Människors barn....

...är en ovanlig P.D. James bok. Den är inte en traditionell deckare utan en spännande sciencefiction. Boken utspelar sig i 2010-talets England. Den mänskliga rasen har blivit ohjälpligt steril och världens befolkning sjunker succesivt. Mänskligheten är brutalt medveten om att deras släkte är på väg att dö ut och de ter sig alltmer desperata. Dockor och husdjur (djuren är fortfarande fertila) har fått fylla upp barnens plats i männsikornas tillvaro.

Den sista generationen människor är ungefär 25 år gammal. De sk. Omegorna har växt upp till att bli en ny sorts människa. De blev bortskämda ända från födseln, de växte upp utan krav och gränser då en hel värld hoppades att de skulle kunna föra mänskligheten vidare. Men förgäves, och nu fanns Omegorna där, vålsamma, brutala och känslokalla.

En enorm hopplöshet präglar hela tillvaron. England styrs av en envåldig härskare, Xan, vars politik har inneburit att deportera kriminella till fängelseön Isle of man. Renhållninsarbetet sköts av gästarbetare från andra länder, som lever under usla förhållande. Men engelsmännen lever i en illusion av trygghet och välstånd.

Bokens huvudperson heter Theo Faron och är historielärare i Oxford. En dag blir han uppsökt av en ung kvinna, Julian. Hon är medlem i en liten fredlig men förbjuden oppositionsgrupp. Gruppen hoppas på Theos hjälp. Han är kusin med den enväldige riksföreståndaren...

Detta är en välskriven och spännande bok. Tyvärr har P.D. James lagt en absolut tyngdpunkt på den välbekanta historien om den lilla rebellgruppen som slåss mot diktatorn, istället för att bygga upp en stark bild av hur det samhället ser ut år 2010.