Vadan och varthän?
När sist jag färdades denna led,
då smyckade våren lund och hed,
med spegeln bäcken till blommor sprang,
och rymden fylldes av klockors klang,
och solen lyste ur morgonsky,
och stugan vid grinden där var ny.
Från dörrn mig mötte ett blitt "Guds fred!"
Där stodo, klädda i högtidsskrud,
den unge bonden och hans brud.
De hälsade glatt; sen sporde han:
"Varifrån och varthän, du vandringsman?"
Men nu, när jag färdas samma led,
går solen i tunga skyar ned,
och bäcken är mörk och himlen skymd,
och klockor dåna i mulen rymd,
på heden härjar en höstlig vind,
och grånad av år är stugan vid grind,
och ingen hälsar mig där "Guds fred!"
fast dörren som fordom öppen står,
men ut en svartklädd skara går
mot kyrkogårdens gulnade trän.
O, vandrare, vadan och varthän?
Så färdas jag fram min tysta led,
hör Tiden rulla ut sin ked,
han mäter sekundernas snabba fart
med pickande hjärtan, som brista snart;
han mäter skeden av år vid år
med släkten, som trampa varandras spår;
allt djupare firar han kabeln ned
med länk vid länk av grav vid grav,
att pejla oändlighetens hav,
och söker fåfängt i varje stund
att nå det evigas ankargrund.
Jag drömde mig fly bland solars mängd
från stjärneängd och till stjärneängd.
Var stjärna, ack, var ett fängelse
för tvivel, kval och förgängelse,
från alla stego där suckar opp:
"var stamma vi från, och vart går vårt lopp?"
Var stråle, som hän genom rymden far,
är ett bud, som letar och ber om svar.
Men svaret på "Vadan och Varthän?"
var gömt på det tigande Mörkrets knän
Jag drömde mig sen i den bästa hamn:
jag var ett barn i min moders famn.
På frågan, jag hört från stjärnorna nyss,
gav hon mig svar med en ljuvlig kyss.
Vi sågo och sågo på varann,
allt annat i världen än hon försvann,
och rummets oändlighet slöt sig då
tillsammans i hennes öga blå,
och tiden stod: i min moders blick
jag in i det eviga skåda fick.
...............
Viktor Fucking Rydberg
Ja, vad säger man.......Fy fan
låtsas poet, håll dig till Barnböcker istället!
-------------------------------------------------------
Vår Ulla låg i sängen och sov
Med handen under öra,
Och ingen mer än krögarn fick lov
På nyckelhålet röra.
Utanför på krogen, bror,
Var det så tyst som om natten;
Intet öl fanns, om du tror,
Nej, knappt en droppa vatten.
Tyst på tå så nöjd och kvick
Kring sängen gubben vandra,
Tog på täcket, log och gick
Och viska vid de andra.
Ulla snarka,
Frös och sparka,
Täcket över huvu drog;
Kröp inunder
Med ett dunder,
Vände sig och log.
Regnbågen vid en glimmande skur
På fönsterrutan glittra;
I taket på sin pinne i bur
Ren krögarns hämpling kvittra.
Vid zephirens ljuva fläkt
Fönsterna darra på haken.
Ulla blev ur sömnen väckt
Men kunde knappt bli vaken.
Av och an hon kasta sig
Och svängde kring med armen,
Grät i sömnen bitterlig
Och klöste sig i barmen.
Än hon skratta,
Än hon fatta
I sängstolpen och i stoln,
Tog fram skona
Och på rona
Knäppte underkjoln.
För spegeln Ulla stänkte sin barm
Med vin och rosenvatten;
Sen knöts ett pärlband kring hennes arm
Och flor kring schäferhatten.
Liksom när på Paphos ö
Kärleksgudinnan uppvaknar,
Allting tycks i vällust dö
Och sorgen blott man saknar;
Likså krögarn mer och mer
Av ångst och vällust stamma,
Då vår Ulla satt sig ner
Att sina lockar kamma.
Folk och näring
Och förtäring
Glömde gubben i sitt kval,
Debitorer,
Kreditorer,
Majshus och fiskal.
Kring Ullas hjässa pudrad och grann
Nu flögo trenne gracer;
Cytheren sjöng och kärleken brann
Bland lockar, flor och gazer.
En zephir mot spegeln flög
Fram med en örslev och spada,
Och en ann sin vällukt smög
I lockar och pomada.
Med en tång en cupidon
I spisen satt och flåsa,
Brydd en ann i vredgad ton,
Höll på ett eldkol blåsa.
Lekar, löjen,
Kval och nöjen
Skifta präktigt omvarann.
Krögarn blunda,
Mer han grunda,
Mer hans hjärta brann.
En änglahy, en leende mund,
Ett blottat bröst av våda,
Ack, himmel, ack, var timma och stund
Nytt paradis bebåda.
Men av all naturens prakt,
Hjärtat till vällust och plåga,
Röjde mest sin ljuva makt
Två ögons vackra låga,
Såg hon upp, förtjustes allt,
Och blunda hon med öga,
Rördes blodet varmt och kallt
Med suckar till det höga.
Maken tunga
Till att sjunga
Och en röst så skär och klar
Och så böjlig
Finns omöjlig;
Det sad krögarfar.
Nej, aldrig såg man krögarn så fatt,
Så kär, en peine och nyter.
Kring Ullas ben på stoln, där hon satt,
Han strumpebandet knyter;
Drog på skon och av och an
Smorde med borsten på lädret.
När hon gäspa, gäspa han
Med näsan högt i vädret.
Hennes hals en rutig duk
Av brandgult silke höljde,
Och dess barm så vit och mjuk
De yra lustar döljde.
Håret hängde
Och sig slängde
Uti mörka bucklor fritt:
Tröjan spänder
I små ränder
Skifta rött och vitt.
Vår Ulla tog sin ljusblå salopp,
Med pontac överslagen,
Sprang in i krogen, fyllde en kopp
Med fin likör för magen.
Sockerskorpan till sin sup
Såg man den sköna nu bryta;
Astrild brann i glasets djup
Och Bacchus på dess yta.
Nu fick allt en ny natur,
Ny frihet, lust och lycka,
Från en rik med silverur
Till tiggarn vid sin krycka.
Ullas miner,
Öl och viner
Ge en gudafröjd. Gutår!
Slikt härbärge
Ej i Sverige
Fås på många år.
Men himmel, ack, hur bytes allt om!
Bäst Ulla ömsa stubbar,
I dörrn på tröskeln, gissa vem kom!
Jo, fyra halta gubbar:
En med värja, sned och vind,
Och med en tågstump den andra,
Och den tredje, som var blind,
Tog nymfen bort och vandra.
Himmel, ack, vad larm och skrik!
Vår Ullas rop mig sårar.
Varje gäst satt blek som lik,
Och krögarn fällde tårar.
Kvar på bänken
Framom skänken
Där står Ullas brännvinsglas,
Tomt och spruckit
Och utdruckit.
Så slöts vårt kalas.
Farväl, min nymf! Apollo mig skänkt
Din sköna bild att måla.
Nu går du bort, sen länge du blänkt
Och fått min duk bestråla.
Men kring Fröjas fria fält
Sjunges ditt lov vid cymbaler,
Liksom Vestas lov så gällt
Sjungs av de små vestaler.
Hölj dig med ditt vita dok,
Spinn kamull på din slända;
Spinn och sjung och läs din bok!
Din sol kan återvända
Tider lider,
Dagen skrider;
Tro att lätt från skrubb och ris
Astrilds vingar
Snart dig svingar
I sitt paradis.
Carl-Mikael Bellman
-------------------------------------
Ännu en hobbypoet.............
Och nu en sista fjant poet
Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.
Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.
Erik Axel Karlfeldts
--------------------------
Ja, bara namnet säger väl en hel del
Plastpoet!!!!!
Kjoltyget saknar förmågan att skriva dikter totalt.........han
borde vara lokalvårdare istället!