Det är tungt att leva,
när hjärtat är emot,
tankarna går genom sirap.
Kanske är det sant det om smärtan,
den samlas som en klump vid bröstet.
Jag kan inte tänka på annat.
Inget kan komma igenom,
min mur av ängslan,
min mur av undran,
min mur av sorg.

Det är lätt att gråta,
när hjärtat känner sorg,
tankarna går genom sirap.
Kanske är det sant det om döden,
den befriar en från smärtan i bröstet.
Jag kan inte tänka på annat.
Inget kan komma igenom,
min mur av ängslan,
min mur av undran,
min mur av sorg.

Du vita kopp av ensamhet,
glänsande porslin.
Jag sitter böjd över dig,
du som evigt lyssnar,
tills kaffet blivit kallt,
tills dess känslorna svalnat.
Du svarta öga som ser tillbaka,
en mörk spegelbild av mig,
som blandas med tårar.
Älskade kopp och utspädda ensamhet.
Du salta kaffe som svalnat.

Det är dimma ute,
små tårar i luften.
Grått som mitt sinne.
små tårar som i min gråt.
Dimma i kylig morgon.
som frusna tårar i hjärtat.

Jag lät mina tankar sväva fritt,
jag lät dem bära mina känslor i sina armar.
jag lät dem flyga iväg,
högt över alla hus,
jag läta dem se världen.
Ingen har kommit tillbaka.
Jag lät dem flyga,
och blev ensam kvar på marken.

Det är ett liv som rinner ut,
-mitt liv.
Det rinner ut,
och jag slickar törstande upp den sista droppen.
Den smakar salt.
Den har blandats med tårar,
-mina tårar.
Förvånad smakar jag sältan,
och det bittra livet.

Säg, älska mig,
med rödgråtna ögon i spegeln,
-mina ögon.
Förstår du hur bräcklig jag är.
Du kan krossa mig,
-som ett glas.
Det går i tusen bitar.
Och livet rinner ut på golvet,
-mitt liv.

Du öppnade såren jag gömt,
så röda tårar faller.
Blod som färgar marken röd,
men släcker den lystna törsten.

En fluga,
surrar torrt på golvet,
undrar vad den känner där den ligger,
döende av törst.
Den lider i ensamhet,
jag sitter här och hör hur den surrar,
väntar på att den skall sluta,
att den ger upp för törsten,
som jag skulle gjort.
Hellre dö än lida i ensamhet,
kanske någon saknar mig då,
men ingen saknar dig lilla fluga.
Det är bara du,
du och törsten.

Du törstar, som jag i mitt hjärta.
Men jag törstar efter att bli älskad,
inte efter vatten som du lilla fluga.
Men är inte törst efter kärlek,
lika stark, som den efter vatten.
Båda lider man av,
båda kan man dö av.
Smälta bort i ensamheten.
Du dör lilla fluga,
jag fortsätter törsta.
Du surrar inte längre,
men jag lider.
Jag är ensam,
ensam med törsten.

Jag ser på dig.
Ser dina vackra mörka ögon.
Ser ditt hår falla mjukt över dina axlar.
Ser dina rosenröda läppar,
sakta forma orden,
jag hatar dig.

Jag är ett liv under arvets fana.
Ett barn av min samtid,
som barnen skall nyttja.
Jag är ett barn att begagnas,
som barn efter barn under fanan.

Alla sitter lika stilla,
stirrar ut i natten.
De tänker egna tankar,
om den egna utopin.
-Och någon går ut på gatan,
i sin egen fantasi,
och utopin om en förnuftig värld.
Vill inte se,
vill ingen se?
Den verklighet som tränger på.
Och bilen lämnar blodspår längs gatan.

Du fjäril,
som flög i oktober.
Vad kände du då,
när dina vingar frös,
som känslor om hösten,
i karmosinrött och guld.
Du singlade mot marken,
när vingarna föll av.
Lilla fjäril,
du flög inte mer.
Och gyllene löv,
de prydde din grav.
När du som känslor,
multnar, försvinner och dör.

Du liv,
står unik i tystnad.
Du liv,
som skyler min kropp.
Du liv,
jag betraktar med lystnad.
Du liv,
Som krossar mitt hopp.

Glöm inte att titta,
om svalorna flyger uppochned igen,
om allt utom smoggen tittar bort,
för att slippa se på dem,
som utslagna släpar sig fram i renstenen,
som hukande sitter i hörnet på en busskur,
i väntan på att regnet skall sluta,
de som ser staden,
ur ett lägre perpektiv.

Så ler du överlägset,
ler åt ditt stundande fall.
Skrattar döden i ansiktet,
tills dess blodet rinner,
mellan dinna krossade tänder,
och dina stelt stirrande ögon.

Jag kapar din spänstiga stjälk,
och lyfter dig upp till mitt hjärta.
jag plockar dina blad,
ett efter ett,
och strör dem sakta för vinden.

Jag ser på din stympade kropp,
och en tår lämnar min kind,
en salt droppe vatten.
I evighet den faller,
med det sissta bladet mot marken.

God morgonstund i detta livet...
...Och glöm inte att undra vad som hänt,
om du plötsligt upptäcke att du sitter på ett litet rosa moln,
vikandes pappersplan som det står CocaCola på,
...och du hör:

Hej! det är dag, det är morgon i Europa. Skrik, dansa, gläds.
Jorden går inte under förrän i morgon...

Ta en kopp kaffe och läs lite nyheter.
Få kaffet i vrångstrupen och var smått chockerad,
tusentals dog ju i en jordbävning någonstans.

Ja god morgonstund i detta livet och byt inte kanal,
för efter reklamen kommer nästa...

Är det en tår på din kind,
när jag tar din hand,
för sissta gången,
Jag hör din röst,
skällva,
för första gången,
en virvel i den spegelblanka ytan,
i det halvfulla glaset,
som är ditt liv.

Jag hör din röst,
den tränger in i mitt huvud,
och röken från cigarretten,
gör ditt ansikte suddigt
Så när du fimpar,
reser dig och går,
då ser jag dig knappt,
för mig är du försvunnen,
kvar blev ett askfat,
och en fimpad cigarrett.

Sadie.
Såg du höstlöven,
de som nyss förgyllda,
nu bruna singlar mot marken.
Sadie.
Såg du en vän,
kanske var han ett höstlöv,
som nu förlorat sin färg.
Sadie.
Jag ser vintern,
där guldet täckts i snö.
Så Sadie,
Ha ett underbart liv.