet som hans madrigaler och operor började publiceras på nytt.

Om jag nu å ena sidan har fått svar på många frågor och förskaffat mig en viss insikt genom arbetet med denna uppsats, har det å andra sidan definitivt fötts nya spännande och stimulerande frågeställningar att utgå från. Dessa skulle kunna utgöra en del av grunden i ett eventuellt fortsättningsskede, kanske en B-uppsats.

Här är några exempel på frågeformuleringar som kan ges mera uttömmande svar än vad detta arbete har kunnat frambringa:

• Hur kan jag på ett fördjupat sätt söka och finna tankar bakom och förklaringar till för Monteverdis musik kännetecknande ackordprogressioner? Finns det fler att upptäcka?

• Hur kan jag på ett mera ingående sätt studera Monteverdis operarecitativ?

• Vad är Monteverdis egna idéer och uppfinningar och vilka är andra kompositörers inflytande på och betydelse för Monteverdis musik? Här blir det fråga om mera vidsträckta undersökningar och jämförelser av kompositörer i hans tidsmässiga och geografiska närhet.

• Man kan också tänka sig en grundligare kartläggning av olika satstekniska strukturer.

På så sätt blir detta slutord samtidigt en antydan om kommande frågeställningar inför nya "äventyr" i Claudio Monteverdis musik.

Björn Roslund Hem Innehåll, uppsats