På kyrkogården
Martin Johnsson

Den första bland Skärvorna. Det började med en tävling mellan mig och två kompisar, vem som skrev den bästa novellen. Jag vann på walk-over.

Han böjer knä vid gravstenen. Han stirrar på den, verkar läsa inskriptionen om och om igen.
Namnet, hennes namn, födelseåret och dödsåret, allt står där. Men där står ingenting om hennes vackra ansikte, hennes milda röst eller hennes hår. Där fattas en redogörelse för hennes godhet och vänlighet.
Tårarna tränger fram i hans ögon. Han reser sig inte, han går inte när mörkret faller.

Han tittade på mig. Jag minns ögonblicket glasklart, till och med klarare än det som följde.
"Ja", sa han. "Jones dödade henne. Jag gav honom ordern."
Jag sade ingenting. Inom mig flög ord runt i misslyckade försök att bilda vettiga meningar.
"Hon var inte bra för dig! Jag är din far, och jag måste skydda dig! När du blir tar över företaget kommer du att förstå. Människor betyder ingenting, det är Kapitalet som är viktigt!" Själv var han slav under Kapitalet. "Jag försökte ge henne pengar, men hon vägrade ta emot dem. Antagligen var hon för dum."
Jag hatade honom. Det har jag gjort alltsedan dess. Jag bryr mig inte om att det delvis är tack vare honom jag finns till.

Jag satt på The Hole i sydvästra New Reef med ett glas öl framför mig. Jag hade tagit en klunk och sedan ställt det ifrån mig. I baren fanns bara några få lampor och där fanns bara tre besökare förutom mig. Bartendern kliade sitt flottiga hår och kastade en frågande blick på mitt närmast orörda glas.
Jag hade läst om tidsmaskinen redan för länge sedan. Men när nyhetsuppläsaren på den lilla TV-skärmen i hörnet började tala om den klickade det till i mitt huvud. Livet sluttade — eller snarare stupade — ju ändå rakt neråt. Jag planerade en hämnd så raffinerad att...
Någon avbröt mig genom att klappa mig på axeln. Jag ryckte till lite grann och vände på huvudet.

Jones. Jones var där för att hämta mig. Jag gjorde en gest mot barstolen bredvid.
"Sätt dig, Jones."
Jones satte sig. Han var proffsig — kall och hård. Jag beställde honom en stor stark.
"Hur dog hon?" frågade jag, så snart han smakat på ölen.
Han tittade frågande på mig.
"Alanis", sa jag.
Han tittade ner i sin öl. Det här var han varken utbildad eller anställd för. Solglasögonen dolde hans ögon, men anletsdragen var spända.
"Gift", sa han. "Din far gav mig ett vapen och några patroner. Kulorna var mycket små." Han måttade med fingrarna, ungefär tre millimeter. "Meningen var att hon inte skulle känna nåt när jag sköt henne. Sedan skulle smärtorna komma. Långtidsverkande." Han svalde. "Han sa att det skulle ta henne minst en vecka att dö."
Det skulle inte finnas någonting för läkarna att reparera. Hon skulle vara bortom all räddning.

Tom stirrade förvånat på den unge sprätten. Rik, rik som bara fan. Vad hade han här och göra? Men han hade säkert inga problem med betalningen. Han höll en bunt sedlar i handen. 800 000 i kontanter, sa han. Smakar det så kostar det. Tom var bäst.
"Vad är det för jobb?" frågade Tom.
"Tidsmaskinen", sa sprätten. "Davidsons Tidsmaskin."
"Aha", sa Tom och tog fram ytterligare en tandpetare. "Ett svårnått mål." Han petade omsorgsfullt mellan två tänder.
"Pengar är inget problem."
"Jag behöver lite tid."

"Jag förlorade tre", sa Tom i telefon. "Du får betala."
Jag lyssnade inte så noga.
"Ja, ja", sa jag.
Jag fingrade redan på tangentbordet, anslutet till den oväntat lilla svarta lådan som Tom påstod var Davidsons omtalade tidsmaskin. Allting var redo.

CONFIG
(C) by Greg Davidson, Euro Tech inc
Connecting hardware... 100%
Connection detected
Loading configuration... 100%
PORT # 1013

Ready
***PRESS ANY KEY***

Ena handen gjorde sig redo att trycka ner ENTER. Andra handen kramade pistolen. Troderna på min panna var redan svettiga.
Jag skulle skjuta min far, innan jag föddes!

Han var inte svår att finna. Jag visste ju hans namn och ID-nummer. Jag visste var jag skulle leta, i Berlin.
Det var i en fuktig lagerlokal. Han stod på knä. Han darrade. Pistolen var svettig, men betryggande tung i min hand. Osäkrad och klar. Jag viskade till honom. Allting var precis som jag tänkt mig det.
"Jag ska avrätta dig. Du kan inte ångra nu, för du har inte gjort ditt brott än. " Jag var hes. "Men det här är straffet... i förebyggande syfte." Jag skrattade till, och blev förskräckt. Kunde jag verkligen frambringa ett sådant ljud?
Min hand började darra. Fingret var redo.

Ready
*** JUST PULL THE TRIGGER***

Han var så lugn. Han kämpade inte emot.

***DON'T BE SUCH A WIMP! KILL HIM!***

Förutsättningarna var perfekta. Jag var det inte. Mina ben sprang bort med mig. Jag försökte inte hindra dem.

Rök, utsläpp och avgaser från fabriker och bilar, lägereldar och skorstenar skapar ett tjockt täcke av smog över staden. All denna lätta, varma slagg från alla det urbaniserade samhällets olika skikt utgör en perfekt filmduk för alla ljus och den färgade solnedgången att projiceras på. Under den grå-rosa himlen sitter han på knä. Gravstenen är lika grym som alltid. Han är tillbaka, ingenting har ändrat sig.
Pistolen ligger på marken. Han kunde inte hämnas. Han var för vek. För svag.
Alanis är med honom. Hon viskar till honom, hela tiden. Vad hon säger är något bara mellan dem.
Himlen blir sakta och sakta mindre rosa och mer grå.
Han tar vapnet i sin hand. Handen darrar inte längre. Avtryckaren trycks till.
Ett skott ljuder.
En polisbil byter färdriktning.