Förord - "Harmonik och satsteknik hos Claudio Monteverdi" av Björn Roslund
________________________________________________________________
Vid tiden för Monteverdis födelse hade den nederländska musiken nått sin största geografiska spridning (över största delen av Europa) likaväl som den uppnått höjden av konstnärlighet. Den nederländska polyfonin och vad som för övrigt uppnåtts inom kompositionsläran betraktades som fullbordandet av musikens natur, en perfekt konstform som inte kunde överträffas. Men Monte-verdi krossar på olika sätt myten om perfektion, och musiken före hans dagar framstår som ålderdomlig. Flera tonsättare under senrenässansen intresserar sig för att tolka de gamla grekiska teoretikerna, och menar att det viktigaste i den moderna musiken var att åstadkomma en nära relation mellan orden och musiken. Det linjära meloditänkandet (polyfonin) fick stryka på foten till förmån för homofonins möjligheter när det gällde att framhäva texten. Musiken "reser sig " från liggande linjer till stående ackord.
I denna process spelar Monteverdi en mycket framskjuten roll på många sätt genom nymodig-heter och uppfinningar inom kompositionstekniken. Man kan nog säga att få enskilda tonsättare i så hög grad har påverkat musikens utveckling i en viss riktning som Monteverdi har gjort. Med "seconda prattica" - den nya, moderna stilen (till skillnad från "prima prattica", vilket var den äldre, lärda kontrapunktmusiken) inför han t ex djärv dissonansbehandling och harmonik, okonventionell melodik och en modern, fri kontrapunkt för att på ett mycket påtagligt sätt spegla textens innehåll. Men Monteverdis historiska betydelse kan också beskrivas på ett annat, högre plan. Leo Schrade beskriver i boken "Monteverdi - creator of modern music" (1964) Monteverdi som....
"på en gång oerhört konstnärlig och intensivt mänsklig. Han grundade sin musik på ett säkert fundament av sann konst och form, hantverk och stil med bevarad integritet och auktoritet skapad av lag och norm. Men hans konst omfattade också den mänskliga passionens sanning, erfarenhetens och tragedins - ja, hela den mänskliga existensens. Monteverdi var den förste och den störste kompositören som på det sättet sammanförde konsten och livet. Det råder inget tvivel om att Monteverdis nya förening av konstnärlig form och mänsklig levnad betraktas som det mest revolutionära framsteget i modern musikhistoria. Ändå var hans nyskapande när det gäller teknik, struktur och idiom inte desto mindre revolutionerande. Genom den nya unionen mellan musik och människa, och genom att lägga en ny grund för all komposition, blev Monteverdi den moderna musikens skapare."
Ett annat viktigt monteverdiskt kännetecken är hans sinne för kontrast och form. Han älskar kontraster och han använder dem mycket medvetet som formskapande element i textens tjänst. Monteverdis stora formkänsla och sammansättningsglädje visar sig inte bara i musiken utan också i t ex följande brev där han söker kapellmästartjänsten i Mantova år 1602:
..."om, när världen sett hur nitisk jag varit i Ers Höghets tjänst och om den sett den nåd ni visat mig efter den mycket berömde Signor Striggios död, och efter den utmärkte Signor Giaches (de Wert) och tredje gången efter den utomordentlige Signor Franceschinos (Rovigo) och slutligen nu efter den duktige Benedetto Pallavicinos bortgång - om jag då underlät att söka (inte bara på grund av meriter utan också på grund av den trogna och särskilda hän-givenhet som jag alltid visat i Ers Höghets tjänst) den nu lediga kyrkliga tjänsten och om jag inte med kraft och ödmjukhet skulle be om denna ställning så skulle det med rätta kunna sägas att jag varit försumlig."
Monteverdi bildade visserligen ingen skola, även om många kompositörer inspirerades och tog lärdom av hans teorier om stämningar och uttryck för känslor. Den kanske mest kända var Heinrich SchÜtz som 1628 besökte Monteverdi i Venedig. Han plockade upp såväl enskilda stildetaljer (t ex viss inter-vallsymbolik och kromatik) som övergripande principer (t ex stile concitato).
Mitt intresse för Monteverdi och hans musik väcktes under kursen Musikteori 1-40p vid Musikhögskolan i Malmö, och när jag nu fullbordar detta arbete inom ramen för fortsättningskursen Musikteori 41-60p passar jag på att tacka Sten Ingelf och Björn Martinson för många fina synpunkter och goda råd.
Kortfattad kronologi
1567 Monteverdi föds i Cremona.
1587 Första madrigalboken ges ut.
1590 Andra madrigalboken ges ut. Troligen detta år anställs han som violinist hos Vincenzo, hertigen av Mantova.
1592 Tredje madrigalboken publiceras.
1595 Monteverdi följer med hertigen av Mantova på en expedition till Ungern.
1602 Monteverdi utnämns till maestro di capella (efter Pallavicino) hos hertigen av Mantova.
1603 Fjärde madrigalboken publiceras.
1605 Femte madrigalboken publiceras.
1607 Orfeo framförs i Mantova. (Partituret publiceras 1609).
1612 Hertig Vincenzo dör, och Monteverdi avskedas av den nye hertigen Francesco II. Åter-
vänder tillfälligt till Cremona.
1613 Monteverdi utnämns till maestro di capella vid S:t Markus i Venedig.
1614 Sjätte madrigalboken publiceras.
1619 Sjunde madrigalboken publiceras.
1624 Operan Il combattimento di Tancredi e Clorinda framförs i Venedig.
1632 Monteverdi blir präst.
1638 Åttonde madrigalboken (Madrigali guerrieri et amorosi) publiceras.
1642 Operan L´incoronazione di Poppea framförs i Venedig.
1643 Monteverdi dör 29 november i Venedig.