Gråterskan
Martin Johnsson

Jaha, det här skulle bli en dikt, trodde jag, men kors vad jag bedrog mig!

Hon går alltid bakom begravningsföljena. Hon är synlig för mänskliga ögon — alla ser, men ingen frågar vem hon är.
Hon bär vit sjal och grå kappa. Hennes hår är vitt och aldrig perfekt kammat. I handen håller hon en vit näsduk, den är aldrig oanvänd.

Från hennes lägenhet till kyrkan tar det tjugo minuter att gå. Trettio om man går långsamt. Det gör hon. Hon går promenaden flera gånger i veckan. Det är många som dör.
Inne i kyrkan sitter hon längst bak. Hon sjunger försiktigt med i psalmerna, hennes röst är så skör att den aldrig hörs över någon annans.
När alla andra har gått — det kan ta en bra stund — tar hon avsked av den begravne.
Trettiofem minuter senare är hon hemma.

Hon går alltid bakom begravningsföljena — precis sju steg bakom den siste — och gråter. Hon fyller sin funktion: hon bär på en förmåga — förbannelse eller gudagåva — förmågan att gråta ut.