Här har du Ejnar igelkott

Ejnar är en ängslig liten igelkott som är rädd för det mesta. Hans bästa vän är Åke Älg som brukar ta honom med på en åktur uppe bland hornen. Ejnar tycker att det är skönt att ha en så stor och stark vän.

EJNAR OCH ÅKE PÅ BADUTFLYKT

Det var en ovanligt varm sommardag i Lundbergaskogen och så hett att att alla djuren flämtade. Bertil Uggla hade gömt sig allra längst in i sitt trädstamshål och Asta Fladdermus hjälpte Ulla Hjort att svalka sig genom att sitta i hornen och fläkta med sina fladdermusvingar. Sixten Daggmask var nog den som mådde bäst. Där han låg nedgrävd en halv meter under en stor mossig sten, var det lika svalt och skönt som vanligt.

Ejnar Igelkott rusade, trots värmen, fram som ett rött taggigt streck genom skogen. En kotte hade råkat trilla ned rakt på hans nos och nästan skrämt bort det lilla vett han hade. Efter några hundra meter stötte han plötsligt i nosen, som ju redan var öm, i ett av fyra träd som rätt var det var dykt upp rakt framför honom.  Aj, min nos!! skrek han innan han svimmade.

När han vaknade igen var han högt ovanför marken, mellan hornen på Åke Älg. Träden som han hade krockat med var förstås inga träd, utan Åkes långa ben. -Jaså, du är vaken nu? frågade Åke Älg med sin mullrande basröst. Vi är på väg till Näckrostjärnen. Jag tänkte att vi skulle ta ett dopp för att svalka av oss och din ömma nos. Ejnar kände försiktigt på nosen. Den var minst dubbelt så stor som vanligt och väldigt öm.

Det dröjde inte länge förrän Åke och Ejnar kom fram till gläntan där den lilla tjärnen låg. Vattnet var blankt och så mörkt att det nästan var svart. Åke böjde huvudet mot marken så att Ejnar kunde gå av och gick sedan förtjust ut i vattnet tills bara nosen och hornen syntes.
-Kom nu då!! ropade Åke till Ejnar som stod kvar på en sten vid kanten.
-Är det inte kallt? undrade Ejnar som aldrig brukade bada.
-Jo, men just därför är det skönt, svarade Åke.
-Tänk om gäddan äter upp mig då! sa Ejnar ängsligt
-Nejdå, Bertil Uggla fångade ju gammelgäddan förra hösten! svarade Åke som otåligt frustade så att vattendroppar for glittrande åt alla håll.
-Jag kan inte simma! sa Ejnar och såg skamsen ut
-Håll dig till mig bara, sa Åke tryggt

Då fattade Ejnar äntligen mod och hoppade i vattnet. Åke fångade upp honom mellan hornen, där det blev som en liten bassäng i lagom igelkotts-storlek. De två vännerna badade länge och väl tillsammans och när Ejnars nos hade fått normal storlek igen gick de upp och la sig i solskenet för att värma sig. Ejnar klev ur sitt igelkottaskinn och bredde ut på tork. Där låg de sedan vid kanten av tjärnen och pratade om allt möjligt tills solen började gå ned bakom trädtopparna. Ejnar kände sig trygg och glad tillsammans med sin stora vän och var inte det minsta rädd.

Det hade så smått börja skymma, men eftersom det ändå var så varmt märkte inte Åke och Ejnar att de kanske borde gå hem. En stor svart skugga kom plötsligt glidande över tjärnen. Det var Bertil Uggla som var ute på middagsjakt. Han cirklade ett par varv över Åke och Ejnar och dök sedan rakt nedåt med rasande fart. Rakt mot Ejnar dök han!! Ejnar som låg på magen och tuggade på ett grässtrå i godan ro märkte ingenting förrän han hörde ett vinande ljud uppifrån och blev så förskräckt när han såg Bertil dyka rätt emot honom, att han nästan svimmade igen. Men Bertil lyckades ändra riktning ett par centimeter ovanför och landade bredvid istället. Bertil Uggla hade inte känt igen Ejnar utan igelkottaskinnet. Han hade trott att det var en råtta som skulle bli en smaskig  måltid.

När Ejnar äntligen lyckats lugna ner sig sen, skyndade han sig att ta på det taggiga skinnet igen. Åke bar honom hemåt med långa älgakliv. Där somnade han gott i sin lövhög, efter en händelserik dag i sitt igelkottsliv