Julsaga
Martin Johnsson

Det tårdrypande julavsnittet. Som sig bör en pik mot alla som har pengarna som enda morot i livet.

Peter Bleck tittade ut genom fönstret, det snöade ute, flingorna föll mot marken långt där nere. Julen var i antågande, ville man vara säker på det var det bara att gå till vilken affär eller vilket varuhus somhelst.
Peter Bleck ägde ett stort antal varuhus, eller snarare några dussin varuhuskedjor. Han visste inte säkert längre, tiden då han kunde hålla alla företag och aktier i huvudet var för länge sedan förbi.
Han och Hermann hade startat det här. Bleck och Krüger. Ett oslagbart team. Sedan hade något hänt med Hermann. Han var bara borta. Peter Bleck hade inte ordnat med någon undersökning. Han hade tagit över Hermanns företag.
Ina, hans sekreterare, renskrev ett brev åt honom. Egentligen var en sekreterare helt onödig, han kunde ju skriva själv, eller använda dikteringssystem. Men det var något som gjorde att han ville ha kvar Ina. Och i ärlighetens namn tänkte han inte så mycket på det.

Peter Bleck bodde i en lyxvilla en bra bit utanför New York. Det bästa sättet att ta sig dit var att flyga med helikopter. Det gjorde han också, varje kväll.
Väl där, åt han middag klockan 18:30 till 19:05, exakt samma tid, varje kväll. Han såg aldrig den anställde som satte fram och dukade bort middagen, men han visste vem det var, hade själv anställt honom.
Sedan ägnade Peter Bleck en en stund åt att titta på TV, eller kanske det fanns något bra på någon av holo-kanalerna.
Vid 22:30 gick han och lade sig, i en stor himmelssäng på tredje våningen.

När Peter Bleck denna dag lagt sig tillrätta i sängen, och slutit ögonen i väntan på sömnen, hörde han ett ljud. Fotsteg. Peter Bleck hade strängeligen förbjudit de anställda att komma in i hans sovrum när han sov, så han beredde sig på att ge odugligen en ordentlig utskällning. Dörren öppnades, stängdes igen, och fotstegen närmade sig sängen.
Peter Bleck drog sängförhängena åt sidan. Det var mörkt i rummet, men han såg i alla fall en sak. Det var ingen anställd som gått in olovandes.
"Hermann?" Han kände igen den som stod där. Det var nästan ett år sedan Hermann försvann. Hur kunde han vara vid liv? "Är det du?"
"Peter... varna dig..."
"Hermann, vad är det?"
"Jag... du...."
"Vad vill du? Var har du varit?"
"Titta på mig!" skrek Hermann. Han slog till lysknappen.
Det blev ljust, han var tvungen att kisa för att kunna se. Hermann var naken. Hans hud var täckt av smuts. Hans skrev fångade Peters blick. Där fanns ingenting, bara slät hud.
"Fattar du?" Hermann fortsatte skrika.

När han vaknade var Hermann borta. Det var mörkt i rummet.

Brevet var kort och koncist. Det låg på hans skrivbord när han kom till kontoret, det var den enda post han fått.
Avsändaren var en Mary Green, på någon adress någonstans i Chicago.
Det väckte minnen hos Peter Bleck.

Peter!
Minns du julen när vi träffades?
Det har gått några år sedan dess, men jag har det fortfarande i färskt minne.
Skriv till mig!
/Mary

Visst mindes han den julen!
Han hade varit hemma hos sina föräldrar över jul, på första gången sedan han flyttade från Tyskland. Mary hade varit utbytesstudent, från London. Det var inte bara en stormig förälskelse av många, för Peter betydde den fortfarande något särskilt.
Han och Mary hade varit på ett disco, Disko Berlin. Direkt från familjen Blecks julpyntade hem in i en kakafoni av intryck. Båda hade haft ganska mycket knark i blodet. Hög musik. Blinkande ljus, i alla regnbågens färger. En DJ som tog droger nog för en hel pluton missbrukare.
Han mindes allt, hur hon luktade, hur varm hon var.
Till skillnad från Hermann hade Peter Bleck inte haft dussintals älskarinnor.

Ben körde efter taxin, han förstond redan nu vart den var på väg. Till New Reef.
När kvinnan steg ur taxin parkerade han en bit ifrån och steg ur han också. Han följde henne på avstånd när hon gick iväg.
Det var en liten bit att gå. Hon stannade utanför ett tegelhus. När hon gått in gick han ett varv runt huset för att se om det fanns fler ingångar. Det fanns det inte, istället öppnade han försiktigt dörren. Han såg till att vapnet var laddat.
Efter Bens rapport var Peter Bleck fylld av en känsla — allt var fruktansvärt fel. Hur kunde det vara sant? Han funderade allvarligt på att göra processen kort med den där Loui.

Hans lyfte huvudet från kudden.
"Titta på dig själv", sa han. "När vi gick ut skolan var det du, jag och Hermann. Sedan var det du och Hermann. Ni var grabbarna med visioner. Ni skulle dra till USA, ni skulle erövra världen. Och här sitter du. Rik som ett svin, med ditt och Hermanns livsverk. Hermann är borta, du brydde dig inte ens om att ta reda på vad som hänt med honom. Den enda som står dig nära, Ina, hon går hem och ligger med den där jäveln varje kväll, för att få bo kvar. Han snor alla hennes pengar, och hon kan inte sticka ifrån honom för ungarnas skull. Förstår du inte? Du kommer att gå samma väg som jag — och Hermann också för den delen. Men du kommer inte att ha någon som hälsar på dig vid dödsbädden, som jag har nu. Allting kommer att gå åt helvete, och du kan inte köpa dig ifrån det. Pengarna hjälper dig inte, Peter."