"Det stora berget
i Gränge"

av Jörgen Wiberg

Grängesbergs gruvor har en lång historia, 623 år närmare bestämt. Förmodlingen är historien ännu längre, men vem som upptäckte malmfyndigheten och samtidigt grunden för Grängesbergs framtida existens och exakt när detta detta skedde lär också förbli dolt i historiens dunkel.
1366 vet man i alla fall att det tas malm från "grenge" som skatt och den 28 december 1989 klockan 11.51 skakas Grängesbergs berggrund av en dynamitladdning för allra sista gången. Förmodligen är gruvepoken ännu längre.

Under de första århundradena fanns ingen fast bebyggelse i det som nu är Grängesberg utan malmbrytningen skedde sporadiskt några månader under sommaren eftersom kronan ville ha den i skatt av de som brukade jorden i området. Eller ville och ville... Eftersom Grängesbergsmalmen alltid har haft hög fosforhalt blev järnet sprött och svår bearbetad blev priset lågt och förlusten kännbar, under 1600- och 1700-talet rådde tidvis brytingsförbud.

Under 1600-talet täckte hyttorna i grannskapet själva sitt behov av malm från Grängesberg genom att folket från hyttorna arbetade i gruvorna några veckor på somrarna. Gruvdriften var alltså inte någon industri än utan snarare en naturtillgång som var och en nyttjade efter eget huvud.

Arbetet i gruvorna, om man nu kan kalla en grop i en berghäll på några enstaka meter för gruva, var primitivt jämfört med idag. Krutet var inte uppfunnet än. Men alla vet vad som kan hända om man spolar iskallt vatten i en glödhet kastrull, den spricker, och det var precis vad berghällarna gjorde också. Stockeldar mot berghällarna och vatten, eller tillmakning som metoden kallas användes tills krutet gjorde entré på 1700-talet.

Ett stort problem vid gruvbrytning är det framsipprande grundvattnet som snabbt kan vattenfylla en gruva om det inte forslas undan. I början var man tvungen att bära upp det för hand. Senare tog man Christoffer Polhems uppfinningar till hjälp så att man kunde utnyttja den väldiga kraften i vattenfallen till att pumpa upp vattnet ur gruvorna. Dessa stånggångar och vattenhjul användes i flera hundra år ända till elektriciteten gjorde sitt intåg i Grängesbergs gruvor, vilket för övrigt lade grunden för ett stort multinationellt kraftöverföringcentrum i Ludvika, men det är en annan historia...

Gruvdriften sköttes alltså i flera århundranden innan någon kom på tanken att slå ner sina bopålar i det som nu är samhället Grängesberg. Den förste somm fattade detta avgörande beslut var torparen Hans Ingelsson och året lär ska ha varit 1678. Flytten till Grängesberg var tydligen ett lyckokast för redan några år senare fanns 10 byggnader och två trunnland åker i Hans Ingelsson ägo. Ett stenkast därifrån låg dessutom Gruvgården som var centrum för gruvnärningen och där vägarna från de många dagbrotten strålade samman. Detta Ur-Berget var beläget strax bakom det som i dag heter Hans-Ingels Plan, dessvärre utplånat på grund av Skärningen.

Under 1800-talet introducerades Thomasprocessen som gjorde att fosorhaltig malm från Grängesberg blir betydligt mer gångbar än den varit tidigare. Den industriella revolutionens har ett aldrig sinande behov av råvaror. Samtidigt knyts Sverige samman av ett allt finmaskigare nät av järnväg. Det är detta som möjliggör utvecklingen från enstaka fädbodar och torp till ett modernt samhälle under andra hälften av 1800-talet. Grängesbergsbolaget hade under period världens största järnmalmsflotta. Denna framgångsera kom att vara i drygt 100 år till den 28 december 1989.

Faktauppgifterna härstammar till största delen från
Algot Larsson: Hembygdskrönika Grängesberg - Grangärde