Vid regnbågens ände
Martin Johnsson

Det var en gång en pojke, som var besatt av att springa. Varje eftermiddag efter skolan, när klockan närmade sig fyra, tog han på sig sin träningsoverall och rusade ut i skogen.
Han sprang inte för att det var hälsosamt för honom. Det var det inte. Vilken läkare som helst skulle ha avrått honom å det strängaste från den alltför hårda språngmarschen som utfördes varje dag, oavsett väder, oavsett årstid.
Han stannade inte när han blev trött, han vände inte efter en viss tid. Han sprang alltid tills han ramlade, och för varje dag tog det längre och längre tid.
Om någon sett pojken jaga fram genom skogen skulle han ha blivit förskräckt. Pojken sprang som om alla för en mänsklig gärna upptänkliga monster förföljde honom. Och det gjorde de.

Det var en eftermiddag på sensommaren, det duggregnade och pojken sprang fram genom skogen, jagad av skuggorna.
Efter två timmars omänsklig färd genom skogen föll han. Han skrek rakt ut, väntade på att odjuren skulle kasta sig över honom, slita honom i stycken med sina oräkneliga klor och käftar. Men inga odjur kastade sig över honom, inte heller denna kväll.
Någon minut hade gått när han reste sig upp. Han låg i en glänta där han aldrig varit förut. Solen tittade fram bakom ett moln, och när dess strålar kastade sig mot jorden vävde de den vackraste regnbågen framför pojkens ögon.
Då förstod han med ens varför han sprungit. Han ställde sig upp, ett leende spred sig över hans ansikte.
Han befann sig mitt under regnbågen. Han började springa, hans ben kändes helt utvilade. Skrattande av glädje satte han kurs mot den färgskimrande bågens ena ände.

Regnbågen slutade på en äng. Den sträckte sig ner i marken, till synes fastgjord i ett stenröse. Pojken kastade sig på marken vid röset och började slänga undan stenarna.

Hans tröja och jacka var svettiga, armarna gjorde så ont att han ville börja gråta, stenarna kändes allt för tunga att rubba, men på något sätt vräkte han undan de sista stenarna och kunde beskåda det som fanns under dem.
Där, vid regnbågens ände, såg han den blanka ytan, glaset i en spegel.
Där, vid regnbågens ände, tittade han djupt in i spegeln och begrundade det han såg.
Där, vid regnbågens ände, skrek han med sina lungors fulla kraft, föll ihop och dog.
Där, vid regnbågens ände, mötte han det han fruktade mest.