Rötter

Boken är författarens egen släkthistoria och sträcker sig från anfadern Kunta Kinte fram till honom själv.

Det är en fascinerande skildring, som börjar med den stolte afrikanen Kunta som blir kidnappad av slavjägare och förd från sina förfäders land i Gambia. Efter en helvetesfärd över Atlanten kommer han som slav till USA i slutet av 1700-talet.

Han rymmer gång på gång, fast besluten att inte låta sig kuvas, att behålla sin värdighet i en omgivning som behandlar honom sämre än ett djur, utan rätten ens till självaktning. Allt blir taget ifrån honom i vit mans land, inklusive hans fot som blir brutalt avhuggen under ett rymningsförsök. Ändå lyckas han på något sätt bevara en bit av sitt ursprung i hjärtat, en bit som ingen vit "massa"(slavägare) någonsin kan piska eller håna bort. Först efter många år gifter han sig och får en dotter som han berättar för om sitt arv och sitt språk. Allt i största hemlighet förstås. Att ha en stolthet i sitt ursprung och att tänka själv ansågs inte bara vara dumt, det kunde vara farligt också.

Kuntas dotter får i sin tur en son som i sin tur....osv fram till 1900-talet och Alex Haley, den sjunde generationen afrikaner i Amerika. Villkoren har naturligtvis förbättras något på dessa 200 år, men rasismen och förnedringen som gångna generationer lidit av finns kvar, som en skugga. Illdåden som begåtts mot miljontals männsikor har ännu ej sonats, och därmed finns skulden kvar i mänsklighetens samvete, oförlåtet och undanträngt.. Och hånet av allt som Afrika står för lever än.

Slutligen berättar boken om Alex Haley själv, hur han i sin barndom hör historierna om Kunta Kinte och slutligen bestämmer sig för att börja forska, ta reda på rötterna, finna sanningen bakom myten. Efter tolv år är resultatet färdigt, en resa genom tid och rum, genom bibliotek och gamla dokument, tillbaka till Juffure, Kuntas hemby i Gambia. Det blir en resa genom förndering, utsatthet, orättvisa, tragik och grymhet, men också genom stolthet, mod, livsvilja och glädje.

Detta är en bok man sällan glömmer. Den är gripande, osentimental, storslagen. Den är dessutom mer eller mindre sann. Därför känns denna berättelse otroligt viktig. En röst höjs och talar om lidande och glömska, om människor som levt sina liv i en orättfärdig jämmerdal och som ändå otroligt nog överlevt, och därmed blottas obönhörligen den grymma sanningen som historien bär i sina mörkaste vrår. Man häpnar av den styrka som bor i människan och som tycks verka med outsinlig kraft. Hur kan man leva när ens identitet förnekas, när livet handlar om att försöka utplåna den?

Är det inte dags att afroamerikanerna nu en gång för alla får det erkännande och den respekt som blev tagen ifrån dem för länge sedan? Vad kommer att ske om inte? Det förflutna hinner alltid ikapp, på ett eller annat vis.

Bokens slutord "...min förhoppning är att den här berättelsen om vår släkt kan bidra till att mildra följderna av det faktum att historia företrädesvis har skrivits av vinnarna."

Detta tror jag att "Rötter" kan göra, därför är den bra.