Jag satt där på biblioteket och läste, men jag var knappast försjunken i texten. I och för sig är var det en omöjlighet att så skulle vara fallet. Man kan inte försjunka i en tidning som Galago, sida efter sida med människor vars huvuden är så demolerade att det knappt är urskiljbart hur de egentligen ser ut och som i sina egna små tecknade världar springer omkring och förvandlar varandra till rykande små kladdiga högar.
Jag satt där på biblioteket och läste, men jag var knappast försjunken i texten. I och för sig är var det en omöjlighet att så skulle vara fallet. Man kan inte försjunka i en tidning som Galago, sida efter sida med människor vars huvuden är så demolerade att det knappt är urskiljbart hur de egentligen ser ut och som i sina egna små tecknade världar springer omkring och förvandlar varandra till rykande små kladdiga högar.
Jag småbläddrade alltså bara lite förstrött i tidningen och var inte särskilt intresserad av de annorlunda och ofta något perverst tecknade serierna. Det var alltså inte så konstigt att jag inte kunde undgå att lägga märke till människorna omkring mig särskilt som jag har en ovana att sitta och smygtitta på avvikande eller helt enkelt bara intressanta personer för att sedan fantisera ihop små historier om dem.
Men denna gången var det inte någon sådan människa som tilldrog sig min uppmärksamhet utan en ung flicka. Hon var väl ungefär i fjortonårsåldern och såg någorlunda bra ut. Hon hade ljust långt hår och var klädd i sådana där kläder som man så lätt avfärdar med att hastigt slänga ur sig, fjortis. Eller något liknande nedvärderande uttryck. Hon var hårt sminkad och hennes naglar var svartmålade och hon gick med gångstilen hos en som vet att hon har snygga höfter och gärna visar upp dem.
Men det var varken hennes adidasbyxor eller föga tilltalande dunjacka som tilldrog min uppmärksamhet utan hennes ansiktsuttryck. Det var ett skrämt för att inte säga jagat, ansikte och hon tittade sig ideligen om åt än det ena än det andra hållet som om hon var förföljd. Visserligen försökte hon upprätthålla en någotsånär tuff fasad men den sprack hela tiden och man kunde då skönja hennes egentliga känslor. Jag tittade mig lite omkring för att se vad som kunde vara orsaken till att hon var så uppenbart uppjagad men när jag inte kunde finna någon anledning till det hela tappade jag intresset för henne och fortsatte min slöläsning av Galago.
Något senare fick jag ändå anledning att åter uppmärksamma henne eftersom en yngre man i kanske tjugoårsåldern hade kommit gående och tittat sig omkring, som om han liksom sökte något. Jag lade genast märke till en iögonfallande detalj; han hade solglasögon på sig. Detta var i högsta grad anmärkningsvärt med tanke på att ljuset i lokalen var ganska dämpat bortsett från de ställen där läslamporna spred sina små intensivare ljuscirklar över soffor och bord.
Jag ser hur flickan tittar upp från soffan där hon nervöst har suttit och småbläddrat i en Elle de senaste fem minuterna. Hon får syn på mannen som nu så smått har börjat röra sig i hennes riktning alltmedan han lite planlöst tar upp någon tidskrift eller bok och bläddrar lite i innan han åter ställer tillbaka dem i hyllan. Flickan tittar sig nervöst omkring och börjar resa sig men halvvägs uppe sjunker hon tillbaka ner i soffan igen och när jag följer hennes blick ser jag ytterligare en man, något äldre än den första, men även han med mörka glasögon, komma gående längs den andra korridoren. Längre bak i samma korridor sitter en klocka och av någon underlig anledning lägger jag märke till att den är nästan exakt tio minuter över tolv. Jag tittar mig omkring och ser att mannen som nyss suttit i soffan bredvid försjunken i en bok också är på väg att resa sig. Nästa sak jag upptäcker är att alla personerna i rummet är män i tjugo-trettioårsåldern.
Den förste mannen har nu tagit en bok från hyllan precis bredvid soffan där flickan sitter och med den i handen sätter han sig bredvid henne. Mannen som kommit gående längs korridoren ställer sig och bläddrar i en tidskrift bredvid flickans soffa.
Jag vet inte riktigt vad jag skall ta mig till men sitter ändå kvar för att se vad som skall hända. Ungefär fyra minuter går utan att något inträffar men sedan reser sig flickan upp och börjar gå mot utgången med nervösa snabba steg och hon tittar sig ideligen om mot korridoren där den andra mannen kommit gående. Jag ser hur mannen som satt bredvid henne i soffan reser sig upp och även han börjar gå mot utgången. Flickan är nu försvunnen ur sikte.
Några minuter senare kommer en ung pojke i kanske femton årsåldern snabt gående från det håll som bibliotekets utgång ligger. När han kommer fram till soffgruppen tittar han sig snabbt omkring och kastar en blick på klockan sedan hör jag hur han svär tyst för sig själv. Efter att ha tittat sig om än en gång går han fram till mig. Han harklar sig försiktigt och när han märker att han har min uppmärksamhet frågar han om jag har sett till en ljushårig flicka i fjortonårsåldern någonstans i närheten. Hela situationen gör mig förvirrad och jag vet inte riktigt vad jag skall svara men pojken måste ha misstolkat min tystnad och trott att jag inte sett till henne så han tycker att situationen är något pinsam och förklarar snabbt och något generat att de hade stämt träff här klockan tolv men att han hade blivit försenad.
Fan så paranoid man kan bli tänker jag för mig själv och hasplar snabbt ur mig för honom att jag såg en flicka som kan ha varit den han letade efter men att hon gått för några minuter sedan.
 Jag satt där på biblioteket och läste, men jag var knappast försjunken i texten. I och för sig är var det en omöjlighet att så skulle vara fallet. Man kan inte försjunka i en tidning som Galago, sida efter sida med människor vars huvuden är så demolerade att det knappt är urskiljbart hur de egentligen ser ut och som i sina egna små tecknade världar springer omkring och förvandlar varandra till rykande små kladdiga högar.
Jag småbläddrade alltså bara lite förstrött i tidningen och var inte särskilt intresserad av de annorlunda och ofta något perverst tecknade serierna. Det var alltså inte så konstigt att jag inte kunde undgå att lägga märke till människorna omkring mig särskilt som jag har en ovana att sitta och smygtitta på avvikande eller helt enkelt bara intressanta personer för att sedan fantisera ihop små historier om dem.
Men denna gången var det inte någon sådan människa som tilldrog sig min uppmärksamhet utan en ung flicka. Hon var väl ungefär i fjortonårsåldern och såg någorlunda bra ut. Hon hade ljust långt hår och var klädd i sådana där kläder som man så lätt avfärdar med att hastigt slänga ur sig, fjortis. Eller något liknande nedvärderande uttryck. Hon var hårt sminkad och hennes naglar var svartmålade och hon gick med gångstilen hos en som vet att hon har snygga höfter och gärna visar upp dem.
Men det var varken hennes adidasbyxor eller föga tilltalande dunjacka som tilldrog min uppmärksamhet utan hennes ansiktsuttryck. Det var ett skrämt för att inte säga jagat, ansikte och hon tittade sig ideligen om åt än det ena än det andra hållet som om hon var förföljd. Visserligen försökte hon upprätthålla en någotsånär tuff fasad men den sprack hela tiden och man kunde då skönja hennes egentliga känslor. Jag tittade mig lite omkring för att se vad som kunde vara orsaken till att hon var så uppenbart uppjagad men när jag inte kunde finna någon anledning till det hela tappade jag intresset för henne och fortsatte min slöläsning av Galago.
Något senare fick jag ändå anledning att åter uppmärksamma henne eftersom en yngre man i kanske tjugoårsåldern hade kommit gående och tittat sig omkring, som om han liksom sökte något. Jag lade genast märke till en iögonfallande detalj; han hade solglasögon på sig. Detta var i högsta grad anmärkningsvärt med tanke på att ljuset i lokalen var ganska dämpat bortsett från de ställen där läslamporna spred sina små intensivare ljuscirklar över soffor och bord.
Jag ser hur flickan tittar upp från soffan där hon nervöst har suttit och småbläddrat i en Elle de senaste fem minuterna. Hon får syn på mannen som nu så smått har börjat röra sig i hennes riktning alltmedan han lite planlöst tar upp någon tidskrift eller bok och bläddrar lite i innan han åter ställer tillbaka dem i hyllan. Flickan tittar sig nervöst omkring och börjar resa sig men halvvägs uppe sjunker hon tillbaka ner i soffan igen och när jag följer hennes blick ser jag ytterligare en man, något äldre än den första, men även han med mörka glasögon, komma gående längs den andra korridoren. Längre bak i samma korridor sitter en klocka och av någon underlig anledning lägger jag märke till att den är nästan exakt tio minuter över tolv. Jag tittar mig omkring och ser att mannen som nyss suttit i soffan bredvid försjunken i en bok också är på väg att resa sig. Nästa sak jag upptäcker är att alla personerna i rummet är män i tjugo-trettioårsåldern.
Den förste mannen har nu tagit en bok från hyllan precis bredvid soffan där flickan sitter och med den i handen sätter han sig bredvid henne. Mannen som kommit gående längs korridoren ställer sig och bläddrar i en tidskrift bredvid flickans soffa.
Jag vet inte riktigt vad jag skall ta mig till men sitter ändå kvar för att se vad som skall hända. Ungefär fyra minuter går utan att något inträffar men sedan reser sig flickan upp och börjar gå mot utgången med nervösa snabba steg och hon tittar sig ideligen om mot korridoren där den andra mannen kommit gående. Jag ser hur mannen som satt bredvid henne i soffan reser sig upp och även han börjar gå mot utgången. Flickan är nu försvunnen ur sikte.
Några minuter senare kommer en ung pojke i kanske femton årsåldern snabt gående från det håll som bibliotekets utgång ligger. När han kommer fram till soffgruppen tittar han sig snabbt omkring och kastar en blick på klockan sedan hör jag hur han svär tyst för sig själv. Efter att ha tittat sig om än en gång går han fram till mig. Han harklar sig försiktigt och när han märker att han har min uppmärksamhet frågar han om jag har sett till en ljushårig flicka i fjortonårsåldern någonstans i närheten. Hela situationen gör mig förvirrad och jag vet inte riktigt vad jag skall svara men pojken måste ha misstolkat min tystnad och trott att jag inte sett till henne så han tycker att situationen är något pinsam och förklarar snabbt och något generat att de hade stämt träff här klockan tolv men att han hade blivit försenad.
Fan så paranoid man kan bli tänker jag för mig själv och hasplar snabbt ur mig för honom att jag såg en flicka som kan ha varit den han letade efter men att hon gått för några minuter sedan.

Föriktigt lyfter jag huvudet några centimeter till, det gäller att vara försiktig det vet jag. Jag får inte röra mig för snabbt. Då kommer det att göra ont. Snart står jag på alla fyra. Det gick fint, inga kväljningar ännu. Det känns inte som magen tänker vända sig utochin igen, inte om jag tar det försiktigt. Nej jag skall vara försiktig, ena armen är redan inkletad i maginnehåll, jag skall inte spy igen.
Såja, nu står jag på knä men jag börjar känna hur illamåendet stiger i halsen igen. Jag måste försöka ta mig till toaletten, den är bara runt kröken, någonstan bredvid köket.
Jag reser mig lite till, men då kommer det. Magen vänder sig ut och in, ögonen tåras. Det gör ont. Det är mest slem kvar nu, slem och magsyra. Resten ligger redan utgeggat över golvet. Det måste ha inträffat tidigare under natten någon gång. Fast jag har ett svagt minne av toaletten, jag var visst där också. Det är därför jag vet att den är nära. Bara några meter bort.
Nu kommer jag nog inte spy på ett lietet tag men hvudet dunkar fortfarande. Jag börjar röra mig mot toaletten. Jag flyttar den ena handen och sätter ned den en bit fram. Det gick bra. Sedan den andra. Jag sätter ned den mitt i någonting kladdigt, det är nog min spya. Nu har jag sart kommit en meter, jag är framme vid tröskeln. Om bara händerna ville låta bli att halka hela tiden. de är så kladdiga.
Det känns som en stor sten rullar runt i mitt huvud. En stor och skrovlig sten. Jag kanske borde strunta i toaletten, den är så långt borta. Det är så lätt, det är bara att lägga sig ned. Nej jag skall till toletten. Det är så lite kvar. Bara jag når hantaget. Det sitter så högt upp. Jag måste ställa mig på knä. Jag reser mig sakta. Jag måste vara mycket försigtig för jag känner att ilamåendet har börjat komma igen.
Nu når jag handtaget. Jag greppar det med mina darrga händer samtidigt som kroppen exploderar i krampaktiga hulkningar. Nu spyr jag igen, på byxorna och på halgolvet. Men jag är i varje fall framme vid toaletten. Jag borde inte ha druckit så mycket.

-Kan jag få adressen till din hemsida?
En uppfordrande människa, Tanken att jag inte hade någon hemsida hade hon väl inte ens övervägt. Ungefär som det där med TV.
-Va, har du ingen TV? Otänkbart, alla har TV, alla har hemsida.
Om man inte har hemsida så är man konstig, så är det bara. Och ingen video heller, hur står du ut? En konstig blick, oförstående. Du skämtar! Alla har hemsida, en del har till och med flera stycken, -ge mig hemsideadressen nu!
Rösten uppfordrande, Så det där lilla leendet, Ett litet genomskådande leende, sådant folk får när de tror att de genomskådat ett skämt. Det förbyts i förskräckelse när de förstår att jag är uppriktig. Insikten att jag inte har någon hemsida slår ned som en blixt, de blir mållösa. Hur skall de reagera, vad skall de göra? En situation de inte är vana vid.
-Din Mailadress då?
Jo det har jag.
Nu med en fast och stabil grund att stå på,
-När kommer den upp då?
-Vadå?
-Hemsidan!
-Eh, jag jobbar inte ens på någon.
Nu kommer det där ansiktsuttrycket, ett förklarande ansiktsuttryck med tillhörande förklarande leende. Så, för den som vet mindre talar de nu om att det är klart att jag måste skaffa en hemsida. Det är enkelt säger de. Som om de trodde att jag inte skulle kunna göra en hemsida. Att jag tillhörde den där typen av människor som får stora frossan i rena förskräckelsen om jag bara hör ordet dator.

Så, Efter ett tag blir övertygad, mest för att slippa tjatet. För att slippa alla dem som "ser" frågande ut när man chattar. Slippa de frågande, uppfordrande och retande raderna. Men visst har du väl en hemsideadress *ler*. Åh så jag hatar det, särskilt det där skrivna leendet. En textbaserad imitation av det lika retande verkliga.
Men nu ska jag slippa detta. Istället för de frågande människorna ett enkelt, "Jaha, så du har alltså algonets abonnemang?" I ett försök att visa sin kunskap i utläsandet av internetadresser. Detta löjliga tidsfördriv som så många intresserar sig för, kanske i en naiv förhoppning att folk skall tro att de är duktiga.
Så till sisst skapar jag något till alla de människor som i överraskning undrat över en utebliven hemsida som de ändå knappast hade någon avsikt att besöka utan bara använt som en undanflykt till en kort replik.
En hemsida.