Well, vad kan man säga? Inte illa pinkat för ett fullblod? Kasta mer sten i tegelhuset? En medalj kommer sällan ensam? Efter sol kommer mer sol? Allt är medaljer som glimmar? (Ok, nu har ni fattat.)

Vi åkte iväg till Linköping, sju tävlanden, fredagen den 7e april och kom tillbaka till Uppsala lördag kväll med lika många medaljer. Förutom själva tävlingen utspelades två dramer under resan. Helgen började med ett utdraget drama i värsta "Ricky Lake"-stil. Några linköpingsbor bestämde sig mitt under fredagsnatten för att ställa sig under våra fönster och skrika. Till klockan tre på morgonen. Under hemresan punkterades ena framdäcket i 110 (ehh). Som tur var hade vi en man med oss i bilen som raskt sprang ut för att bistå damer i nöd. Efter ett inte helt snabbt däckbyte (det går snabbare på TV) kunde vi oskadda färdas vidare mot Uppsala, ånyo på fyra hjul.

På lördag morgon verkade arrangörerna ha glömt att dricka kaffe. Allt var en smula förvirrande och diffust. Efter en knagglig start löpte dock saker och ting någorlunda smidigt. (Jag har varit med om både bättre och sämre arrangemang.)

Efter mycket kämpande och stånkande så var det dags för finalerna. SM-debutanterna Marcus och Marianne hade båda slagit sig fram till sina bronsmedaljer och fick nu delta i de övrigas olika uppvärmningsritualer. Frida var först ut mot Jessica från Gävle. Tyvärr hade den fina laddningen från förmiddagen tagit semester utan vilken Frida förlorade matchen. Efter Frida så var det Kraftverkare i finalerna i parti och minut. Anna vann snabbt på teknisk överlägsenhet mot en annan Gävletjej och jag vann på likartat vis mot Linköpnings-Åsa. Erik förlorade visserligen mot Rikard med 1-12, men som vanligt fick Rikard någonting att bita lite i. Efter Erik var det dags för allas vår ordförande Michael Mattson. Micke gjorde en bra match men var lite för snabb för sitt eget bästa. Domarna missade ett ansenligt antal klockrena träffar som Micke obekymrat satte in. Hursomhelst missade dom inte alla träffar och trix så M kammade hem vår sista medalj för i år i en minst sagt Kraftverketmässig avslutning.

Vid tangentbordet/ Jennie Brolin